I NJA 2014 s. 978 hade privatpersoner beställt en flygresa hos en resebyrå. Denna hade i samband med beställningen gett flygbolaget rätt att dra biljettpriset från resebyråns konto, eftersom beställningen annars inte skulle vara giltig. Därefter hade flygbolaget gått i konkurs, och resan hade ställts in. Efter konkursbeslutet överfördes betalningsbeloppet från resebyrån till konkursboet. Resebyrån yrkade i målet ersättning från resenärerna för utlägget av biljettpriset. – HD anförde inledningsvis att en huvudfråga i målet var om resebyrån hade handlat för egen eller annans räkning när resan beställdes. Resebyrån kunde enligt HD vara antingen förmedlare av eller part i avtalet. Sedan anfördes att det avgörande för om en fullmäktig handlar för annans eller egen räkning enligt avtalslagens förarbeten är huruvida den rättshandlande har gjort klart för tredje man att rättshandlingen företagits i annans namn; annars ska fullmäktigen anses ha handlat i eget namn (varvid den rättshandlande blir part i avtalet). HD fortsätter emellertid (p. 11) med att säga att det sålunda finns en presumtion för att den som rättshandlar gör det för egen räkning. Härvid förbiser HD emellertid att en mellanman kan handla i eget namn men för annans räkning (som kommissionär), varvid mellanmannen blir part i avtalet (se 1 och 24 §§ 2009 års kommissionslag). Den presumtion som behandlas i avtalslagens förarbeten gäller således frågan om i vems namn den avtalande handlar, vare sig han handlar för egen eller annans räkning. – HD kom, trots den s.k. presumtionen, så småningom fram till att resenärerna borde ha förstått att resebyrån uppträdde som förmedlare och inte som part. Därför hade resebyrån inte omedelbart ansvar för resans fullgörande. Emellertid hade resebyrån enligt HD gett resenärerna kredit, när resebyrån gett flygbolaget rätt att lyfta ett belopp motsvarande biljettpriset. Resenärerna hade därför enligt 4 och 29 §§ konsumentkreditlagen samma rätt att göra invändning om betalningsskyldighet mot resebyrån (finansiären) som de hade kunnat göra mot flygbolaget, som inte utförde tjänsten. Talan ogillades således. — Man kan emellertid fråga sig om resebyrån hade gett resenärerna kredit, eftersom resebyrån i hovrätten hade anfört att den för resenärerna omtalat att betalning av biljetterna skulle ske omgående (alltså ”utan anstånd”, se 2 § konsumentkreditlagen) och i HD anfört (p. 5) att resebyrån i enlighet med resenärernas uppdrag hade förskotterat biljettkostnaden, dock utan att medge någon kredit. — Slutligen noteras att konkursboet var skyldigt att återbetala vad konkursboet uppburit efter konkursbeslutet, eftersom konkursboet inte inträdde i avtalet och utförde transporten (jfr 63 § köplagen); privatpersonerna bör alltså ha haft rätt att själva eller genom resebyrån kräva återbetalning från konkursboet (jfr 57 i 1914 och 27 § i 2009 års kommissionslag rörande kravrättens placering). Efter HD:s dom borde fordringen mot konkursboet innehas av resebyrån.
Hänvisas från p. 8 (s. 227)
1.När avtalslagen stiftades i början på 1900-talet ansågs det nödvändigt att, vid rättshandling genom en fullmäktig, förklara den omedelbara uppkomsten av ett rättsförhållande mellan huvudmannen och tredje man med något annat än — som i romersk rätt — huvudmannens uppdrag till fullmäktigen (sysslomannen) och dennes avtal i huvudmannens namn inom uppdraget.s. 225
2.Problemet ansågs ha blivit löst på 1800-talet genom att fullmakten betraktades som en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denne påtar sig följderna av den rättshandling som ställföreträdaren företar i huvudmannens namn, d.v.s. med angivande av huvudmannen som berättigad och/eller förpliktad part.s. 225
3.Teorin hade framförts av tyskarna Laband 1866 och Lenel 1896 men även och oberoende av dansken Ørsted 1835, svensken Trygger 1884 och norrmannen Stang 1897.s. 225
4.I de svenska motiven till avtalslagen utvecklade Obligationsrättskommittén teorin och förklarade ingående skillnaden mellan fullmakt och uppdrag. Bl.a. anfördes: ”Men detta rättsförhållande, som ligger bakom fullmakten, grundar sig ej å denna, lika litet som fullmakten, rättsligt sett, har sin grund i det bakomliggande rättsförhållandet. De kunna existera oberoende av varandra. /…/ Ehuru fullmakten och det bakomliggande rättsförhållandet juridiskt sett hava sitt upphov i skilda rättshandlingar, är det mycket vanligt, att befullmäktigandet och den rättshandling av fullmaktsgivaren, varigenom fullmäktigen erhåller uppdrag att handla för hans räkning, i det yttre te sig såsom en enda handling. /…/ Den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av det bakomliggande förhållandet tillkommer fullmäktigen gentemot fullmaktsgivaren, kommer i det följande att betecknas med uttrycket befogenhet. Med fullmäktigens behörighet åter kommer att betecknas den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning, som på grund av fullmakten tillkommer fullmäktigen i förhållande till tredje man. Av vad som förut sagts framgår, att fullmäktigens befogenhet och hans behörighet icke nödvändigtvis behöva vara lika omfattande samt att fullmäktigen kan äga befogenhet men sakna behörighet och tvärtom.”s. 225
