Rättsfall

NJA 2009 s. 500

Citera

NJA 2009 s. 500

BibTeX

@misc{nja-2009-s-500,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2009 s. 500}},
  year         = {2009},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

18 hänvisningar i 8 artiklar · 18 stycken/fotnoter

Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier2 hänvisningar

Alexander Unnersjö · JT 2024 s. 406–446 · 2 ställen

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens3 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 3 ställen

Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning

Jessica Östberg · SvJT 2022 s. 1056–1139 · 1 ställe

Den första frågan besvarades jakande med hänvisning till rättsfallen NJA 2009 s. 500 och NJA 2014 s. 935. HD framhöll att rätt till kvittning som regel förutsätter ett ömsesidigt fordringsförhållande mellan gäldenären och borgenären och att en sådan ömsesidighet inte föreligger i fall som det aktuella där likvidatorn har en fordran på arvode och likvidationsbolaget har medel på ett klientmedelskonto i advokatbyråns namn. Även den andra frågan besvarades jakande efter en utförlig motivering. HD redogjorde bland annat utförligt för reglerna om panträtt och retentionsrätt vid framförallt olika uppdragsförhållanden. Det konstaterades att likvidatorn är en syssloman och att andra sysslomän i bolaget, till exempel styrelseledamöter, normalt inte bör ges retentionsrätt i bolagets medel, men mot bakgrund av uppdragets syfte, att likvidera bolaget, ansågs det finnas skäl att genom en analog tillämpning av 17 § kommissionslagen (2009:865) ge likvidatorn retentionsrätt i bankmedel som finns i likvidatorns besittning. Rättsfallet är av principiellt intresse då frågan om främst uppdragstagares säkerhetsrätt behandlas relativt utförligt, men också då HD uttryckligen framhåller att likvidatorn är bolagets syssloman (p. 26), vilket ger en tydlig rättslig grund för likvidatorns omsorgsplikt och lojalitetsplikt mot bolaget. Samma inställning till uppdragets natur har intagits i förhållande till styrelseledamöter. 1.10 Personligt betalningsansvar vid kapitalbrist 1.10.1 Medansvar för nytillträdd styrelseledamot Om det finns skäl att anta så kallad kritisk kapitalbrist i ett bolag (eget kapital är mindre än hälften av det registrerade aktiekapitalet) är styrelsen enligt 25 kap. 13 § 1 ABL skyldig att genast upprätta och låta bolagets revisor (gäller endast om bolaget har revisor enligt 1 kap. 12 b § ABL) granska en kontrollbalansräkning. Om kontrollbalansräkningen visar att det föreligger kritisk kapitalbrist ska styrelsen snarast kalla till en första kontrollstämma för prövning av om bolaget ska träda i likvidation eller om bolagets verksamhet ska fortsätta under den så kallade rådrumsfristen som löper under åtta månader (se 25 kap. 15– 16 §§ ABL). Efter rådrumsfristen ska en ny kontrollbalansräkning upprättas och läggas fram på en andra bolagsstämma och bolaget får då endast fortsätta sin verksamhet om det registrerade aktiekapitalet är fullt täckt (se 25 kap. 17 § ABL). Vid viss underlåtenhet att uppfylla sina förpliktelser, uppstår ett personligt betalningsansvar för var och en av styrelseledamöterna, med undantag för dem som kan visa att de inte har varit försumliga. Ansvaret avser de förpliktelser som bolaget ådrar sig under tiden som styrelsens underlåtenhet består (se 25 kap. 18 § ABL). I aktiebolagslagen finns särskilda bestämmelser om ansvarsperiodens upphörande. Bland annat gäller att ansvarsperioden upphör att gälla om styrelsen upprättar och på bolagsstämma lägger fram en revisorsgranskad (om bolaget har revisor) kontrollbalansräkning som visar att bolagets eget kapital till fullo täcker dess aktiekapital (se 25 kap. 20 § ABL). Motsvarande bestämmelser fanns i 13 kap. 12, 17 och 19 §§ i 1975 års ABL i dess lydelse efter 1 januari 2002. I NJA 2012 s. 858 ”Trollhotellen”, klargjordes ett par viktiga frågor av HD rörande tillämpningen av kapitalbristregelverket. Såväl tingsrätten som hovrätten hade kommit fram till att två nytillträdda styrelseledamöter i ett bolag var solidariskt ansvariga för viss förpliktelse enligt bestämmelserna i 13 kap. 17 § 1975 års ABL trots att bristen i det egna kapitalet hade läkts genom en nyemission som tecknades och betalades i samband med tillträdet. Någon efterföljande kontrollbalansräkning hade dock inte upprättats och framlagts på bolagsstämma, vilket ansågs vara ett krav för att ansvarsperioden ska upphöra enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL. Den första frågan som HD hade att ta ställning till gällde om en fastställd årsredovisning som utvisar att en kapitalbrist är läkt kan likställas med en fastställd kontrollbalansräkning enligt 13 kap. 19 § 1975 års ABL och således avsluta ansvarsperioden. HD besvarade denna fråga jakande, under förutsättning att årsredovisningen har en adekvat aktualitet (i regel fastställd inom den lagstadgade tiden), se vidare avsnitt 1.10.4 nedan.I NJA 2019 s. 259 ”Likvidators retentionsrätt” hänsköt tingsrätten följande · p. 2 · s. 1099

