Rättsfall
NJA 2016 s. 763
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2016 s. 763
BibTeX
@misc{nja-2016-s-763,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2016 s. 763}},
year = {2016},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
29 hänvisningar i 6 artiklar · 29 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Den tilltalade i ”Knivhugget mot mopedisten” NJA 2016 s. 763 ansågs ha begått gärningen (synnerligen grov misshandel och vållande till annans död) i s.k. putativt nödvärn, dvs. hans uppsåt täckte inte att gärningen företagits i en situation där det inte förelåg ett rätt till nödvärn och ansvar för uppsåtligt brott förutsätter då att gärningen också bedömd utifrån hans bild av verkligheten är brottslig. Personens handlande ansågs emellertid, också vid en bedömning utifrån hans bild av verkligheten, vara uppenbart oförsvarligt och han ansågs heller inte kunna gå fri med stöd av bestämmelsen om excess (som är analogt tillämplig också vid putativt nödvärn). Den tilltalades felaktiga tro befriade därför inte från ansvar. Ett justitieråd var skiljaktigt och menade att det inte var fråga om någon putativ nödvärnssituation. 3.4.3 Ursäktande omständigheter En invändning från den tilltalade att han inte kände till att det var straffbart att inneha ett bollträ i en bil på allmän plats behandlades (naturligt nog) i ”Bollträet” NJA 2011 s. 556 som en straffrättsvillfarelse. Det godtogs att den tilltalade befunnit sig i denna villfarelse, men den ansågs inte vara uppenbart ursäktlig.
- Grundsatserna i den s.k. rusdomen tillämpades någon tid senare i rättsfallet ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45 som gällde ett fall där en berusad och psykiskt störd gärningsman huggit en annan person upprepade gånger med ett samurajsvärd. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis med stöd av NJA 2011 s. 563 att en vanlig uppsåtsprövning ska göras också i fall då gärningsmannen är berusad och lade också till att en vanlig uppsåtsprövning ska ske också när gärningsmannen är psykiskt störd. Dessa principer gäller både för de för brottet angivna brottsrekvisiten och för det uppsåtskrav som finns beträffande olika tillåtande omständigheter (att ansvar förutsätter att man inte felaktigt tror att man befinner sig i en situation som skulle ge rätt till nödvärn, nöd etc.; dvs. det som ibland kallas putativa eller inbillade ansvarsfrihetsgrunder). I sammanhanget diskuteras också beviskravet vid invändningar om att gärningen varit tillåten, om att gärningsmannen trott sig vara i en situation där den är tillåten eller om att gärningsmannen i en sådan situation svårligen kunde besinna sig (se p. 14–18). Vid bedömningen av det enskilda fallet kommer Högsta domstolen fram till: — att den enskilde agerade med kontroll (och inte reflexmässigt), — att det rent faktiskt inte förelegat någon nödvärns- eller nödsituation, — att gärningsmannen med hänsyn till att våldsutövningen pågått under en inte obetydlig tid måste ha varit medveten om att det var en människa som han angrep (uppsåtet ansågs alltså omfatta misshandel), — att det emellertid inte var visat att han agerade med uppsåt i förhållande till att den angripne skulle dö, — att gärningsmannens invändning om att han trodde att han var utsatt för ett brottsligt angrepp inte var motbevisad, — att gärningsmannen åtminstone efter det inledande skedet måste ha blivit i tillräcklig grad medveten om att han med svärdet angrep en person som inte gick till fysiskt angrepp mot honom och att det i detta skede var uppenbart oförsvarligt att fortsätta våldsutövningen, samt — att gärningsmannen hade kunnat besinna sig och avsluta sitt handlande, och — att gärningsmannen därför gjort sig skyldig till ett misshandelsbrott. Med utgångspunkt i dessa bedömningar blev frågan sedan om brottet skulle bedömas som grov eller synnerligen grov