Ett ovanligt tydligt exempel på detta är de båda skadeståndsrättsliga fallen NJA 1950 s. 650 och NJA 2009 s. 104. En etablerad tolkning av det första fallet har varit att den som ansvarar för en tillräcklig betingelse (i fallet en skada på handen genom en trafikolycka) inte behöver utge skadestånd för ett tillstånd (arbetsoförmåga) under den tid då en annan tillräcklig, kasuell betingelse förelåg för samma tillstånd (i fallet ett magsår). I det senare fallet, där en person hade drabbats av en trafikolycka som var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga och senare drabbades av en sjukdom som också var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga, är HD i stället betydligt mer öppen för rimlighetsresonemang. Domstolen anför uttryckligen att ”kausalitetsresonemang av det slag som [hade anförts] knappast [ger] någon ledning vid ställningstagandet till den fråga som tingsrätten har hänskjutit till HD. Avgörande får i stället bli mer praktiskt inriktade överväganden och rimlighetsbedömningar.” Se närmare Håkan Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, 2013 s. 109 ff. med vidare hänvisningar.
Hänvisas från p. 8 (s. 233)
1.I både straffrätten och skadeståndsrätten är det centralt att bedöma om en viss handling som en person A har utfört kan knytas samman med en viss okontrollerad följd, som det är mer tveksamt om A kan hållas ansvarig för. Uppgiften är, kan man säga, att bedöma om följden kan tillräknas handlingen och därmed den person som ansvarar för denna. Det är vanligt att formulera en sådan tillräknandefråga i orsakstermer: har A:s handling orsakat följden? Det är emellertid viktigt att ha klart för sig att prövningen av orsakssamband endast handlar om huruvida en viss handling har varit en orsak till en viss följd; den utpekar inte Orsaken till följden. Orsaksprövningen svarar inte heller på frågan om handlingen har varit oaktsam eller om den som ansvarar för handlingen också bör ansvara för följden. Det är därtill en mycket omdiskuterad fråga vad som egentligen menas med att något är en orsak. Enligt vår uppfattning manar allt detta till viss försiktighet när det gäller att utesluta ansvar på grund av bristande orsakssamband.s. 229
2.Den vanligaste formuleringen av vad som är en orsak är att det är en faktor (betingelse) som är nödvändig för att en följd ska inträda, alltså en faktor vars frånvaro skulle förhindra följden, en conditio sine qua non. Det finns en oöverskådlig mängd faktorer som i någon mening är nödvändiga för att något ska hända. Det sagda kan illustreras med ett exempel. A har bundit fast B vid en tågräls. Strax därefter blir B påkörd av ett tåg och avlider. Att A:s föräldrar träffades, att C hade lagt ut räls på en viss plats, att D hade tillverkat ett rep, att E körde ett tåg på en viss tid och plats och att A bundit fast B vid rälsen framför tåget som E körde är alla i någon mening nödvändiga faktorer för B:s död. I de flesta fall är det bara en av dessa nödvändiga faktorer som kan formuleras på ett sådant sätt att den ryms under ett straffbud och dessutom utgör ett otillåtet risktagande i förhållande till följden. Att tillverka ett rep kan knappast vara att ”beröva annan livet” (3:1 BrB), men att binda fast någon vid en räls kan under vissa förutsättningar vara det. Det framstår därför oftast som oproblematiskt att klassificera den nödvändiga faktor som kan beskrivas i straffbudets termer som Orsaken till följden och hålla den som ansvarar för handlingen ansvarig också för följden. Tillräknandebedömningen sker i sådana fall helt enkelt genom att handlingen anses uppfylla straffbudets rekvisit. En annan sak är att orsaksfrågor kan vara svårutredda på faktaplanet.s. 230
3.Orsaksproblem på bedömningsplanet uppkommer först när flera faktorer som uppfattas som betydelsefulla på något sätt har eller kunde ha verkat sida vid sida, det som kallas konkurrerande orsaker eller orsaksflerhet. Definitionen av orsak som nödvändig betingelse blir då för snäv. Exempelvis kan det sägas att den som har skjutit ihjäl någon inte har orsakat personens död, om någon annan stod bredvid och var beredd att omedelbart göra samma sak för det fallet att den första skytten hade misslyckats. Eller säg att en person A ligger döende på en väg efter att ha blivit påkörd av en bil, varvid en andra bil kör på personen, som då omedelbart avlider. Har påkörningen från den andra bilen varit en nödvändig betingelse för döden?s. 231
4.En stor mängd försök har gjorts att formulera ett bredare kausalitetsbegrepp för att lösa dessa problem. På senare år har flera modeller lanserats som på olika sätt går ut på att isolera olika kausala processer, som var för sig skulle vara tillräckliga för en följd, exempelvis påkörningen av respektive bil i exemplet strax ovan. Något förenklat definieras då orsak som en faktor som har varit nödvändig för följden inom ramen för en kausal process som har varit tillräcklig för följden, oberoende av om det fanns parallella processer som också var tillräckliga för följden. Med ett sådant orsaksbegrepp är det alltså lättare att säga att både påkörning 1 och påkörning 2 i exemplet ovan har orsakat A:s död.s. 231
