Jfr NJA 2005 s. 462, s. 494, och NJA 2007 s. 295, s. 302. Det bör dock framhållas att det är ett fullt rimligt synsätt att betrakta artikel 13 Europakonventionen som ett direkt stöd för Högsta domstolens ställningstaganden beträffande rätten till ideellt skadestånd grundad på konventionen (Jfr Cameron, a.a., s. 563 f.). Bestämmelsen utgör faktiskt svensk lag, och redan den omständigheten att Högsta domstolen utan artikel 13 inte skulle ha ställts inför incitamentet att agera när lagstiftaren inte hade försett enskilda med rättsmedel inbjuder naturligtvis till en sådan slutsats.
Hänvisas från p. 7 (s. 241)
7.Mot bakgrund av den nya vikt som Europakonventionen antogs få i Sverige i och med Sveriges stundande EU-medlemskap fann lagstiftaren för gott att från och med den 1 januari 1995 genom den s.k. inkorporeringslagen låta konventionen utgöra svensk lag, varefter den formellt har varit jämställd med annan lag som inte är grundlag. Oaktat att konventionen utgör svensk lag är den gängse uppfattningen att den inte innehåller några skadeståndsregler som är avpassade för att tillämpas direkt i nationella domstolar. Redan Lagrådet framhöll med anledning av förslaget till inkorporeringslagen att Europakonventionens utformning medförde problem av praktisk och lagteknisk natur, bl.a. med anledning av att konventionstexten är allmänt hållen och skriven närmast som folkrättsliga förpliktelser. Högsta domstolen synes ha godtagit denna utgångspunkt och menat att de bestämmelser i konventionen som kan sägas röra rätten till skadestånd inte ens i lagform är direkt tillämpliga utan enbart utgör folkrättsliga förpliktelser mot staten. Detta gäller såväl artikel 13 med sin allmänt hållna lydelse som t.ex. den i detta avseende klarare regeln i artikel 5.5.s. 241