1.Sedan Independent Finans AB:s konkursbo (konkursboet) genom skiljedom förpliktats att utge 12 miljoner kr till Peab beslöt Kronofogdemyndigheten att utmäta fordringar hos Svenska Handelsbanken på 6,5 miljoner kr avseende medel innestående på två klientmedelskonton som öppnats av konkursförvaltarbyrån i dennas namn. I byråns interna bokföring och av vissa transaktionsutdrag framgick att kontona avsåg konkursboet. Konkursboet överklagade utmätningarna och anförde i första hand att boet hade endast en redovisningsfordran hos förvaltarbyrån och inte inlåningsfordringar hos banken, varför de utmätta fordringarna inte tillkom boet utan byrån. I andra hand hävdade konkursboet att utmätningen av fordringarna kunde ske endast med förbehåll för byråns kvittningsrätt avseende förvaltararvode på 10 miljoner kr. Tingsrätten upphävde utmätningarna med motiveringen att det bara i undantagsfall är möjligt att utmäta tredje mans (här: förvaltarbyråns) fordran hos en bank för gäldenärens skuld. Tredje man skulle annars kunna gå miste om sin kvittningsrätt mot gäldenären. Bankfordringarna kunde därför inte anses tillhöra konkursboet.s. 357
2.Hovrätten framhöll att det inte är ovanligt att en utmätningsgäldenär (här: konkursboet) har ett banktillgodohavande i någon annans (här: förvaltarbyråns) namn. Om det då kan klarläggas att dessa medel i realiteten tillkommer utmätningsgäldenären, kan inlåningsfordringen mot banken utmätas för den verklige innehavarens skuld. Eftersom konkursförvaltaren var ställföreträdare för konkursboet fick det anses framgå att inlåningsfordringarna tillhörde konkursboet. Enligt hovrätten fanns det inte stöd för att utmätningarna avsåg en redovisningsfordran som konkursboet hade hos förvaltaren, varför konkursförvaltaren inte hade bättre rätt till de utmätta medlen.s. 358
3.Justitiesekreteraren, som framhöll att Peab inte hade lagt fram någon utredning om att pengarna på kontot hållits kontinuerligt avskilda från konkursförvaltarens medel, ville liksom tingsrätten upphäva utmätningarna, eftersom det var förvaltarbyrån som innehade fordringarna mot banken, medan konkursboet inte hade äganderätt till desamma.s. 358
4.HD:s majoritet (JR:n Lindskog, Calissendorff och Eka) anförde att, om kontona skulle ha öppnats i konkursboet namn, förvaltaren inte hade kunnat kvitta med en arvodesfordran. Nu hade emellertid förvaltarbyrån angetts som kontohavare, och frågan blev då om byrån och inte boet var att anse som kontoborgenär i utmätningsärendet. HD framhöll att en redovisningsgäldenär enligt NJA 1971 s. 122 har rätt att kvitta en fordran mot sin redovisningsskuld även om redovisningsmedlen är förbehållna huvudmannen (d.v.s. denne skulle med stöd av lagen om redovisningsmedel ha separationsrätt i redovisningsgäldenärens/sysslomannens konkurs eller vid utmätning för sysslomannens skulder). Enligt HD skilde sig emellertid förhållandena i målet från dem i 1971 års mål, eftersom medlen på kontona i nu aktuellt mål härrörde från boet och insättningarna hade skett utan föregående sammanblandning med byråns medel. HD uttalade sedan att den som anges som kontohavare inte behöver vara borgenär till kontofordringen. Av rättsfallet NJA 2009 s. 500 sades följa att om pengar sätts in på ett tomt konto i annans namn än ägarens, så övergår (= överflyttas) genom surrogation äganderätten till kontofordringen. Eftersom medlen som satts in på de aktuella kontona vid insättningstillfällena tillhörde konkursboet och således inte kom ur förvaltarbyråns förmögenhetsmassa, var konkursboet borgenär till kontofordringarna trots att dessa stod i byråns namn. Kontofordringarna var alltså konkursboets egendom i den mening som avses i 4:17 UB. HD avslutade med att skriva att förvaltarbyrån i linje med det anförda inte kunde anses ha någon mot de insatta medlen svarande redovisningsskuld till boet. Någon sådan ömsesidighet som är en förutsättning för kvittning och som var för handen i 1971 års avgörande förelåg därför inte i målet. Redan av detta skäl kunde byråns arvodesanspråk inte föranleda någon sådan kvittningsrätt som boet påstod.s. 358
5.Minoriteten i HD (JR:n Lambertz och Mattsson, referent) var skiljaktiga rörande motiveringen. De betonade att insättningen på kontona gjorts uteslutande för konkursboets räkning, varför det fanns förutsättningar för utmätning med stöd av 4:17 UB. Däremot hade det enligt dissidenterna inte någon betydelse för konkursboets rätt till klientmedelskontona i förhållandet till konkursförvaltarbyrån varifrån pengarna kommit. Även i den mån kontona innehöll medel som varit sammanblandade med förvaltarbyråns medel, var de tillgängliga för utmätning för konkursboets skulder. Dissidenterna tillade avslutningsvis att det saknade betydelse om förvaltarbyrån hade rätt att använda medlen på kontona till kvittning mot sin arvodesfordran eller inte. — Läsaren frågar sig om det sist nämnda betyder att invändningen, att utmätningen kunde göras bara med förbehåll för förvaltarbyråns kvittningsrätt, ogillades eller om det betyder att frågan om kvittningsrätt skulle avgöras senare, vid fördelning av de indrivna medlen.s. 359