misshandel. Med hänsyn till att brottet riktat sig mot en i det närmaste helt försvarslös person och innefattat våld som orsakat dödsångest och synnerligen svåra plågor samt bestående men i form av ärrbildning och värk ansågs brottet tveklöst, också med beaktande av att gärningsmannen inlett gärningen i tron att han var angripen, utgöra synnerligen grov misshandel. Rättsfallet illustrerar tydligt värdet av att göra en systematisk och stegvis bedömning av komplicerade situationer. (Påföljden bestämdes efter beaktande av 29 kap. 3 § första stycket 2 och 5 till fängelse i fem år.) Rättsfallet har kommenterats av undertecknad och Magnus Ulväng samt av Suzanne Wennberg i JT 2011–12 s. 867 ff. respektive 905 ff. 3.5.2 Uppsåt I rättsfallet ”Knivhugget mot mopedisten” NJA 2016 s. 763 ansågs en person som huggit en kniv i ryggen på en annan person inte ha haft uppsåt till den andre personens död. I rättsfallet gör Högsta domstolen viktiga uttalanden om likgiltighetsuppsåtet och man anvisar också en (möjlig) prövningsordning. Till att börja med bidrar domstolen med klarlägganden kring hur den uppfattade sannolikheten påverkar likgiltighetsprövningen. Enligt tidigare praxis fordras normalt (undantag kan finnas) att risken för effekten enligt gärningsmannens föreställning varit avsevärd, dvs. det fordras normalt att den uppfattade sannolikheten ska vara stor eller betydande. Högsta domstolen konstaterar emellertid att uttrycket inte är entydigt vilket försvårar bedömningen av om likgiltighetsuppsåt har förelegat. Därefter uttalas följande: 16. Det finns anledning att fästa särskilt avseende vid det som gör att en uppsåtlig gärning framstår som mer klandervärd än en gärning som begås av oaktsamhet. Från denna utgångspunkt måste det tillmätas avgörande betydelse vad gärningsmannen i gärningsögonblicket tror, i betydelsen utgår från eller antar, beträffande effekten. I allmänhet är det nämligen knappast möjligt för den enskilde att skilja mellan de fall där han är säker på att en effekt kommer att inträffa och fall där han inte är säker, men tror att den kommer att inträffa. Skillnaden har därför normalt inte någon betydelse för hur gärningsmannen kommer att handla. 17. Det ter sig också befogat att säga att den som tror att en effekt ska inträda, och ändå utför handlingen, i allmänhet är åtminstone likgiltig till effekten. Och även det motsatta gäller; gärningsmannen kan normalt sett inte konstateras vara likgiltig till effekten om han utför handlingen i tron att den inte ska inträda. Vad gärningsmannen har trott om effekten kan sålunda ofta ge besked om huruvida han har varit likgiltig. I de fall då gärningsmannen har trott att effekten skulle förverkligas, och ändå handlat, har förverkligandet av effekten typiskt sett inte utgjort ett för gärningsmannen relevant skäl för att avstå från gärningen (jfr NJA 2004 s. 176). Vad som sägs i dessa båda punkter anges vidare i princip vara tillämpligt såväl i förhållande till effekter som i förhållande till olika gärningsomständigheter.
Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?9 hänvisningar
- Förutom de frågeställningar jag tar upp i det följande finns anledning att diskutera den syn på bevisning av uppsåt vid psykisk störning och bristande impulskontroll som domstolen ger uttryck för i NJA 2016 s. 763. Den frågan kommer emellertid inte att beröras här.
- Se Borgekes genomgång av uppsåtsprövningen i NJA 2016 s. 763 på s. 101 f. i hans kommentar i SvJT 2017. Borgeke har tidigare (dvs. före 2016 års fall) uttryckt sig på ett liknande sätt i fråga om vilken metodologi som bör användas vid bevisning av uppsåt, se densamme ”Från Franks första formel till likgiltighetsuppsåt — Vad hände med tanken att uppsåtsläran borde reformeras?”, JT 2008–09 s. 262, särskilt a.a. avsnitt 4.5 och densamme ”Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik” SvJT 2015 s. 384–396.
