- DCFR s. 9 (p. 10) ”the meaning of principles”. Se även Johnny Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933 f. I exempelvis NJA 2010 s. 629 (HD:s domskäl p. 17) och NJA 1995 s. 367 I, st. 5 i HD:s domskäl beskriver HD sådana principer som närmast har karaktären av specifika och bindande rättsliga normer. Se vidare Mårten Schultz, Hur skapas en allmän princip? Exem- plet obehörig vinst, i Lindskog m.fl. (red.), Fs Jan Kleineman, Jure (2021) s. 740.
- Se särskilt HD:s domskäl st. 18 i NJA 1995 s. 367 I. Jfr Håstad, Sakrätt (1996) s. 16: ”Detta angreppssätt är ägnat att belysa att indelningen i sakrätter och obligationsrätter inte är låst för all framtid [not utelämnad] utan att också rättigheter som traditionellt ansetts inte ut- göra sakrätter kan vara eller bör bli utrustade med visst tredjemansskydd[n].” Hessler, Sakrätt (1973) s. 280 f. och 447. Lindskog, Kvittning s. 37 f. och Betalning s. 67 (not 134). Martinson, Kreditsäkerhet s. 132 f. Internationellt, se Henry E. Smith och Thomas W. Merrill, Optimal Standardization in the Law of Property: The Numerus Clausus Principle, 110 Yale Law Journal
- NJA II 1936 s. 112 f. Walin och Herre, SkbrL, vid 31 §. NJA 1996 s. 52. (NJA 1995 s. 367 kom- menteras nedan.). Se vidare Lindskog, SvJT 1992 s. 644, NJA 2008 s. 684, JustR Håstads tillägg st. 4 och 5, NJA 1986 s. 217, HD:s domskäl st. 7, Håstad, Sakrätt (1996) s. 230 och Millqvist, Sakrätt s. 212. Allmänt om kravet på avskärande av rådighet vid överlåtelse och pantsättning av enkla fordringar, se NJA 2019 s. 259 (Likvidators retentionsrätt) p. 16 av HD:s domskäl och SOU 2015:18 (Lösöreköp och registerpant) s. 71.
Rättsfall
NJA 1995 s. 367
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 367
BibTeX
@misc{nja-1995-s-367,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 367}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
75 hänvisningar i 10 artiklar · 75 stycken/fotnoter
Felaktig betalningsanvisning1 hänvisning
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt4 hänvisningar
- Bergström, SN, 1992, s. 598 hänvisar till en upplaga av Håstads ”Sakrätt avseende lös egendom” till stöd för påpekandet att det har ifrågasattas om en investor är skyddad i ett finansbolags konkurs vid så kallad investorleasing. Bergström ifrågasätter på så sätt HFD:s beslut att inte närmare pröva investorns civilrättsliga förvärv av det leasade föremålet i RÅ 1992 ref. 21 (Dahlénmålet). I tiden efter Bergströms artikel bör emellertid NJA 1995 s. 367 uppmärksammas, vari denuntiation till kunderna ansågs medföra sakrättsligt skydd för investorn trots att det uthyrda objektet skulle återlämnas till finansbolaget vid hyrestidens utgång samt att betalning fortfarande skulle ske till finansbolaget. Se numera Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 2000, s. 261 f.
