NJA 2000 s. 88 bryter för övrigt tydligt mot NJA 1972 s. 246 vad gäller möjligheten att ”tradera till sig själv”.
Hänvisas från p. 3 (s. 235)
3.Självständigheten i det sakrättsliga momentet (tradition) har nämligen, som jag ser det, naggats i kanten genom utvecklingen i praxis. I NJA 2007 s. 413 och 2008 s. 648 är det klart att det har ägt rum en besittningsförändring (tradition) och att Högsta domstolen prövar om det trots detta inte ska ha anses uppkommit borgenärsskydd för förvärvaren, dvs. en prövningsmodell som stämmer överens med Håstads uttalande. I NJA 2000 s. 88 kan emellertid Högsta domstolen sägas simultant ha prövat frågan om tradition och innehållet i den underliggande överlåtelsen. I detta fall har det nämligen inte ägt rum någon omedelbar besittningsförändring alls. ”Tradition” har enligt Högsta domstolen ändå skett och borgenärsskydd har uppkommit. Det är alltså aningen förenklat att påstå att det enbart i fall av genomförd tradition kan göras en bedömning i ytterligare ett steg och därvid eventuellt underkänna traditionens borgenärsskyddande effekt. Det är måhända möjligt att rättsutvecklingen — genom Högsta domstolens praxis — redan nått en punkt där många av de nackdelar som anses vara förbundna med ett strikt upprätthållande av kravet på besittningsförändring är neutraliserade eller i vart fall förminskade. Inflikas kan att Staffan Myrdal i sin avhandling är inne på samma tankegång, men han drar inte själv just denna slutsats av sitt eget resonemang. Han ser m.a.o. inte uppluckringen som en vällovlig precisering utan som ett problem. Lösan sand kanske till slut har inneburit att grundmurningen (lyckligtvis?) har krackelerat.s. 235