Rättsfall
NJA 2007 s. 295
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 295
BibTeX
@misc{nja-2007-s-295,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 295}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
30 hänvisningar i 20 artiklar · 30 stycken/fotnoter
Epidemi och ersättning1 hänvisning
- Det första mål där HD utdömde skadestånd på denna grund var NJA 2005 s. 462. När en tilltalads rätt till rättegång inom skälig tid åsidosatts (jfr artikel 6 i Europakonventionen), har skadeståndsansvar ålagts enligt 3:2 SkL för inkomstförlust men dessutom utdömts 100 000 kr som ideellt skadestånd på grund av kränkning utan stöd av svensk lag. Frågan om skadestånd enligt konventionen kom sedan upp i NJA 2007 s. 295, som rörde en från tingsrätten hänskjuten fråga om skadestånd vid frihetsberövande i strid med artikel 5 i konventionen. Enligt HD skulle rätten till skadestånd i första hand prövas enligt SkL och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande m.m., varvid bestämmelserna skulle tolkas fördragskonformt; om Sveriges förpliktelser enligt artikel 5 inte kunde uppfyllas vid denna tilllämpning, skulle skadestånd utdömas utan särskilt lagstöd. En naturlig utgångspunkt var då Europadomstolens praxis, vilken dock inte behövde följas exakt. — I NJA 2007 s. 584 hade tre barn utan lagstöd läkarundersökts på grund av misstanke om sexualbrott efter beslut av polismyndighet — närmast på grund av ett formellt fel. Beslutet ansågs strida mot artikel 8 Europakonventionen och medföra skyldighet för staten att utge ideellt skadestånd — för övrigt inte bara till barnen utan också till deras föräldrar, vilket kan synas avvika från sedvanliga principer om ersättning för tredjemansskador. Också kommuner kan göras ansvariga för kränkningar av Europakonventionen i den mån det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt konventionen (se NJA 2009 s. 463).
- I alla händelser är det ett visst problem att svensk rätt ger begränsade möjligheter till ideellt skadestånd (frånsett vid personskada). Är ett rättsmedel effektivt om det bara ger ersättning för ekonomisk skada? Som framhållits i motiven har HD intagit ståndpunkten, att när det uppkommit en ideell skada som inte ens med en konform tolkning av skadeståndslagen kunde ersättas enligt svensk rätt staten kan åläggas att ersätta skadan enligt 3:4 SkL (se bl.a. NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 384). Det hjälper sålunda inte alltid staten att svensk rätt ger möjlighet till ekonomiskt skadestånd i den aktuella situationen, såsom i NJA 2005 s. 562, utan vid en tillräckligt betydande ideell skada ska också denna ersättas. Det avgörande ska emellertid också här bli en helhetsbedömning av skadeståndsfrågan. (Om förutsättningar för ideellt skadestånd se närmare nedan 6.)
- En möjlighet, som diskuterades av flera remissinstanser, kunde vara att anse de belopp Europadomstolen i motsvarande situation utdömt med stöd av artikel 41 i konventionen vara normgivande för ersättningsbeloppen; i dess praxis bör det vara lättare att hitta avgöranden som någorlunda liknar det aktuella. I NJA 2007 s. 295, om överträdelse av artikel 5, har domstolen ansett Europadomstolens praxis som en naturlig utgångspunkt om Sveriges förpliktelser enligt artikeln inte kunde uppfyllas; denna praxis behövde dock inte följas exakt. Utredningen hade emellertid flera invändningar mot en sådan metod. Det framhölls att det var skillnad mellan ett skadestånd enligt artikel 41, som grundades på ett folkrättsbrott, och skadestånd enligt en nationell regel. Europadomstolens praxis var vidare svårtolkad, delvis inkonsekvent och påverkades av vilken stats förhållanden målet gällde. Också propositionen tar avstånd från att beloppen skulle anpassas till Europadomstolens praxis. Någon skyldighet fanns inte att beakta denna; det var enligt regeringen lättare och mer ändamålsenligt för nationella domstolar att hänvisa till belopp som normalt döms ut i andra fall på nationell nivå än att försöka spekulera i hur Europadomstolen skulle bedöma beloppsfrågan. I motiven framhålls emellertid att utdömda skadeståndsbelopp inte får leda till uppenbart orimligt resultat — varmed tydligen avses orimligt med Europadomstolens synsätt.
Domstolarna och demokratin1 hänvisning
Svenska domstolars hantering av Europakonventionen3 hänvisningar
- Formuleringen förklaras av behovet av att kunna undanröja domen och återförvisa målet på grund av det rättegångsfel som förekommit. Jfr vad som sagts ovan under artikel 5 angående HD:s omformulering av en hänskjuten fråga i NJA 2007 s. 295.