5.Oavsett hur man väljer att närmare förstå orsaksbegreppet går det emellertid inte att komma ifrån att det inte finns något givet svar på om en faktor ska anses ha varit nödvändig respektive tillräcklig. Utgår man från frågan om faktorn har varit nödvändig för följden blir det helt avgörande vad man menar att faktorn ska ha varit nödvändig för, vilket beror helt på vad man jämför med. Avses att följden aldrig skulle ha inträtt om faktorn inte hade förelegat? I så fall går det knappast att tala om nödvändiga betingelser på ett meningsfullt sätt. Vi ska alla en gång dö, och även mindre dramatiska följder är nästan alltid tänkbara om man börjar ställa upp hypotetiska, alternativa händelseförlopp. Rimligen menar man snarare att en faktor är nödvändig om den har varit nödvändig för att följden skulle inträda på ett visst sätt.s. 232
6.Om man i stället vill göra bedömningen utifrån en modell där olika parallella kausala processer isoleras blir utmaningen att avgränsa en viss, tillräcklig kausal process i relation till det som pågår i övrigt. En viss process kan bara kallas tillräcklig om man förpassar övriga faktorer till den ”normala bakgrunden”, det vill säga den scen av oräkneliga kausala förlopp på vilken den isolerade processen framträder. Det finns emellertid inget logiskt svar på vad som hör till bakgrunden och vad som ska pekas ut som den verkande kausala processen. Det är en bedömningsfråga.s. 233
7.Exemplet med de två bilisterna kan varieras för att illustrera det just sagda. Antag att den andra påkörningen medför ytterligare allvarliga skador på A, men att A avlider först några timmar senare på sjukhus. Har påkörningen från bilist 2 då varit nödvändig för A:s död? Ja, om man menar döden just såsom den inträdde i sätt, tid och rum. Nej, om man beaktar att personen redan var döende och av allt att döma skulle ha dött vid nästan exakt samma tidpunkt på ett mycket snarlikt sätt. Går det att säga att påkörningen från bilist 2 var tillräcklig för A:s död? Ja, om man tillåter sig att beakta att A redan var allvarligt skadad. Måhända nej, om det som bilist 1 hade tillfogat A i form av skador måste tänkas bort.s. 233
8.I enkla fall är det inga problem att formulera ansvarsproblem i orsakstermer. Det är då självklart vad som har varit Orsaken till följden. Men i svåra fall är ansvarsproblem som hanteras enbart som orsaksproblem i det närmaste olösliga. Det enda som en orsaksprövning kan svara på är om en viss faktor överhuvudtaget har varit en orsak till en viss följd, vilket inte bör vara ett högt ställt krav. Vad det ska få för konsekvenser att en faktor är en orsak till en följd får hanteras utifrån en normativ tillräknandeprövning av vad som är rimligt, konsekvent och rättspolitiskt önskvärt. Det finns dock ett flertal olika sätt att utföra en sådan prövning. Gemensamt för dem alla är att de handlar om att bedöma dels om en viss handling har varit oaktsam (har utgjort ett otillåtet risktagande), dels om den oaktsamma handlingen har orsakat följden på ett sätt som bör medföra ansvar. Vi väljer i det följande att fokusera på Strahls och Jareborgs modeller, som har haft störst inflytande i den svenska straffrättsliga doktrinen. 5 Avgränsningen av sambandet mellan handling och följd i straffrättslig doktrin Diskussionen om vad som är en orsak leder oss alltså inte särskilt långt på vägen för att lösa tillräknandefrågan. Sannolikt är det detta som får Jareborg att framställa frågan om den rent fysiska kausalkedjan mellan handling och effekt som närmast en icke-fråga: det föreligger orsakssamband om ett visst faktum, exempelvis att någon är död, är en nödvändig följd av en viss handling. Frågan behandlas som empirisk snarare än begreppslig. Det som kallas ”följd” är orsakat av en handling (jfr åklagarens ovan nämnda konstaterande i förbifarten att patient 1 avled ”av de komplikationer som med tiden uppkom som en följd av operationen”). Något hypotetiskt prov för att avgöra om något är en nödvändig följd behövs enligt Jareborgs uppfattning inte. De normativa frågorna om tillräknande hanterar Jareborg i stället inom ramen för prövningen av gärningsculpa.s. 233
