Se Borgekes genomgång av uppsåtsprövningen i NJA 2016 s. 763 på s. 101 f. i hans kommentar i SvJT 2017. Borgeke har tidigare (dvs. före 2016 års fall) uttryckt sig på ett liknande sätt i fråga om vilken metodologi som bör användas vid bevisning av uppsåt, se densamme ”Från Franks första formel till likgiltighetsuppsåt — Vad hände med tanken att uppsåtsläran borde reformeras?”, JT 2008–09 s. 262, särskilt a.a. avsnitt 4.5 och densamme ”Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik” SvJT 2015 s. 384–396.
Hänvisas från p. 10 (s. 185)
10.Borgeke går i sin kommentar möjligen ett steg längre än HD. Han menar att det inte går att säga generellt att förekomsten av en likgiltighetsmarkör bör föranleda slutsatsen att en gärningsman har förhållit sig likgiltig inför förekomsten av en viss följd eller omständighet. Tvärtom verkar han mena att likgiltighetsmarkörerna (åtminstone främst) bör ha en exculperande verkan: avsaknaden av sådana markörer bör kunna föranleda slutsatsen att uppsåt inte föreligger, trots att den uppfattade sannolikheten har varit hög. Borgeke säger sig ha svårt att se att likgiltighetsmarkörerna skulle kunna fungera inculperande, ”möjligen med undantag för vissa fall av uppenbart hänsynslöst risktagande av allvarligt slag”. I sådana fall bör domstolen enligt Borgeke dessutom använda sig av det hypotetiska provet för att testa om uppsåt föreligger eller inte. Hans slutsats blir att den uppfattade sannolikheten ger upphov till en presumtion för eller emot uppsåt. Denna presumtion kan sedan eventuellt brytas med hjälp av någon av likgiltighetsmarkörerna.s. 185