- I Flygplansleasingmålet hade leasegivaren inte först köpt den uthyrda tillgången från leasetagaren, utan förvärvat den från en tillverkare och därefter hyrt ut den till leasetagaren. Dessutom hade leasegivaren överlåtit tillgången till ett investeringsbolag som yrkade på värdeminskningsavdrag. HFD underkände detta yrkande med motivering att investeringsbolaget inte kunde godtas som ägare. Frågan inställer sig då om detta ställningstagande grundar sig på civilrätten eller inte. Äganderättstermen förekommer 1 § 3 st. AvbetL, varför det kan framstå som att äganderättsfrågan har betydelse för att avgöra om ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp eller inte vid tillämpningen av denna lag. Huruvida lagen är tillämplig på ett visst avtal eller inte är en betydelsefull fråga eftersom lagen innehåller tvingande bestämmelser till en avbetalningsköpares förmån, särskilt vad gäller regeln om avräkning vid varans återtagande (9 § AvbetL). Av 1 § 3 st. AvbetL framgår att ett avtal som har betecknats såsom ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp under förutsättning att hyrestagaren varit avsedd att bli ägare till den hyrda tillgången. När regeln infördes 1915 motiverades den med att det i rättspraxis uppstått svårigheter att bedöma den verkliga innebörden av vissa avtal i gränslandet mellan hyra och avbetalning, då det i avtalet inte intagits någon bestämmelse om äganderättens övergång.[^1484] Vidare framhölls det i förarbetena tre typexempel på situationer då ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp: (1) då hyrestagaren vid erläggandet av samtliga hyreskostnader har rätt att behålla det hyrda objektet, (2) då hyrestagaren vid hyresperiodens utgång har rätt att köpa ut objektet för en symbolisk summa och (3) då det tyst förutsätts att hyrestagaren ska behålla objektet efter hyrestidens utgång.[^1485] Viss ledning lämnades också i förarbetena för hur denna bedömning ska göras. Det avgörande är inte ett avtals beteckning, utan dess ekonomiska syfte. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om hyresbeloppen är höga i relation till det värde som erhålls i form av sakens nyttjande, samt om någon bestämd hyrestid har avtalats.[^1486] 404 En liknande regel återfanns i 1977 års och 1992 års konsumentkreditlagar. Regeln föreskrev att ett kreditköp föreligger även om ett avtal har betecknats såsom ett hyresavtal, under förutsättning att avsikten med avtalet varit att hyrestagaren skulle bli ägare till tillgången.[^1487] I förarbetena till 1992 års lag anfördes det att regeln i sak skulle ha samma innehåll som i 1977 års lag.[^1488] I förarbetena till 1977 års lag hänvisades det till 1 § AvbetL.[^1489] Intressant nog hänvisar förarbetena till nuvarande AvbetL tillbaka till förarbetena till 1977 års KkrL.[^1490] Detta skulle kunna tas till intäkt för att det rör sig om samma bedömning. Någon motsvarande regel finns inte i nuvarande KkrL. Denna lag bygger på konsumentkreditdirektivet.[^1491] Enligt art. 2.2 d) ska inte direktivet tillämpas på hyres- eller leasingavtal såvida det inte föreligger en skyldighet för hyrestagaren i hyresavtalet eller i annat enskilt avtal att förvärva det uthyrda objektet. I förarbetena till nuvarande KkrL uttalas det att lagen inte är tillämplig på hyresavtal, men däremot på kreditavtal som har betecknats såsom hyresavtal. Avgörande för om ett kreditavtal föreligger är enligt förarbetena huruvida konsumenten är avsedd att bli ägare till den hyrda tillgången.[^1492] Eftersom direktivet har en något annorlunda avfattning är det dock möjligt att bedömningen kan komma att avvika från den som görs vid en tillämpning av 1 § 3 st. AvbetL. En annan regel vars formulering motsvarar 1 § 3 st. AvbetL är 2:5 JB. Regeln föreskriver att återtagandeförbehåll som har uppställts vid försäljningen av en lös sak inte får göras gällande om saken har blivit fastighetstillbehör. I 2 st. framgår att detsamma gäller för avtal som har betecknats såsom hyresavtal om det är avsett att hyrestagaren ska bli ägare till tillgången. I förarbetena utvecklas dock inte närmare när så är fallet.