- De mål som redovisas är NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2007 s. 891, NJA 2009 N 70 och NJA 2010 s. 363. Av dessa kanske NJA 2007 s. 891 (som gällde krav på ersättning vid självmord i ett häkte; se ovan under artikel 2) är mindre relevant då frågeställningen där gällde fördragskonform tolkning av lag och inte ersättning utan lagstöd. Närmare till hands skulle väl varit att nämna NJA 2009 s. 463 (kommuns skadeståndsansvar) och möjligen också NJA 2003 s. 414 (hänsyn till konventionskränkning vid påföljdsbestämning i brottmål). Lite förvånande är vidare den betydelse som Europadomstolen fäster vid notisfallet NJA 2009 N 70. Vi som deltog i avgörandet (jag var referent) var nog av den uppfattningen att det var något som följde av tidigare rättspraxis att ”det numera som allmän princip gäller att i den mån Sverige har en förpliktelse att gottgöra överträdelser av Europakonventionen genom en rätt till skadestånd och denna förpliktelse inte kan uppfyllas genom en tillämpning av nationell skadeståndsrätt ens efter en fördragskonform tolkning, så får förpliktelsen uppfyllas genom att skadestånd döms ut utan särskilt lagstöd”. Hade vi tillmätt avgörandet den betydelse som Europadomstolen gör hade vi självfallet låtit referera avgörandet. Nämnas ska också att HD dagen innan Europadomstolens dom meddelade två domar (NJA 2012 s. 211 I och II) angående statens skadeståndsansvar vid överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen. I den första av dessa (punkterna 12 och 13) redovisar HD bl.a. för ett tidigare beslut av Europadomstolen den 24 januari 2012 i målet Eskilsson mot Sverige (no. 14628/08) som till stora delar överensstämmer med den senare domen.
- Under artikel 5 kan det också finnas anledning att nämna NJA 2007 s. 295. Avgörandet gällde en från Stockholms tingsrätt enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken hänskjuten prejudikatsfråga. I tingsrätten hade käranden yrkat skadestånd av staten i anledning av en häktning med påstående om att den stått i strid med artikel 5.3 (rättegång inom skälig tid). Enligt artikel 5.5 ska den som berövats friheten i strid med artikel 5 ha rätt till skadestånd. Den hänskjutna frågan var om svensk domstol kunde ”döma ut skadestånd direkt på grundval av artikel 5.5 i Europakonventionen för det fall skadeståndslagen och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder inte skulle anses medge att ersättning utgår fullt ut enligt konventionens principer”. Det kan noteras att HD, på sätt som EU-domstolen ofta gör i mål om förhandsavgöranden, omformulerar den ställda frågan genom att säga att genom ”den hänskjutna frågan vill tingsrätten få veta om svensk rätt innebär att staten kan åläggas att betala skadestånd till B.H.S. fullt ut enligt Europakonventionens principer, i den mån så inte kan ske med tillämpning av skadeståndslagen eller frihetsberövandelagen”. Det svar som HD lämnar på den sålunda omformulerade frågan är att i den mån som Sveriges förpliktelser att utge skadestånd enligt artikel 5 inte kan uppfyllas genom en fördragskonform tillämpning av de nämnda lagarna ”får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd”. Svaret på den ursprungligen ställda frågan skulle alltså bli nej. Artikel 5.5 innefattar inte i sig någon rätt till skadestånd för enskild utan endast en plikt för staten. För att uppfylla denna förpliktelse ska skadestånd dömas ut utan särskilt lagstöd. Någon normkonflikt föreligger inte heller här utan konventionen används som underlag för normutfyllnad.
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
- Se Länsineva, s. 255 f. Markku Suksi har i diskussioner talat om domarens "kvanthopp” när en domare ska slita sig från det nationella tänkandet och utveckla en konform tolkning. Svenska exempel på "kvanthopp” är NJA 2010 s. 112 som i punkt 8 och 9 kom in på tolkning av ”respekt för egendom” i artikel 1 i tilläggsprotokollet. Se vidare NJA 2003 s. 217, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 589.
- NJA 2007 s. 295 s. 291
Skadestånd vid brott mot regeringsformen?1 hänvisning
Nya argumentationslinjer i förmögenhetsrätten1 hänvisning
Enskildas rättsskydd vid lagstiftarens försummelse — om estoppelargumentet i svensk rätt3 hänvisningar
- NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295 och NJA 2007 s. 584.
