Ett ovanligt tydligt exempel på detta är de båda skadeståndsrättsliga fallen NJA 1950 s. 650 och NJA 2009 s. 104. En etablerad tolkning av det första fallet har varit att den som ansvarar för en tillräcklig betingelse (i fallet en skada på handen genom en trafikolycka) inte behöver utge skadestånd för ett tillstånd (arbetsoförmåga) under den tid då en annan tillräcklig, kasuell betingelse förelåg för samma tillstånd (i fallet ett magsår). I det senare fallet, där en person hade drabbats av en trafikolycka som var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga och senare drabbades av en sjukdom som också var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga, är HD i stället betydligt mer öppen för rimlighetsresonemang. Domstolen anför uttryckligen att ”kausalitetsresonemang av det slag som [hade anförts] knappast [ger] någon ledning vid ställningstagandet till den fråga som tingsrätten har hänskjutit till HD. Avgörande får i stället bli mer praktiskt inriktade överväganden och rimlighetsbedömningar.” Se närmare Håkan Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, 2013 s. 109 ff. med vidare hänvisningar.
Hänvisas från p. 8 (s. 233)
8.I enkla fall är det inga problem att formulera ansvarsproblem i orsakstermer. Det är då självklart vad som har varit Orsaken till följden. Men i svåra fall är ansvarsproblem som hanteras enbart som orsaksproblem i det närmaste olösliga. Det enda som en orsaksprövning kan svara på är om en viss faktor överhuvudtaget har varit en orsak till en viss följd, vilket inte bör vara ett högt ställt krav. Vad det ska få för konsekvenser att en faktor är en orsak till en följd får hanteras utifrån en normativ tillräknandeprövning av vad som är rimligt, konsekvent och rättspolitiskt önskvärt. Det finns dock ett flertal olika sätt att utföra en sådan prövning. Gemensamt för dem alla är att de handlar om att bedöma dels om en viss handling har varit oaktsam (har utgjort ett otillåtet risktagande), dels om den oaktsamma handlingen har orsakat följden på ett sätt som bör medföra ansvar. Vi väljer i det följande att fokusera på Strahls och Jareborgs modeller, som har haft störst inflytande i den svenska straffrättsliga doktrinen. 5 Avgränsningen av sambandet mellan handling och följd i straffrättslig doktrin Diskussionen om vad som är en orsak leder oss alltså inte särskilt långt på vägen för att lösa tillräknandefrågan. Sannolikt är det detta som får Jareborg att framställa frågan om den rent fysiska kausalkedjan mellan handling och effekt som närmast en icke-fråga: det föreligger orsakssamband om ett visst faktum, exempelvis att någon är död, är en nödvändig följd av en viss handling. Frågan behandlas som empirisk snarare än begreppslig. Det som kallas ”följd” är orsakat av en handling (jfr åklagarens ovan nämnda konstaterande i förbifarten att patient 1 avled ”av de komplikationer som med tiden uppkom som en följd av operationen”). Något hypotetiskt prov för att avgöra om något är en nödvändig följd behövs enligt Jareborgs uppfattning inte. De normativa frågorna om tillräknande hanterar Jareborg i stället inom ramen för prövningen av gärningsculpa.s. 233