- Jfr Wennberg i 2016–17, där författaren argumenterar för att HD i och med NJA 2016 s. 763 har infört en ny riktlinje för bevisbedömningen av uppsåt, dvs. vad gärningsmannen tror. 1 3 SOU 1996:185 s. 185 del I avsnitt 3.7.2, särskilt a.bet. s. 114. 14 Borgeke i SvJT 2017 s. 95. 15 Se också SOU 1996:185 del I s. 114. 1 6 Se även NJA 2011 s. 563 (som domstolen hänvisar till i 2016 års fall i denna del). HD yttrar i 2011 års fall följande om bevisning av uppsåt (efter att först ha berört de omständigheter som tas upp i NJA 2004 s. 176 och NJA 2002 s. 449): ”En annan utgångspunkt för uppsåtsbedömningen, särskilt vid angrepp på person, är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka (jfr NJA 1998 s. 86). Som tidigare har berörts är knivhugg mot halsen i sig förenade med livsfara. Angrepp med sådana knivhugg kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. Angrepp av detta slag talar starkt för att det också har förelegat uppsåt att döda (jfr NJA 1977 s. 630 och NJA 1996 s. 509).” 17 En anmärkning i marginalen är att Borgeke i ett annat sammanhang har framfört att ett exempel på sådant ”extremt och överdrivet risktagande” som gör att uppsåt kan föreligga på grund av hänsynslöst beteende trots låg uppfattad sannolikhet är just ”att man sticker en kniv i bröstet eller i ryggen på en annan person”, se Borgeke i JT 2008–09 s. 287. Borgeke garderar sig emellertid samtidigt genom att säga att det nog inte är så lätt att dra slutsatsen att gärningsmannen i ett sådant fall är likgiltig. 1 8 Detsamma kan sägas om NJA 2004 s. 479, där HD konkluderade att en femtonåring som huggit en annan i ryggen inte kunde sägas ha varit likgiltig inför att den huggne skulle dö, även om knivhugget ansågs ”ha inneburit en avsevärd risk för att [den huggne] skulle berövas livet”. Även i detta fall verkar HD främst fokusera på vad femtonåringen — som det enligt domskälen inte fanns anledning att anta ”hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och […] sådan erfarenhet att han trots sin ungdom [skulle kunna] jämställas med en vuxen” — kunde sägas ha förstått av hur sannolik en dödlig utgång hade varit. HD resonerar inte i domskälen i om betydelsen av det eventuellt särskilt hänsynslösa i knivhugget som ”likgiltighetsmarkör”. 19 Det kan nämnas att det i doktrinen vid flera tillfällen har påpekats att det efter NJA 2004 s. 176 måste betraktas som en viktig uppgift för både domstolar och rättsvetenskap att utveckla riktlinjer för bedömningen av uppsåt just i fall där den uppfattade sannolikheten har varit låg. Se exempelvis Asp ”Uppsåtets nedre gräns — en efterlängtad sequel”, JT 2004–05 s. 385 och Ulväng i Tanke och uppsåt s. 230. 2 0 Se NJA 2004 s. 176 och exempelvis Asp i JT 2004–05.
- Även den text avseende ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 som infördes i brottsbalkskommentaren genom supplement 9 (juli 2016) tyder på det. I supplement 10 (januari 2017) har den aktuella texten ändrats. Som jag förstår det ansvarar Suzanne Wennberg för kommentaren till 1 kap. BrB.
- Professor emerita Suzanne Wennberg har i SvJT 2017 s. 269 replikerat på en artikel av mig i SvJT 2017 s. 93 som handlar om rättsfallet ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763. Suzanne Wennberg är missnöjd med innehållet i min artikel, men också med rättsfallet som sådant. Som jag uppfattar det är hon missnöjd även med att jag över huvud taget skrev artikeln och misstänker att min drivkraft är en annan än att sakligt redovisa rättsfallet.
- Det ledande rättsfallet på uppsåtsområdet är ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Där slog HD fast att den nedre gränsen för uppsåt är likgiltighetsuppsåt. HD redovisade också utförligt hur detta likgiltighetsuppsåt är utformat. I förhållande till det fallet är ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 ett förtydligande. Den bakgrund som jag ser till att målet släpptes fram av HD är att domstolarna hade svårigheter när de skulle tillämpa de grundsatser som HD tog ställning för i ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Mitt intryck av rättspraxis är att domstolarna enligt sina domskäl många gånger dömde för uppsåtligt brott med tillämpning av likgiltighetsuppsåt, när deras motiveringar inte gav belägg för annat än medveten oaktsamhet. Sannolikt förhöll det sig i många fall så att det mera var fel på domskälens utformning än på domslutet. Men bara risken för att tilltalade i ett mycket viktigt, i vissa fall helt avgörande, hänseende i inte obetydlig utsträckning bedömdes felaktigt var — som jag ser det — ett gott skäl för HD att försöka förtydliga likgiltighetsuppsåtet.
Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns8 hänvisningar
- I JT 2016–17 s. 122 har Suzanne Wennberg kommenterat ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763. Hon uttalar i artikeln kritik mot att HD har använt vad gärningsmannen har ”trott” om effekter eller gärningsomständigheter som utgångspunkt (presumtion) för om kraven på likgiltighetsuppsåt är uppfyllda. Suzanne Wennbergs uppfattning om vad som avses med ”tro” i HD:s dom skiljer sig från det som framförs i denna artikel.