[^1493] Av det ovanstående framgår alltså att det i flera olika lagregler har angetts att hyresavtal ska anses som kreditköp om avsikten är att hyrestagaren ska bli ägare till tillgången. Förarbetena till AvbetL och gamla 405 KkrL antyder också att bedömningen ska göras på samma sätt. Detta bekräftar emellertid inte att bedömningen faktiskt görs på samma sätt. Såvitt gäller HD:s praxis kan noteras att HD inte i något mål tagit ställning till frågan om hur gränsen ska dras mellan hyres- och köpeavtal. I ett mål har frågan varit ostridig (NJA 1962 s. 129). I ett annat mål handlade inte frågan om huruvida ett hyresavtal utgjorde ett köpeavtal, utan om huruvida ett hyresavtal övergått i ett köpeavtal (NJA 1976 s. 134). Gränsdragningen mellan hyra och köp ställdes på sin spets av justitieråd Håstad i ett tillägg till NJA 2009 s. 79. I målet ansåg HD att en leasegivare hade bättre rätt till ett uthyrt objekt än leasetagarens borgenärer trots att leasegivaren gett leasetagaren rätt att för egen räkning förfoga över den uthyrda tillgången. Om det istället hade rört sig om ett kreditköp hade säljaren inte varit skyddad på grund av förfogandemedgivandet. HD framhöll att leasetagarens konkursbo inte hade åberopat några omständigheter i målet till stöd för att det rörde sig om ett kreditköp. I ett tillägg till domen företog emellertid justitieråd Håstad en sådan bedömning. Med hänsyn till att hyresbeloppen i motsvarande mån minskade köpeskillingen vid en eventuell framtida försäljning till leasetagaren, samt att leasetagaren hade såväl fördelen som nackdelen av prisutvecklingen på marknaden anförde Håstad att det rörde sig om ett avbetalningsköp. Vidare framförde han att ett återtagandeförbehåll förvisso kunde intolkas i parternas avtal, men att ett sådant förbehåll inte kunde vara allvarligt menat i förevarande fall mot bakgrund av hur parterna agerat i praktiken. Sålunda skulle kreditsäljaren/leasegivaren inte ha bättre rätt än kreditköparens/leasetagarens borgenärer. Håstads bedömning ger viss ledning för hur gränsdragningen skulle kunna göras i ett dylikt fall, men det är inte helt klart att HD skulle komma till samma slut. Avgörandet ställer också frågan om vad det innebär att göra en civilrättslig analys på sin spets. Anta att det handlar om att specifika händelseförlopp ska kvalificeras på samma sätt i skatterätten som HD gör. En fråga som då uppstår är om just de avtal som var föremål för prövning i NJA 2009 s. 79 ska anses som ett avbetalningsköp eller hyresavtal i skatterätten. I detta mål uppgav HD som sagt att parterna inte hade åberopat några omständigheter som skulle föranlett att förekommande hyresavtal istället skulle ha bedömts som ett avbetalningsköp. I ett tillägg till domen gör 406 emellertid justitieråd Håstad en sådan bedömning och kommer då fram till att det skulle ha bedömts såsom ett avbetalningsköp. Att i skatterätten acceptera just detta avtal såsom ett hyresavtal på grund av det var så det bedömdes i NJA 2009 s. 79 väcker frågan om inte enskilda som är i maskopi med varandra skulle kunna missbruka rättskraften i allmänna domstolsavgöranden genom att den ene medger den andres talan om ett avtals kvalificering.[^1494] Om avtalet ges verkningar i civilrätten såsom ett hyresavtal kan det emellertid skära sig att i skatterätten istället behandla det som ett avbetalningsköp, exempelvis om leasegivaren tillåts separera tillgången i leasetagarens konkurs men ändå inte tillerkänns värdeminskningsavdrag. Ett avgörande av intresse är också NJA 1995 s. 367. I linje med Flygplansleasingmålet hade leasegivaren överlåtit tillgången till ett investeringsbolag. Tvisten gällde huruvida investeringsbolaget eller leasetagarens borgenärer skulle ha bättre rätt till den uthyrda tillgången. HD tillerkände investeringsbolaget bättre rätt på grund av att leasegivaren hade denuntierat leasetagaren om överlåtelsen. Något resonemang kring att investeringsbolaget inte skulle vara ägare till tillgången förekommer inte i HD:s domskäl. I övrigt kan noteras att Marknadsdomstolen i MD 1991:31 och MD 1991:32 hade anledning att ta ställning till huruvida marknadsföringen av något såsom ”hyrköp” utgjorde vilseledande marknadsföring då konsumenter gavs möjlighet att hyra elektronik och hushållsmaskiner, samt gavs rätt att vid hyresperiodens utgång köpa ut tillgångarna till ett symboliskt pris. Med hänvisning till förarbetena bakom KkrL anförde MD dock att något kreditköp inte förelåg, samt att KkrL inte heller var tillämplig. Vilken inverkan dessa avgöranden har för HD:s syn på gränsdragningsfrågan är inte helt klart. Däremot är det tydligt att målen ger uttryck för en restriktiv syn på när ett hyresavtal ska anses som ett kreditköp. I rättslitteraturen har Mikael Möller uttryckt att det är svårt att ange vad som civilrättsligt utgör ett köp eller hyresavtal eftersom svensk civil 407 lagstiftning saknar definitioner av dessa uttryck.[^1495] Avgörande för gränsdragningen är enligt hans mening hur de optioner som är kopplade till hyresavtalet har utformats. Närmare bestämt framför han följande. Att leasingavtalet förenats med en option är i sig inte tillräckligt för att det ska röra sig om ett köp. Så är däremot fallet om optionen har förenats med något ytterligare villkor som gör det ekonomiskt ointressant för optionsinnehavaren att inte avropa den, exempelvis då en köpoption kan avropas för ett pris som väsentligt understiger tillgångens förväntade marknadsvärde. Likaså rör det sig om ett köp när den ekonomiska förtjänsten eller risken av värdeförändringar i objektet bärs av leasetagaren.