9.Strahl anser inte heller han att definitionen av orsak som nödvändig betingelse leder särskilt långt i tillräknandebedömningen. Till skillnad från Jareborg har Strahl emellertid en modell för att ta ställning till en del av problemen inom ramen för bedömningen av om ”orsaksrekvisitet” är uppfyllt eller inte. Till sin hjälp tar han ett hypotetiskt prov. Provet är dock mer avancerat än att bara försöka pröva om följden (”effekten”) skulle ha uteblivit faktorn förutan. För Strahl är det avgörande om handlingen har haft någon nämnvärd betydelse för den i straffbudet relevanta följden. Om svaret är ja föreligger orsakssamband. Det är däremot alltså inte nödvändigt att visa att följden (t.ex. att någon är död) skulle ha uteblivit om handlingen inte hade vidtagits. Enligt Strahl har en handling normalt orsakat en följd om handlingen mer än obetydligt påskyndat följden eller mera påtagligt förändrat karaktären av dess inträde, trots att följden skulle ha inträtt även handlingen förutan. I det sistnämnda fallet kan orsakssamband föreligga även om följden skulle ha inträtt tidigare med ett hypotetiskt alternativt händelseförlopp. Strahl medger att det är en bedömningsfråga hur stor eller liten betydelse som faktorn måste ha haft för händelseförloppet, och understryker att ”svaret på frågan om orsaksrekvisitet är uppfyllt erhålles […] icke genom ett blott konstaterande av orsakssamband enligt det reala skeendet”.s. 235
10.Om orsakssamband väl har etablerats mellan en handling och en följd innebär det emellertid inte att tillräknandefrågan är avgjord. En central del i tillräknandebedömningen hos både Strahl och Jareborg är att handlingen ska ha orsakat följden genom oaktsamhet, alltså genom vållande. Prövningen har liknande karaktär hos båda författarna och tar sikte på det som Jareborg kallar gärningsculpa. Det innebär att det måste prövas dels om den handling som varit en orsak till följden har varit oaktsam, dels om handlingen har varit oaktsam i förhållande till just den följd som faktiskt har inträffat.s. 235
11.Vi går här inte närmare in på hur en oaktsamhetsbedömning bör göras, eftersom åklagaren i luftstrupsärendet bedömde handlingarna, alltså transplantationerna, som oaktsamma. Den intressanta frågan är hur en oaktsam handling som har orsakat en viss följd slutligt knyts till följden. Av olika skäl är varken Strahl eller Jareborg anhängare av adekvansläran, som annars är vanlig i skadeståndsrätten och ibland används även i straffrätten. De vill i stället båda pröva om den oaktsamhet som kommer till uttryck i handlingen har varit relevant för följden. Översatt till fallet på Karolinska universitetssjukhuset är frågan således om transplantationerna av syntetiska luftstrupar kan anses ha orsakat de följder som beskrivs i straffbuden (dvs. död och kroppsskada) på ett relevant sätt. Strahl och Jareborg har olika sätt att göra sådana relevansbedömningar.s. 236
12.Strahl prövar oaktsamhetens relevans genom ett andra hypotetiskt prov, som skiljer sig från hans hypotetiska prov avseende orsakande. Där orsaksprovet tar sikte på hur det skulle ha gått om handlingen inte hade företagits, tar relevansprovet sikte på frågan hur det skulle ha gått om gärningsmannen i stället hade agerat aktsamt. Om ett aktsamt handlande skulle ha fått samma effekt som ett oaktsamt menar Strahl att det saknar betydelse att handlingen har orsakat följden: gärningsmannen har inte vållat följden genom sin handling. Som exempel kan nämnas en person som kör bil med alldeles för hög hastighet. Om någon går ut i gatan rakt framför bilen har föraren orsakat, men inte vållat, fotgängarens död, om fotgängaren skulle ha blivit påkörd och dött även med ett aktsamt handlande från bilförarens sida (dvs. en lägre hastighet).s. 236
13.Jareborg tar avstånd från ett hypotetiskt prov även när det gäller relevansbedömningen. Enligt hans uppfattning kan det ifrågasättas varför den som har utfört en oaktsam handling ska kunna försvara sig med att det hade varit möjligt för honom att orsaka följden på ett annat sätt, genom en annan handling, som inte innefattande ett otillåtet risktagande (dvs. på ett sätt som inte var oaktsamt). Enligt Jareborgs uppfattning bör frågan snarare ställas om följden har utgjort ett förverkligande av någon av de risker som gjorde handlingen till ett otillåtet risktagande. Jareborg anser inte heller han att bilföraren i Strahls exempel har orsakat fotgängarens död genom oaktsamhet (alltså vållat döden). Skälet till detta är dock ett annat: kausalkedjan som inträffar hör inte till de klasser av möjliga kausallinjer som har gjort att förarens sätt att köra bilen har klassificerats som oaktsamt.s. 237
14.Det har ingen större betydelse vilken modell som väljs för att avgränsa sambandet mellan handling och följd. Jareborgs modell innebär visserligen att något fler följder kommer att tillräknas gärningsmannen som relevanta följder av den oaktsamma handlingen. Det viktiga är att inte använda en modell som riskerar att leda tanken fel. Här menar vi att riskerna för ovidkommande jämförelser är större vid ett hypotetiskt prov än vid en bedömning av riskförverkligande.s. 237