Ett ovanligt tydligt exempel på detta är de båda skadeståndsrättsliga fallen NJA 1950 s. 650 och NJA 2009 s. 104. En etablerad tolkning av det första fallet har varit att den som ansvarar för en tillräcklig betingelse (i fallet en skada på handen genom en trafikolycka) inte behöver utge skadestånd för ett tillstånd (arbetsoförmåga) under den tid då en annan tillräcklig, kasuell betingelse förelåg för samma tillstånd (i fallet ett magsår). I det senare fallet, där en person hade drabbats av en trafikolycka som var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga och senare drabbades av en sjukdom som också var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga, är HD i stället betydligt mer öppen för rimlighetsresonemang. Domstolen anför uttryckligen att ”kausalitetsresonemang av det slag som [hade anförts] knappast [ger] någon ledning vid ställningstagandet till den fråga som tingsrätten har hänskjutit till HD. Avgörande får i stället bli mer praktiskt inriktade överväganden och rimlighetsbedömningar.” Se närmare Håkan Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, 2013 s. 109 ff. med vidare hänvisningar.
Hänvisas från p. 8 (s. 233)
Ett ovanligt tydligt exempel på detta är de båda skadeståndsrättsliga fallen NJA 1950 s. 650 och NJA 2009 s. 104. En etablerad tolkning av det första fallet har varit att den som ansvarar för en tillräcklig betingelse (i fallet en skada på handen genom en trafikolycka) inte behöver utge skadestånd för ett tillstånd (arbetsoförmåga) under den tid då en annan tillräcklig, kasuell betingelse förelåg för samma tillstånd (i fallet ett magsår). I det senare fallet, där en person hade drabbats av en trafikolycka som var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga och senare drabbades av en sjukdom som också var tillräcklig betingelse för arbetsoförmåga, är HD i stället betydligt mer öppen för rimlighetsresonemang. Domstolen anför uttryckligen att ”kausalitetsresonemang av det slag som [hade anförts] knappast [ger] någon ledning vid ställningstagandet till den fråga som tingsrätten har hänskjutit till HD. Avgörande får i stället bli mer praktiskt inriktade överväganden och rimlighetsbedömningar.” Se närmare Håkan Andersson, Gränsproblem i skadeståndsrätten, 2013 s. 109 ff. med vidare hänvisningar.s. 233