[^1496] Göran Millqvist har en något annorlunda uppfattning och anför att optionsklausulens utformning bara är en av många olika omständigheter som bör beaktas vid gränsdragningsfrågan.[^1497] Han framhåller att 1 § 3 st. AvbetL bygger på den allmänna obligationsrättsliga principen att en rättshandling ska bedömas efter sin reella innebörd och inte begränsa sig till av parterna valda beteckningar. Enligt honom avser stadgandet emellertid inte att generellt avgöra gränsdragningen mellan köp och hyra, utan syftet är att motverka uppenbara kringgåenden av lagen.[^1498] Vägledande för gränsdragningsfrågan i detta fall bör enligt Millqvist därför vara huruvida parterna försökt att kringgå AvbetL:ens tvingande regler, snarare än huruvida ett visst leasingavtal uppvisar sådana faktiska likheter med ett avbetalningsköp att de i ekonomiskt hänseende är att jämställa med varandra.[^1499] Millqvist framhåller också att gränsdragningsfrågan mellan hyra och köp sällan eller aldrig utgör det enda föremålet för en tvist. Oftast är denna gränsdragningsfråga preliminär i förhållande till andra tvistefrågor. Enligt Millqvist gör detta att gränsdragningsfrågan blir starkt beroende av sammanhanget.[^1500] Vid tillämpningen av just AvbetL anser Millqvist att försiktighet bör iakttas innan ett leasingavtal omkvalificeras till ett avbetalningsköp, detta med hänsyn till små och medelstora företags behov 408 av effektiva finansieringslösningar. Denna försiktighet hotar enligt hans mening inte AvbetL:ens effektivitet eftersom olika finansieringslösningar sällan syftar till att ålägga leasetagaren strängare villkor än vad AvbetL:en tillåter. Enligt Millqvist kan skatte- och bokföringsmässiga hänsyn motivera att transaktionerna ändå omkvalificeras inom dessa områden, men detta bör inte vara avgörande för AvbetL:ens tillämplighet.[^1501] Enligt Håstad är gränsdragningen mellan hyra och köp inte alldeles avgörande för lösandet av de civilrättsliga konflikterna. Närmare bestämt framför han följande. I obligationsrättsligt hänseende kan de effekter som uppstår till följd av att AvbetL är tillämplig lika gärna uppnås genom andra regler såsom 37 § AvtL. I sakrättsligt hänseende saknar det betydelse för en leasegivare om leaseavtalet omkvalificeras till ett avbetalningsköp eftersom ett återtagandeförbehåll då bör kunna intolkas i avtalet. Likaså bör en leasetagare vara skyddad i leasegivarens konkurs enligt samma principer som gäller för köp, i vart fall om en optionsrätt ingår i leaseavtalet till leasetagarens förmån.[^1502] Baserat på detta menar Håstad att gränsdragningen mellan hyra och köp inte är det som står i centrum för lösandet av de civilrättsliga konflikterna. Enligt honom är det istället främst i skatterätten som denna gränsdragningsfråga är aktuell.[^1503] Han framför också att såsom en skatterättslig fråga bör lösandet av den präglas av dess skatterättsliga kontext och inte ankomma på civilrätten:
- ändamål.[^1504] Huruvida avgörandet i Flygplansleasingmålet bygger på civilrätten eller inte skulle som sagt kunna uppfattas som en fråga om huruvida HFD:s kvalificering av avtalet överensstämmer med hur transaktionerna kvalificeras i civilrätten. Detta är emellertid svårt att kontrollera eftersom 409 det saknas HD-praxis som behandlar gränsdragningen mellan köp och hyra. Kvalificeringen av de transaktioner som prövades i Flygplansleasingmålet är därför något som behöver bestämmas i skatterätten. Att civilrätten kan vara oklar är en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i en skatterättslig kontext.[^1505] Det finns utrymme i civilrätten att under vissa förutsättningar uppfatta leasingavtal såsom avbetalningsköp. En fråga som kan ställas är därför om skatterätten överensstämmer med civilrätten i den bemärkelsen att samma kriterier används vid kvalificeringen. I Flygplansleasingmålet argumenterade HFD kring vilket subjekt som var ägare till tillgångarna ifråga. AvbetL anger i linje med detta att ett avtal som har betecknats som ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp om hyrestagaren är avsedd att bli ägare till tillgången (1 § 3 st. AvbetL). Motsvarande skrivningar finns även på annat håll i civilrätten.