Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns

Abstract

I mitten av 1970-talet började Högsta domstolen (HD) att bedöma om den tilltalade hade varit likgiltig inför ”den brottsliga effekten” vid prövningen av om uppsåt förelåg i fall utanför det centrala området för uppsåt (det som numera betecknas som avsiktsuppsåt och insiktsuppsåt). Det får uppfattas så att denna likgiltighetsprövning endast var ett annat sätt att formulera det hypotetiska provet vid tillämpning av den form av eventuellt uppsåt som då var gällande rätt. Med ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 förändrades emellertid rättsläget. Eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov som avgränsning mot den medvetna oaktsamheten ersattes av likgiltighetsuppsåt. I några efterföljande rättsfall kompletterade HD sina uttalanden i ”HIV-fallet”. Det visade sig emellertid i rättspraxis att det nya likgiltighetsuppsåtet var svårtillämpat. En del domsmotiveringar i tingsrätts- och hovrättsdomar blev också otydliga och gav inte full täckning för domstolens slutsats. HD har tagit fasta på detta och genom ett nytt rättsfall, ”Mopedmannen” NJA 2016 s. 763, förtydligat uppsåtets nedre gräns.