- Gärningen i ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763 ägde rum i juni 2015 i Tranås. A var ute och gick med sin hund och hade stannat vid en cykelväg. Där lekte hunden med en innerslang till ett bildäck. Då körde G förbi honom på moped, men vände och kom tillbaka. Efter en kort ordväxling tog A fram en ca 20 cm lång kökskniv, som han hade i byxlinningen, och högg den över G:s axel in i ryggen. G satt då på sin moped, antagligen något framåtlutad. Efter en stund avled G av de skador han fick.
- Straffansvarsutredningens förslag ledde inte till lagstiftning. I prop. 2000/2001:85 uttalade regeringen följande. Sammanfattningsvis kan det framhållas att det nuvarande uppsåtsbegreppet har vuxit fram under lång tid genom ett samspel mellan rättspraxis och doktrin. Uppsåtsbegreppets innehåll är alltså inte definierat i lag. Även om utredningens förslag är både intressant och väl genomtänkt kan det, bl.a. mot bakgrund av att ett inte obetydligt antal remissinstanser avstyrkt utredningens förslag, ifrågasättas om det för närvarande föreligger tillräckligt underlag för en så genomgripande reform som den som föreslås av utredningen. Med hänsyn till att det på detta område är särskilt svårt att förutse hur en ny lagstiftning kommer att tillämpas i det enskilda fallet, kan det också diskuteras om en reform bör ske genom lagstiftning som i ett slag och generellt förändrar rättsläget. Det är mycket som talar för att lagstiftaren i stället bör överlåta till domstolarna att utveckla och, i den mån det bedöms erforderligt, förändra uppsåtsbegreppets innehåll. Det av HD använda s.k. likgiltighetsuppsåtet kan, även om åsikterna i denna del går isär, ses som en tendens i denna riktning. Vid den fortsatta praxisbildningen kan utredningens förslag säkerligen komma att fylla en viktig funktion såsom exempel på en möjlig utvecklingsväg. Det dröjde inte länge förrän en domstol, nämligen Hovrätten över Skåne och Blekinge, tog lagstiftaren på orden. Det var i ett fall som liknade ”De förrymda Råbypojkarna” NJA 1959 s. 63. En polisman skulle stoppa en misstänkt rattfyllerist, men i stället för att stanna på polismannens tecken accelererade denne mot polisen, som lyckades undvika att bli påkörd genom att i sista stund hoppa åt sidan. Vid tingsrätten dömdes bilföraren med hjälp av ett likgiltighetsresonemang för försök till grov misshandel. Hovrätten kom till samma resultat, men använde en annan motivering: Vid uppsåtsbedömningen i förevarande fall kan konstateras att B, trots sin berusning, måste ha insett att en alldeles övervägande sannolikhet förelåg för att [polismannen] J skulle komma att bli mycket allvarligt skadad genom B:s sätt att föra bilen. Även en gärning som företas under sådana omständigheter bör enligt hovrättens mening betecknas som uppsåtlig. Detta hänger samman med att det i praktiken knappast finns skäl att i klandervärdhet skilja mellan en gärning där man har full visshet om konsekvenserna av ens handlande (indirekt uppsåt) och en gärning, som den förevarande, där man inte har full visshet men ändå, med hänsyn till den höga sannolikheten, antar att dessa konsekvenser inträffar. Hovrätten tillämpade alltså ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Domen överklagades. HD:s avgörande, ”Den flyende rattfylleristen” NJA 2002 s. 449, blev startskottet för den fortsatta praxisbildning som lagstiftaren hade öppnat för i prop. 2000/01:85. HD uttalade följande. När det gäller B är utrett att han [ — ] på kort avstånd från J valde att accelerera mot denne i stället för att bromsa eller styra undan. Han försatte sig därmed medvetet i en situation där han inte själv kunde undvika att J blev påkörd. Det förelåg alltså en avsevärd risk för att J skulle åsamkas svår kroppsskada, något som B måste ha insett. B:s körsätt visar också att han var likgiltig för om J skulle åsamkas en sådan skada. Han ska därför dömas för försök till grov misshandel. Med tre olika motiveringar i tre olika instanser fälldes alltså B till ansvar för försök till grov misshandel. I HD var det en betydande splittring mellan ledamöterna. Majoriteten bestod av bara två justitieråd. Ett justitieråd ansåg att man borde behålla eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov medan två argumenterade för sannolikhetsuppsåt. Den motivering för den fällande domen som majoriteten ställde sig bakom var knappast kristallklar. Det var tydligt att det fanns behov av ytterligare prejudikat. Sådana kom också. Det första var ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176. Där knäsattes vissa grundläggande principer som fortfarande gäller för uppsåtets nedre gräns. Dessa har sedan förtydligats i andra rättsfall, nu senast i ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763.