[^1506] Att skrivningarna är likalydande kan ses som en indikator på att det rör sig om samma bedömning. Detta stöds också av de korshänvisningar som förekommer i förarbetena till gamla KkrL och i förarbetena till nuvarande AvbetL. HD-praxis saknas förvisso till ledning för bedömningen, men vissa kriterier har uppställts i förarbetena till 1915 års AvbetL och av Möller. Vidare kan konstateras att i Flygplansleasingmålet skulle leasetagaren betala samma belopp till leasegivaren vid leaseperiodens slut oavsett om planet återlämnades till leasegivaren eller såldes externt. Vid en extern försäljning ägde dock leasetagaren tillgodogöra sig försäljningsintäkten. Förmåner och nackdelar av eventuella värdeförändringar på tillgången låg alltså helt hos leasetagaren. Enligt nyssnämnda kriterier skulle detta tala för att det inte rörde sig om något hyresavtal och att avgörandet sålunda bygger på civilrätten. Bara för att skrivningarna om hyresavtal förvisso ser likadana ut i AvbetL, i JB och i förarbetena till KkrL innebär emellertid inte det att bedömningarna är desamma. Det är med andra ord fullt möjligt att gränsdragningen mellan hyra och köp görs på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang. Inte minst ger de två MD-fallen uttryck för en förhållandevis snäv syn på utrymmet för att kvalificera hyresavtal såsom avbetalningsköp. Stöd för att kvalificeringsfrågan är kontextuell står att finnas hos Millqvists uttalanden. Vidare är det fullt möjligt att ett investeringsbolag 410 tillerkänns bättre rätt till den uthyrda tillgången än hyrestagarens borgenärer, alldeles oavsett att hyrestagaren anses som ”ägare” i den obligationsrättsliga relationen till investeringsbolaget (NJA 1995 s. 367). Beroende på vilken del av civilrätten man ser till är det därför möjligt att olika förståelser av det civilrättsliga produceras i en skatterättslig kontext. Att kvalificeringen av något görs på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang är en av de faktorer som problematiserar behandlingen av den civilrättsliga innebörden såsom en sammanhållen entitet att förhålla sig till vid beskattningen.[^1507] Ytterligare en faktor som problematiserar behandlingen av den civilrättsliga kvalificeringen som en entitet att förhålla sig till vid beskattningen är att det kan ifrågasättas huruvida kvalificeringsfrågan är särskilt relevant i civilrätten över huvud taget. Även om äganderättstermen förekommer i flera civilrättsliga lagregler innebär inte det att dess innebörd nödvändigtvis tillmäts så stor betydelse vid det civilrättsliga problemlösandet. Enligt Sandstedt översätter som sagt funktionalistiska jurister automatiskt sådana uttryck i en rättsfakta-rättsföljd-terminologi.[^1508] Äganderättstermen fördes in i AvbetL i början på 1900-talet och skulle därför kunna ses som enbart en språklig kvarleva från den substantialistiska erans slutskede. Även om skrivningen i 1 § 3 st. AvbetL, i 2:5 JB och i förarbetena till KrkL inte hade funnits är det dessutom fullt tänkbart att dessa regelverk ändå hade kunnat anses vara tillämpliga på vissa avtal som har betecknats såsom hyresavtal, i vart fall ytterst genom en analog tillämpning. Att nämnda kvalificeringsfråga i sig inte har så stor relevans i civilrätten stöds av Håstads uttalanden. Enligt honom kan olika rättsnormer tillgripas för att uppnå samma rättsverkningar. Som exempel framhåller han att 36 eller 37 §§ AvtL kan anföras till stöd för att samma effekter ska inträda som vid en tillämpning av 9 § AvbetL.[^1509] Enligt Håstad är det framförallt i skatterätten som frågan om gränsen mellan köp 411 och hyra aktualiseras.[^1510] Om kvalificeringsfrågan i sig inte är så relevant i civilrätten blir det svårt att hävda att den kvalificering som exempelvis gjordes i Flygplansleasingmålet följer av en yttre civilrätt. I så fall rör det sig om en civilrätt som produceras i skatterätten. Att en kvalificeringsfråga kan vara irrelevant i civilrätten, men ändå hanteras såsom civilrättslig i skatterätten är en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i skatterätten.[^1511] Sammanfattningsvis kan det inte med säkerhet verifieras att HD skulle göra samma bedömning som HFD ifråga om det förelåg ett köp eller hyresavtal i Flygplansleasingmålet. I civilrätten behandlas i flera fall avtal som avbetalningsköp trots att de har betecknats såsom hyresavtal. Skatterätten skulle kunna anses överensstämma med civilrätten i den bemärkelsen att en sådan möjlighet också finns i skatterätten. Om det civilrättsliga däremot anses bestå i den kvalificering som görs av specifika transaktioner i civilrätten blir det svårare att fastställa hur ett avgörande som Flygplansleasingmålet förhåller sig till civilrätten. I detta sammanhang problematiseras behandlingen av den civilrättsliga kvalificeringen såsom något yttre att förhålla sig till vid beskattningen av flera faktorer: det är oklart hur transaktionerna kvalificeras i civilrätten, transaktionerna kvalificeras förmodligen på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang, samt att det kan ifrågasättas huruvida kvalificeringsfrågan över huvud taget är särskilt relevant i civilrättsligt hänseende.