5.Efter ett omnämnande av att fullmaktsinstitutet aldrig nådde fram till ett principiellt erkännande i den romerska rätten, anförde Obligationsrättskommittén att mandatet, som närmast motsvarade vad vi kallar uppdrag, ”grundlade ursprungligen rättigheter och skyldigheter endast mellan mandanten och mandatarien. Men för att nå det resultat, som i den moderna rätten vinnes genom fullmaktsinstitutet, tillade man mandatet liknande rättsverkningar som detta. Härav blev en följd, att fullmakten kom att betraktas såsom en yttre sida av mandatet och sammanblandades med detta. /…/ Vad vårt eget land beträffar erkändes redan i landskapslagarna möjligheten att vid rättshandlingars företagande använda fullmäktig med den verkan, att rättshandlingen blev lika gild, som om fullmaktsgivaren själv företagit densamma. Däremot funnos ej i våra äldre rättskällor några allmänna stadganden angående rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig inbördes. När saknaden av dylika bestämmelser började göra sig kännbar, tog man sin tillflykt till den romerska rättens bestämmelser om mandat. Man förmådde emellertid icke skilja dessa från den inhemska rättens fullmaktsregler utan sammanblandade de båda instituten och uppfattade fullmakten såsom en yttre sida av mandatet. Denna oklarhet vidlåder ännu 1734 års lags stadganden i ämnet. Visserligen förekomma där på ett par ställen, nämligen i 10 kap. 1 § jordabalken och 1 kap. 8 § handelsbalken, rena fullmaktsregler, men i 18 kap. handelsbalken, som innehåller de allmänna bestämmelserna om fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden, äro dessa invävda i stadganden, vilka avse rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. /…/ Sida vid sida med reglerna [om sysslomannaskap] finnas i nämnda kapitel bestämmelser om huvudmannens bundenhet gentemot tredje man. Lagstiftaren har här tydligen icke förmått frigöra sig från uppfattningen av fullmakten såsom ett bihang till sysslomannaskapet. Denna uppfattning var också i det övriga Europa allmänt rådande inom doktrin och lagstiftning ända långt in på 1800-talet. Först i mitten av nämnda århundrade kom man till full insikt därom att fullmakt och mandat äro två skilda institut.”s. 226
6.Det förvånar att den i övrigt så pragmatiska Obligationsrättskommittén använder ett så metafysiskt språk, som om grunden för huvudmannens bundenhet mot tredje man vore given av naturen och bara skulle upptäckas.s. 227
7.Obligationsrättskommittén avslutade: ”Det torde sålunda närmast bero av historiska skäl, att man icke i dagligt tal eller ens alltid i juridiskt språkbruk så noga skiljer mellan fullmakten och det bakom denna liggande rättsförhållande, på grund varav fullmäktigen är verksam för fullmaktsgivarens räkning. I avtalslagen är denna skillnad skarpt genomförd. Uttrycket fullmakt användes allenast för att beteckna den viljeförklaring av fullmaktsgivaren, varigenom fullmäktigen förlänas behörighet att företaga rättshandlingar med bindande verkan för fullmaktsgivaren eller att företräda denne vid rättshandlingar, som skola företagas i förhållande till honom.”s. 227
8.Avtalslagens 10 och 11 §§ har följande lydelse i svensk och norsk version. Den danska och finska lagtexten är praktiskt taget likalydande med den svenska. Sverige: 10 §. Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.s. 227
9.Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet. 11 §. Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne, såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.s. 228
10.Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att tredje man var i god tro. Norge: 10 §. Foretar fuldmægtigen en retshandel i fuldmagtsgiverens navn og indenfor fuldmagtens grænse, stifter retshandelen ret tog pligt umiddelbart for fuldmagtsgiveren.s. 228
11.Intar nogen ifølge avtale med anden en stilling, som efter lov eller sedvane medfører beføielse for ham til indenfor visse grænser at handle paa den andens vegne, ansees han at ha fuldmagt til at foreta retshandler, som falder indenfor disse grænser. 11 §. Har fuldmægtigen handlet i strid med forskrifter, som fuldmagtsgiveren har git ham, og forstod tredjemand det eller burde han forstaaet det, blir retshandelen ikke bindende for fuldmagtsgiveren, selv om den ligger indenfor fuldmagten.s. 228
12.Har fuldmagtsgiveren bare meddelt fuldmagten til fuldmægtigen (§ 18) gælder det samme, selv om tredjemand var i god tro. Det framgår av lagarna att huvudmannens rättigheter och skyldigheter uppkommer med stöd av fullmakten (10 §), som i motiven förklaras vara ett åtagande av huvudmannen mot tredje man. Det bakomliggande uppdraget (instruktionerna) till fullmäktigen har bara en negativ, inskränkande effekt eller, annorlunda uttryckt, kan bara leda till obundenhet.s. 228