Myrdal s. 233. Se även Myrdal s. 86 f. och hans hänvisningar till främst rättsfallen NJA 1956 s. 485, 1975 s. 638 och 1996 s. 52, men även avsaknaden av publicitetsbetoning i de efterföljande rättsfallen NJA 1997 s. 660, 1998 s. 379, 1998 s. 545 och 2000 s. 88.
Hänvisas från p. 6 (s. 237)
6.Hur är det då med frågan om publicitet. En verklig förflyttning av egendom från en överlåtare till en förvärvare sägs innebära att en överlåtelse ges publicitet. Det skulle i sig, har det sagts, vara värdefullt och tala till förmån för traditionsprincipen. Torgny Håstad anger i sitt tillägg i NJA 2008 s. 684 att det ursprungliga syftet med traditionen får antas vara att den skulle ge publicitet åt överlåtelsen för att därigenom (min kursivering) antingen undanröja ett vilseledande intryck på kreditgivare att lösöret fortfarande ägdes av överlåtaren eller göra ett falskt påstående om att lösöret överlåtits meningslöst vid exekution. Publicitet skulle alltså ge omgivningen tillfälle att uppmärksamma en överlåtelse, dvs. en sorts ”signaleffekt”. Enligt Håstad är emellertid detta argument ”inte så mycket värt”. Enligt Gregow är publicitet ”inget självändamål”. Och även Göranson ställer sig mycket skeptisk till det ändamålsenliga med publicitet i sammanhanget. Myrdal har uttalat att publicitetskravet t.o.m. är vilseledande.s. 237