Angående kritiken av eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov, se bl.a. Nils Jareborg, Handling och uppsåt (1969) s. 316 och 320 ff., Allmän kriminalrätt (2001) s. 215 ff., Per Ole Träskman, ”Kan gärningspersonens uppsåt bevisas med hållpunkter i sinnevärlden?” i Skuld och Ansvar, Straffrättsliga studier tillägnade Alvar Nelson (1985) s. 66 ff., Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten (1976) s. 115 ff. samt SOU 1996:185 del I s. 109 ff. Kritik har även framförts av HD i tidigare avgöranden, se NJA 2002 s. 449.
Hänvisas från p. 1 (s. 1)
1.Fram till nu har man i svensk rätt arbetat med ett uppsåtsbegrepp bestående av tre olika uppsåtsformer: direkt, indirekt samt eventuellt uppsåt (med hypotetiskt prov). Den sistnämnda varianten var onekligen den mest kontroversiella och kritiserade. Problemen med eventuellt uppsåt bestod inte så mycket i vad man ville beskriva som uppsåtligt utan snarare hur prövningen av uppsåt skulle göras. Genom att omständigheter som anknöt till gärningsmannens allmänna karaktär, tidigare brottslighet eller liknande kunde vägas in i bedömningen, riskerade resultaten av det hypotetiska provet att bli oförutsägbara, godtyckliga och orättvisa.s. 1