- Jfr NJA 2005 s. 462, s. 494, och NJA 2007 s. 295, s. 302. Det bör dock framhållas att det är ett fullt rimligt synsätt att betrakta artikel 13 Europakonventionen som ett direkt stöd för Högsta domstolens ställningstaganden beträffande rätten till ideellt skadestånd grundad på konventionen (Jfr Cameron, a.a., s. 563 f.). Bestämmelsen utgör faktiskt svensk lag, och redan den omständigheten att Högsta domstolen utan artikel 13 inte skulle ha ställts inför incitamentet att agera när lagstiftaren inte hade försett enskilda med rättsmedel inbjuder naturligtvis till en sådan slutsats.
- Men det var knappast till stöd för åtgärden som sådan att vidareutveckla rätten till skadestånd som Högsta domstolen hänvisade till rättsfallet. En sådan skadeståndsrättslig utveckling torde Högsta domstolen känna sig i och för sig oförhindrad att genomföra utan att söka stöd för detta i tidigare rättsfall. Hänvisningen gjordes i stället i samband med domstolens redogörelse för rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13 Europakonventionen och slutsatsen att det inte ansågs finnas någon rätt att omedelbart på denna artikel ställa krav på gottgörelse av staten. Samtidigt hänvisade Högsta domstolen till Prologfallet. Därigenom etablerade Högsta domstolen en koppling till det uttalande om EG-direktivs vertikala direkta effekt och estoppelargumentet i gemenskapsrätten som framgår av det rättsfallet och som ovan har återgetts. Vidare skapade domstolen en koppling även till den i EES-fallet erkända rätten att i vissa fall få skadestånd av staten, vilken i allt väsentligt synes motsvara den gemenskapsrättsliga Francovich-doktrinen. Som vi ovan har konstaterat är direkt effekt och Francovich-doktrinen institut som underbyggs av den gemenskapsrättsliga rättsskyddsprincipen (jfr Ratti, Becker och Fra ncovich). Högsta domstolens fortsatta praxis om ideell skada enligt Europakonventionen Efter de nämnda rättsfallen följde under 2007 ytterligare två avgöranden där talan mot staten rörde ideellt skadestånd på grund av kränkningar av Europakonventionen. Först meddelades NJA 2007 s. 295, som gällde skadestånd enligt ovan berörda artikel 5.5 i konventionen p.g.a. en överträdelse av artikel 5.3. Sedan följde NJA 2007 s. 584, som rörde skadestånd av staten p.g.a. en överträdelse av artikel 8.1 i konventionen. Genom det senare avgörandet utsträckte Högsta domstolen i princip möjligheten till ersättning för ideell skada till kränkningar av Europakonventionens samtliga rättigheter. Mot bakgrund av att artikel 13 inte ger någon rätt till just ekonomisk gottgörelse är det emellertid inte givet att just sådan ersättning skall komma i fråga. Gottgörelse kan ha skett eller kan ske på annat sätt. En betydelsefull faktor för frågan om någon rätt till ersättning för ideell skada i svensk rätt föreligger för en konventionskränkning synes vara i vad mån Europadomstolen har tillerkänt enskilda sådan ersättning i motsvarande fall. Som vi har framhållit i vår redogörelse för artikel 13 i konventionen är Europadomstolens praxis i detta avseende inte i alla delar helt klar.
Normkonflikter och EKMR2 hänvisningar
- Se justitierådet Linds särskild yttrande i NJA 1992, s. 532. Se vidare RH 1995:66, RÅ 2000 ref. 65, RÅ 2000 ref. 66 II (Din Bil Örebro AB), NJA 2001 s. 409, RH 2004:14, NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 805, NJA 2007 s. 295.
- NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726, NJA 2007 s. 295, HD:s beslut den 21 september 2007 i mål nr T 672-06.
Normprövning och Europakonventionen3 hänvisningar
- NJA 2005 s. 462 (Lundgren), NJA 2005 s. 805 (Åke Green), NJA 2007 s. 295 samt senast Högsta domstolens dom den 21 september 2007 i mål nr T 672-06.
- Se bl.a. NJA 2005 s. 462 (Lundgren), NJA 2005 s. 805 (Åke Green), NJA 2007 s. 295 samt senast Högsta domstolens dom den 21 september 2007 i mål nr T 672-06.
- Se exempelvis RÅ 1997 ref. 66, RÅ 1997 ref. 65, NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 805, NJA 2007 s. 295 och Högsta domstolens dom den 21 september 2007 i mål nr T 672-06. Jfr Danelius s. 36.