Ang. innebörden av NJA 1995 s. 367 se vidare Myrdal s. 124 f., Mellqvist i JT 2002–03 s. 711 f. och Myrdal i JT 2003–04 s. 476 f. Rättsfallet är också kommenterat av Zackariasson i SvJT 2003 s. 819 f. och s. 828 f. Ang. regleringen i skuldebrevslagen se också Gösta Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 2 uppl., Stockholm 1997 s. 206 och hans hänvisningar till Stefan Lindskog i SvJT 1994 s. 113 och s. 715, Göran Lambertz i SvJT 1994 s. 423, Ingemar Persson i SvJT 1994 s. 426 och Ronny Henning i SvJT 1995 s. 74.
Hänvisas från p. 5 (s. 231)
5.I NJA 1995 s. 367 bedömdes innehållet i, och betydelsen av, en denuntiation. Den faktiska åtgärden var enligt Högsta domstolen ägnad att tillgodose syftet med kravet på denuntiation, trots att objektet alltjämt kunde utlämnas till överlåtaren som uppdragstagare åt förvärvaren (överlåtaren var mottagandelegitimerad) men där överlåtaren var avskuren från förfogandelegitimationen. Fokuseringen på förfogandelegitimationen är hämtad från ett uttalande i förarbetena till skuldebrevslagen. I rättsfallet berörs också — i onödan — frågan om överlåtaren också avskurits från betalningslegitimationen. Framför allt när resonemang förs mot bakgrund av regleringen i skuldebrevslagen är den diskussionen överflödig, eftersom regleringen av borgenärsskydd och betalningslegitimation i skuldebrevslagen tydligt är reglerat var för sig och på skilda sätt. I NJA 1949 s. 164 slås fast att det förhållandet att överlåtaren alltjämt har rätt att bruka det överlåtna objektet innebär att tradition inte har skett och därmed att borgenärsskydd inte har uppnåtts.s. 231