Stycket

4.HD:s majoritet (JR:n Lindskog, Calissendorff och Eka) anförde att, om kontona skulle ha öppnats i konkursboet namn, förvaltaren inte hade kunnat kvitta med en arvodesfordran. Nu hade emellertid förvaltarbyrån angetts som kontohavare, och frågan blev då om byrån och inte boet var att anse som kontoborgenär i utmätningsärendet. HD framhöll att en redovisningsgäldenär enligt NJA 1971 s. 122 har rätt att kvitta en fordran mot sin redovisningsskuld även om redovisningsmedlen är förbehållna huvudmannen (d.v.s. denne skulle med stöd av lagen om redovisningsmedel ha separationsrätt i redovisningsgäldenärens/sysslomannens konkurs eller vid utmätning för sysslomannens skulder). Enligt HD skilde sig emellertid förhållandena i målet från dem i 1971 års mål, eftersom medlen på kontona i nu aktuellt mål härrörde från boet och insättningarna hade skett utan föregående sammanblandning med byråns medel. HD uttalade sedan att den som anges som kontohavare inte behöver vara borgenär till kontofordringen. Av rättsfallet NJA 2009 s. 500 sades följa att om pengar sätts in på ett tomt konto i annans namn än ägarens, så övergår (= överflyttas) genom surrogation äganderätten till kontofordringen. Eftersom medlen som satts in på de aktuella kontona vid insättningstillfällena tillhörde konkursboet och således inte kom ur förvaltarbyråns förmögenhetsmassa, var konkursboet borgenär till kontofordringarna trots att dessa stod i byråns namn. Kontofordringarna var alltså konkursboets egendom i den mening som avses i 4:17 UB. HD avslutade med att skriva att förvaltarbyrån i linje med det anförda inte kunde anses ha någon mot de insatta medlen svarande redovisningsskuld till boet. Någon sådan ömsesidighet som är en förutsättning för kvittning och som var för handen i 1971 års avgörande förelåg därför inte i målet. Redan av detta skäl kunde byråns arvodesanspråk inte föranleda någon sådan kvittningsrätt som boet påstod.s. 358