I JT 2016–17 s. 122 har Suzanne Wennberg kommenterat ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763. Hon uttalar i artikeln kritik mot att HD har använt vad gärningsmannen har ”trott” om effekter eller gärningsomständigheter som utgångspunkt (presumtion) för om kraven på likgiltighetsuppsåt är uppfyllda. Suzanne Wennbergs uppfattning om vad som avses med ”tro” i HD:s dom skiljer sig från det som framförs i denna artikel.
Hänvisas från p. 2 (s. 100)
1.I ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 tar HD fasta på det tidigare nämnda uttalandet i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 om att det, för att likgiltighetsuppsåt ska föreligga, i allmänhet fordras att risken för att effekten skulle inträffa (eller för att gärningsomständigheten förelåg) enligt gärningsmannens föreställning var avsevärd. Det innebär enligt HD normalt att risken måste ligga ganska högt på en ”subjektiv” sannolikhetsskala i den meningen att den av gärningsmannen ska ha uppfattats som ”stor” eller ”betydande”. Med detta blir rättstillämparen kanske inte hjälpt så mycket. Men HD går vidare med att ytterligare precisera vad ”avsevärd risk” ska betyda. I punkterna 16 och 17 i domen säger HD följande. 16. Det finns anledning att fästa särskilt avseende vid det som gör att en uppsåtlig gärning framstår som mer klandervärd än en gärning som begås av oaktsamhet. Från denna utgångspunkt måste det tillmätas avgörande betydelse vad gärningsmannen i gärningsögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten. I allmänhet är det nämligen knappast möjligt för den enskilde att skilja mellan de fall där han är säker på att en effekt kommer att inträffa och fall där han inte är säker, men tror att den kommer att inträffa. Skillnaden har därför normalt inte någon betydelse för hur gärningsmannen kommer att handla. 17. Det ter sig också befogat att säga att den som tror att en effekt ska inträda, och ändå utför handlingen, i allmänhet är åtminstone likgiltig till effekten. Och även det motsatta gäller; gärningsmannen kan normalt sett inte konstateras vara likgiltig till effekten om han utför handlingen i tron att den inte ska inträffa. Vad gärningsmannen har trott om effekten kan sålunda ofta ge besked om huruvida han har varit likgiltig. I de fall då gärningsmannen har trott att effekten skulle förverkligas, och ändå handlat, har förverkligandet av effekten typiskt sett inte utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl att avstå från gärningen (jfr NJA 2004 s. 176). Efter att ha påpekat att det som HD sagt om effekter också i princip gäller beträffande gärningsomständigheter och framhållit att det i brottmål vanliga beviskravet (ställt utom rimligt tvivel) gäller också beträffande frågan, om gärningsmannen har varit likgiltig inför effekten eller gärningsomständigheten, anger HD i ett antal punkter hur prövningen av uppsåtsfrågan ska gå till. Först påminner HD, i p. 21, om att prövningen ska ske med utgångspunkt i omständigheterna vid gärningen.s. 100
2.Sedan anger HD, i p. 22, att gärningsmannen normalt har varit likgiltig inte bara i fall där han uppfattade att det fanns en mycket hög sannolikhet utan också när han annars trodde, i betydelsen utgick från eller antog, att effekten skulle inträda eller att gärningsomständigheten förelåg. Om gärningsmannen inte trodde detta har han däremot i allmänhet inte varit likgiltig. Detta innebär att vad gärningsmannen trodde, utgick från eller antog — eller inte trodde, utgick från eller antog — läggs till grund för en presumtion för eller emot uppsåt.s. 100
3.Vid bedömningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat kan det i en del fall fortfarande ha betydelse t.ex. om gärningsmannens beteende har varit hänsynslöst eller om hen har varit i en upprörd sinnesstämning eller haft ett intresse i gärningen. Likgiltighetsmarkörer av detta slag är dock bara bevisfakta som kan vara till stöd för bedömningen, men som måste behandlas med försiktighet och urskillning. Detta bör innebära att det normalt måste krävas ganska mycket av dem för att de ska kunna rubba på den presumtion som grundas på vad gärningsmannen trodde, utgick från eller antog vid gärningen.s. 101