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
- NJA 1995 s 367 II (Obligentia), citatet i början av slutet av HD:s domskäl. Beträffande bevisning se vidare nedan.
- NJA 1995 s 367 II (Obligentia).
- 22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering 473 någon mening vara reellt. Även om uppdragstagaren placerat medlen avskilt anses medlen således kunna i realiteten vara annat än avskilda för att upp dragstagaren helt enkelt använder medlen som denne behagar. I förarbetena anges att gäldenären skall agera utifrån en ganska strikt linje. Utrymmet för avvikelser begränsas där mer eller mindre till förbiseende och sådant som har anknytning till uppdraget: ”Ej heller kunna medel, som insatts på en bankräkning, anses behörigen avskilda, om sysslomannen genom insättningar och uttag för egen del använ der räkningen som ett vanligt privat bankkonto. Härvid måste ganska stränga krav upprätthållas. Dock behöver en bankräkning med redovisningsmedel icke förlora sin speciella karaktär, så snart ett belopp, som tillhör sysslomannen, finnes på kontot. Att ett dylikt belopp genom tillfälligt förbiseende placerats där eller att upplupen ränta, som tillkommer sysslomannen, kvarstår på kontot eller att tillgodohavande eljest uppkommit för sysslomannen genom att han underlåtit att göra uttag, bör sålunda ej medföra denna verkan.” Förarbetsuttalandet har använts som stöd i rättspraxis. I NJA 1998 s 275 (Makarnas konto) fastställde HD en dom från HovR:n: ”Av förarbetena till lagen om redovisningsmedel och av praxis framgår att det ställs stränga krav för att medel skall anses vara behörigen avskilda. Så anses inte vara fallet när medel har insatts på en bankräkning, om den redovisnings skyldige genom insättningar och uttag för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto.” Frågan har också återkommit i NJA 1995 s 367 II (Obligentia) där den gränsdragningsproblematik som blir följden uppmärksammas, samtidigt som följden att redovisningsmedelsstatusen faller bekräftas: ”Därmed uppstår ett gränsdragningsproblem: när blir kontoinnehavarens dis positioner av egna medel på kontot så omfattande att medlen på kontot inte längre utgör redovisningsmedel? För den bedömningen fordras att utredningen i målet ger tillfredsställande grund för att avgöra hur många och vad slags dispositioner av kontohavarens egna medel som förekommit på kontot. Saknas sådan utredning får man falla tillbaka på bevisbörderegler.” 474 22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering Vad som framträder genom de redovisade utsagorna är ett krav på att avskiljandet skall vara reellt. De dogmatiska utsagorna förefaller gå ut på att skilja mellan avskiljande av medel som bara är formellt eller till sken, och avskiljande av medel som är reellt. Som framgår av utsagorna kan det vara besvärligt att göra en sådan åtskillnad. Liknelsen med att använda de avskilda medlen som ett vanligt privat konto ger visserligen en uppfatt ning om vad som i varje fall inte skall anses godtagbart, men som också följer av en av utsagorna krävs en bedömning av hur många och vilka slags dispositioner som gjorts.
Oklarheter med traditionsprincipen5 hänvisningar
- Se t.ex. mycket klara uttalanden i NJA 1979 s. 458, NJA 1987 s. 3, NJA 1988 s. 257, NJA 1995 s. 367 och NJA 1998 s. 545. Under den nämnda tidsperioden (och därefter) har något annat syfte inte påtalats av Högsta domstolen.