Elektroniska kontanter ur ett rättsligt perspektiv2 hänvisningar

Stefan Lindskog · SvJT 2022 s. 901–926 · 2 ställen

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten6 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 6 ställen

Rättsdogmatik in absurdum?2 hänvisningar

Torgny Håstad · SvJT 2017 s. 357–369 · 2 ställen

Mord, prejudikattolkning och lagtolkning1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2016 s. 541–553 · 1 ställe

Justitierådet Håstad anförde i NJA 2009 s. 500 att en viss lagregel hade tillämpats i ett tidigare rättsfall trots att Högsta domstolen faktiskt hade argumenterat utifrån en annan lagregel; den förstnämnda regeln hade tillämpats ”under falsk flagg”. Håstad hänvisade till två uttalanden av den engelske professorn Arthur Goodhart, som också Stig Strömholm hade hänfört sig till: ”ratio decidendi … is the most misleading expression in English law, for the reason which the judge gives for his decision is never the binding part of the precedent” och ”It is by his choice of the material facts that the judge creates law.” Strömholm har sammanfattat Goodharts teser enligt följande. (1) den rättsprincip som ett fall uttrycker återfinnes inte i de skäl domaren ger för sitt domslut; (2) inte heller återfinnes rättsprincipen i den rättsregel som eventuellt formuleras i domstolen; (3) rättsprincipen återfinnes inte nödvändigtvis genom en granskning av alla bevisbara fakta i målet, satta i förbindelse med domarens avgörande; (4) den rättsprincip som ett fall uttrycker återfinnes om man beaktar de fakta domaren behandlat som rättsligt relevanta samt hans avgörande såsom grundat på dessa fakta; (5) när man söker fallets princip är det också nödvändigt att fastslå vilka fakta som ansågs irrelevanta av domaren, ty principen kan bero på uteslutande likaväl som på inräknande. Neil Duxbury har i The Nature and Authority of Precedent satt in Goodharts uttalande i sammanhanget av den debatt som förts inom common law-systemet om hur prejudikattolkning ska gå till. Ett synsätt är att ratio decidendi omfattar de resonemang som ledde fram till avgörandet. Mot detta reagerade Goodhart, som ville renodla ratio decidendi till att avse de fakta i målet som domaren använt och kopplat samman med en följd. Utan att gå in i detalj på denna debatt kan konstateras att huvudfrågan var om fakta tillsammans med följden eller domarens resonemang skulle anses utgöra ratio decidendi. Detta ger i sin tur olika innebörd åt begreppet obiter dictum — i den första varianten allt som inte utgör fakta tillsammans med följd, i den andra varianten sådana resonemang som handlar om hypotetiska fakta (”om förhållandena i stället hade varit …, hade utgången blivit …”).Prejudikattolkning · p. 2 · s. 545

Tillägg till Högsta domstolens avgöranden, samt något om skiljaktigheter1 hänvisning

Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Stefan Lindskog · SvJT 2012 s. 313–318 · 1 ställe

Som exempel kan nämnas NJA 1994 s. 614 med uttalanden i en fråga som inte var uppe till prövning i Högsta domstolen, men som hade varit det i lägre instanser, NJA 2006 s. 638 om verkan av passivitet vid ingående av avtal, NJA 2007 s. 599 med uttalanden rörande en först i HD åberopad grund som inte lagts till grund för avgörandet, NJA 2009 s. 500 angående närliggande frågor, NJA 2011 s. 524 om besittningsbegreppet i allmänhet när en mer begränsad besittningsfråga aktualiserades samt NJA 2011 s. 576 om betydelsen av ålder och bruk vid skadeståndsberäkning, en fråga som av processuella skäl försvann ur fokus i målet.När skrivs tillägg? · p. 8 · s. 316