1.Den skadeståndsrättsliga utvecklingen i Sverige på Europakonventionens område de senaste åren har knappast undgått någon yrkesverksam jurist. Genom Högsta domstolens praxis har enskilda vid kränkningar av i vart fall vissa rättigheter enligt konventionen ansetts berättigade till ersättning för ideell skada utan att något uttryckligt stöd därför har funnits i skadeståndslagen (1972:207) eller svensk rätt i övrigt. Detta har ägnats mycket uppmärksamhet i den rättsliga debatten.s. 229
2.I sin praxis på området återger inte Högsta domstolen fullt ut de argument som i doktrinen har förts fram som förklaring till den skadeståndsrättsliga innovation som domstolens avgöranden innebär. Vid en närmare granskning innehåller rättsfallen vidare hänvisningar och uttalanden som kan te sig främmande för svensk rättskultur. Detta kom för första gången till uttryck i NJA 2003 s. 217, där Högsta domstolen hänvisade till det gemenskapsrättsliga estoppel-argument (i rättsfallet kallat för en estoppel-princip) som innebär att staten inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse. Estoppelargumentet återkom därefter i NJA 2007 s. 747.s. 229
3.Denna aspekt av de nämnda avgörandena förtjänar mer uppmärksamhet än den hittills har fått. Estoppel-argumentet är en del av det avancerade rättsskyddsresonemang som finns inom gemenskapsrätten och som därför under lång tid har varit en integrerad del av det svenska rättssystemet. Enligt denna rättsskyddslära ställs ett krav på medlemsstaternas domstolar att värna enskildas rättigheter, när lagstiftaren har brustit beträffande statens skyldigheter i detta avseende.s. 230
4.Frågan är om estoppel-argumentet kan kasta ytterligare ljus över den rättsutveckling som har ägt rum beträffande Europakonventionen. Är det genom hänvisningarna till argumentet berättigat att utgå ifrån att rättsskyddshänsyn liknande dem som förekommer inom gemenskapsrätten har varit av avgörande betydelse för Högsta domstolens ställningstaganden?s. 230
5.Frågan är vidare vilket ytterligare tillämpningsområde som ett estoppel-argument med därtill kopplade rättsskyddshänsyn har i svensk rätt. Bestämmelser som ålägger staten att tillförsäkra enskilda möjligheter att hävda sina rättigheter finns på olika håll i den svenska rättsordningen. Utöver de förpliktelser som i detta avseende föreligger mot staten enligt gemenskapsrätten och Europakonventionen finns det särskilt anledning att uppmärksamma den skyldighet som följer av 2 kap. 18 § regeringsformen. Där framgår att enskilda vid bl.a. egendomsavståelser genom lag skall vara tillförsäkrade ersättning för förlusten. Har ett estoppel-argument och därmed förknippade rättsskyddshänsyn bäring på även denna förpliktelse för staten, om det saknas sådan lagreglering som bestämmelsen förutsätter?s. 230