- Även flertalet författare och rättsfall ger enligt min mening stöd åt vad som ovan angetts om de olika avskärandenas relevans för borgenärsskydd. I NJA 1995 s. 367 (avseende s.k. investorleasing) kom dock Högsta domstolen, trots att den inledde sitt resonemang med att slå fast att traditionsprincipen syftade till att förhindra borgenärsbedrägerier, fram till att avskärandet av förfogandelegitimationen, men inte betalnings- och mottagandelegitimationerna, var av betydelse för borgenärsskydd. Därefter har dock Högsta domstolen i NJA 2007 s. 413 på nytt öppnat dörren för de sistnämnda legitimationerna. I NJA 2008 s. 684 anger vidare Håstad i ett särskilt yttrande att förfogandelegitimationen inte bör ha någon relevans för borgenärsskyddet.
- Högsta domstolen lade vikt vid publiciteten i NJA 1995 s. 367 (”yttre manifestation”). Detta är inte särskilt förvånande, eftersom borgenärsskyddets samband med förfogandelegitimationen betonades i rättsfallet och publiciteten hänger mer samman med omsättningsskyddet än med borgenärsskyddet (en senare förvärvare ska ju t.ex. vara i god tro för att göra ett godtrosförvärv). Redan året därefter, i NJA 1996 s. 52, synes dock Högsta domstolen ha menat att publiciteten (”synlig för tredje man”) inte var relevant för borgenärsskyddet. I NJA 2007 s. 413 har Högsta domstolen på nytt diskuterat publiciteten (”tydlig för en utomstående”) och, som domskälen torde förstås, återigen kommit fram till att den saknar betydelse för det nämnda skyddet.
- NJA 1985 s. 159 är kommenterat av Zackariasson i SvJT 2003 s. 818 f. Notera hennes jämförelse med NJA 1956 s. 770 och vad hon kan sägas antyda om svårigheterna att förena det båda rättsfallen, se också Göranson s. 565 f. (vad Göranson benämner HD:s dom 25 februari 1985, DT 9 är alltså NJA 1985 s. 159). Jfr också NJA 1995 s. 367 och 1949 s. 164.
- Ang. innebörden av NJA 1995 s. 367 se vidare Myrdal s. 124 f., Mellqvist i JT 2002–03 s. 711 f. och Myrdal i JT 2003–04 s. 476 f. Rättsfallet är också kommenterat av Zackariasson i SvJT 2003 s. 819 f. och s. 828 f. Ang. regleringen i skuldebrevslagen se också Gösta Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 2 uppl., Stockholm 1997 s. 206 och hans hänvisningar till Stefan Lindskog i SvJT 1994 s. 113 och s. 715, Göran Lambertz i SvJT 1994 s. 423, Ingemar Persson i SvJT 1994 s. 426 och Ronny Henning i SvJT 1995 s. 74.
- I NJA 1995 s. 367 bedömdes innehållet i, och betydelsen av, en denuntiation. Den faktiska åtgärden var enligt Högsta domstolen ägnad att tillgodose syftet med kravet på denuntiation, trots att objektet alltjämt kunde utlämnas till överlåtaren som uppdragstagare åt förvärvaren (överlåtaren var mottagandelegitimerad) men där överlåtaren var avskuren från förfogandelegitimationen. Fokuseringen på förfogandelegitimationen är hämtad från ett uttalande i förarbetena till skuldebrevslagen. I rättsfallet berörs också — i onödan — frågan om överlåtaren också avskurits från betalningslegitimationen. Framför allt när resonemang förs mot bakgrund av regleringen i skuldebrevslagen är den diskussionen överflödig, eftersom regleringen av borgenärsskydd och betalningslegitimation i skuldebrevslagen tydligt är reglerat var för sig och på skilda sätt. I NJA 1949 s. 164 slås fast att det förhållandet att överlåtaren alltjämt har rätt att bruka det överlåtna objektet innebär att tradition inte har skett och därmed att borgenärsskydd inte har uppnåtts.
Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt29 hänvisningar
- Jfr t.ex. 3 st. RedovL, NJA II 1944 s. 406 f. och 417 f., NJA 1994 s. 506 (jfr även NJA 1959 s. 590 och NJA 1995 s. 367 II), Undén, Sakrätt s. 172, Walin, Separationsrätt s. 88 och Walin s. 117, Håstad s. 177 och Rodhe s. 197.
- Jfr NJA 1998 s. 520. Den här föreslagna lösningen är i princip tvingande för B och C (såvida inte A samtyckt till en annan lösning). Dessa kan således inte utan A:s godkän nande avtala om att B:s »betalningslegitimation» avskärs redan genom avtalet (möjligen har en annan uppfattning hävdats av Moller, s. 292, beträffande dansk rätt). Däremot bör B och C kunna avtala om mildare regler för A, t.ex. att denne alltid skall kunna betala »med befriande verkan» till B (jfr t.ex. NJA 1995 s. 367). I ett sådant fall skulle dock »återpantsättningens» sakrättsliga giltighet äventyras, jfr kapitel 14.3.2.
- 14. C:s skydd mot B:s borgenärer 1105 Se t.ex. Hessler s. 361, Helander s. 353 samt redogörelsen i Myrdal s. 54 f. För en redogörelse för olika skillnader beträffande överlåtelse och pantsättning se Myrdal s. 52 ff. Ytterligare en skillnad som tillkommit sedan sistnämnda bok kom ut är att borgenärs skydd vid konsuments köp av lösa saker av näringsidkare som huvudregel numera upp kommer genom avtalet, se 49 § KöpL (jfr prop. 2001/02:134 s. 71 ff. och 87 f.). 1106 Framställningen i detta kapitel bygger på Myrdal, kapitel 2.1. 1107 Termen sakrättsligt moment används även för att beteckna den åtgärd som erfordras för att förvärvaren/panthavaren skall uppnå omsättningsskydd, dvs. avskärande av överlå- tarens/pantsättarens möjlighet att på nytt överlåta eller pantsätta den aktuella egendomen, se Hessler s. 83. 1108 Se exempelvis Håstad s. 220 och Millqvist s. 100. 1109 Se NJA 1949 s. 164 och NJA 1995 s. 367. Jfr även t.ex. Håstad s. 229 f. och SOU 1974:55 s. 212 ff.
Svensk rättspraxis5 hänvisningar
- I nästa fall av intresse, NJA 1995 s. 367 II, hade Obligentia Finans AB (Obligentia) till Josam Lastbilsteknik AB (Josam) överlåtit ett antal leasingobjekt med tillhörande leasingavtal. En av frågorna i målet var om Josam hade separationsrätt i Obligentias konkurs till ett belopp motsvarande de leasingavgifter Obligentia därefter uppburit för Josams räkning. Medlen hade ostridigt satts in på ett konto i Gotabanken vilket betecknats som klientmedelskonto. Obligentias konkursbo hävdade emellertid att medlen sammanblandats med bolagets egna tillgångar, eftersom det på kontot influtit betalningar från andra kunder och från Obligentia som gjort egna insättningar.
- Vid jämförelse med tidigare rättsfall kan man fråga sig hur det förhållandet att kontot stått i Suat D:s namn kunde anses innebära att redovisningsborgenären Inga-Lill A hade bevisbördan för vilka transaktioner som förekommit på kontot, när gäldenärens rättsinnehavare, Obligentias konkursbo, i NJA 1995 s. 367 II hade ansetts ha bevisbördan för omfattningen och karaktären av företagna dispositioner på Obligentias klientmedelskonto. Jämför även 4 kap. 17 § UB, varav följer att det måste framgå att medel på ett konto tillhör betalningssäkringsgäldenären. Möjligen kan förklaringen ligga i att frågan i detta mål inte var i vad mån uttag hade gjorts — det var redan bevisat — utan för vilket ändamål uttagen hade företagits. Kanske blir slutsatsen av rättsfallen i förening därmed att den som påstår att medlen inte är behörigen avskilda har bevisbördan för att uttag i viss omfattning förekommit, medan den som hävdar motsatsen har bevisbördan för att uttagen gjorts för redovisningsändamål. Alternativt kan skillnaden i förhållande till NJA 1995 s. 367 II bero på att betalningssäkringsborgenären inte, såsom ett konkursbo, hade tillgång till nödvändiga bevismedel, och att Inga-Lill A i egenskap av sambo till gäldenären ansågs ha bättre tillgång till bevismedel än redovisningsborgenärer i allmänhet.
- I NJA 1995 s. 367 I hade Obligentia Finans AB (Obligentia) överlåtit ett antal leasingobjekt med tillhörande leasingavtal till AEC Investment AB (AEC). Leasingkunden hade underrättats om överlåtelsen genom en handling av följande lydelse: Beträffande Leasingavtal nr 115-5366 mellan Er och Obligentia Finans AB