Rättsfall

NJA 2002 s. 449

Citera

NJA 2002 s. 449

BibTeX

@misc{nja-2002-s-449,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2002 s. 449}},
  year         = {2002},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

15 hänvisningar i 7 artiklar · 15 stycken/fotnoter

Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?3 hänvisningar

Erik Svensson · SvJT 2017 s. 182–190 · 3 ställen

I NJA 2004 s. 176 nämns, med hänvisning till NJA 2002 s. 449, både att ”en mycket hög sannolikhet” talar för uppsåt och att ”uppsåt i allmänhet inte kan anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd”.fotnot 9 · s. 185
Jfr Wennberg i 2016–17, där författaren argumenterar för att HD i och med NJA 2016 s. 763 har infört en ny riktlinje för bevisbedömningen av uppsåt, dvs. vad gärningsmannen tror. 1 3 SOU 1996:185 s. 185 del I avsnitt 3.7.2, särskilt a.bet. s. 114. 14 Borgeke i SvJT 2017 s. 95. 15 Se också SOU 1996:185 del I s. 114. 1 6 Se även NJA 2011 s. 563 (som domstolen hänvisar till i 2016 års fall i denna del). HD yttrar i 2011 års fall följande om bevisning av uppsåt (efter att först ha berört de omständigheter som tas upp i NJA 2004 s. 176 och NJA 2002 s. 449): ”En annan utgångspunkt för uppsåtsbedömningen, särskilt vid angrepp på person, är angreppssättet och den effekt som detta typiskt sett är ägnat att orsaka (jfr NJA 1998 s. 86). Som tidigare har berörts är knivhugg mot halsen i sig förenade med livsfara. Angrepp med sådana knivhugg kan då också, till omfattning, kraft och riktning, vara utförda på ett sådant vis som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död. Angrepp av detta slag talar starkt för att det också har förelegat uppsåt att döda (jfr NJA 1977 s. 630 och NJA 1996 s. 509).” 17 En anmärkning i marginalen är att Borgeke i ett annat sammanhang har framfört att ett exempel på sådant ”extremt och överdrivet risktagande” som gör att uppsåt kan föreligga på grund av hänsynslöst beteende trots låg uppfattad sannolikhet är just ”att man sticker en kniv i bröstet eller i ryggen på en annan person”, se Borgeke i JT 2008–09 s. 287. Borgeke garderar sig emellertid samtidigt genom att säga att det nog inte är så lätt att dra slutsatsen att gärningsmannen i ett sådant fall är likgiltig. 1 8 Detsamma kan sägas om NJA 2004 s. 479, där HD konkluderade att en femtonåring som huggit en annan i ryggen inte kunde sägas ha varit likgiltig inför att den huggne skulle dö, även om knivhugget ansågs ”ha inneburit en avsevärd risk för att [den huggne] skulle berövas livet”. Även i detta fall verkar HD främst fokusera på vad femtonåringen — som det enligt domskälen inte fanns anledning att anta ”hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och […] sådan erfarenhet att han trots sin ungdom [skulle kunna] jämställas med en vuxen” — kunde sägas ha förstått av hur sannolik en dödlig utgång hade varit. HD resonerar inte i domskälen i om betydelsen av det eventuellt särskilt hänsynslösa i knivhugget som ”likgiltighetsmarkör”. 19 Det kan nämnas att det i doktrinen vid flera tillfällen har påpekats att det efter NJA 2004 s. 176 måste betraktas som en viktig uppgift för både domstolar och rättsvetenskap att utveckla riktlinjer för bedömningen av uppsåt just i fall där den uppfattade sannolikheten har varit låg. Se exempelvis Asp ”Uppsåtets nedre gräns — en efterlängtad sequel”, JT 2004–05 s. 385 och Ulväng i Tanke och uppsåt s. 230. 2 0 Se NJA 2004 s. 176 och exempelvis Asp i JT 2004–05.fotnot 12 · s. 185
I NJA 2004 s. 176 nämnde HD (med hänvisning till det tidigare avgörandet NJA 2002 s. 449) några exempel på bevisfakta för likgiltighet (utöver både faktisk och uppfattad sannolikhet): hänsynslöst beteende, upprörd sinnesstämning och/eller gärningsmannens intresse i gärningen. HD betonar samtidigt att vilka faktorer som är relevanta, och deras betydelse, varierar med omständigheterna i det konkreta fallet. Borgeke använder termen ”likgiltighetsmarkörer” för dessa ytterligare bevisfakta. Han menar att det finns en tendens i praxis att tyngdpunkten i domstolarnas uppsåtsbedömningar efter 2004 års fall i praktiken har lagts på likgiltighetsmarkörerna. Förekomsten av en sådan markör — snarare än den uppfattade sannolikheten — utgör således ofta avgörande bevisfaktum för gränsdragningen mellan uppsåt och medveten oaktsamhet. Istället för att fokusera på vad gärningsmannen har trott i en viss situation, får förekomsten av exempelvis gärningsmannens intresse i saken alltså fälla avgörandet till den tilltalades nackdel.Ett avgörande om bevisning av likgiltighetsuppsåt · p. 7 · s. 184

Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns2 hänvisningar

Martin Borgeke · SvJT 2017 s. 93–105 · 2 ställen

Rättsreform, rättsdebatt och rättskultur — 100 år med Svensk Juristtidning1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2016 s. 821–880 · 1 ställe

Uppsåtsformerna är ett ämne inom straffrätten som lett till omfattande diskussioner. Ivar Strahl och Nils Alexanderson diskuterade år 1945 dolus eventualis. Diskussionen återupptogs på 1960-talet till följd av rättsfallet NJA 1959 s. 63, som var ledande på området fram till dess att likgiltighetsuppsåtet infördes genom NJA 2002 s. 449. Detta har i sin tur diskuterats i stor utsträckning. En annan uppsåtsfråga som diskuterats under lång tid har att göra med straffansvaret vid rus. År 1965 bidrog Stig Jägerskiöld med en rättshistorisk studie i ämnet och samma år diskuterade Ivar Strahl frågan i historiskt och komparativt perspektiv. I NJA 2011 s. 563 fann Högsta domstolen, som bland annat hänvisade till Strahls uppsats, att vanliga krav på uppsåt skulle gälla vid rus, ett avgörande som kom att diskuteras av Madeleine Leijonhufvud, Petter Asp och Magnus Ulväng.Något om de olika ämnesområdena · p. 29 · s. 858

Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik1 hänvisning

Martin Borgeke · SvJT 2015 s. 383–396 · 1 ställe

S.k. likgiltighetsmarkörer. 1 2 Se betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) s. 113 f. Jfr också hovrättens motivering i ”den flyende rattfylleristen”, NJA 2002 s. 449. 1 3 Det är här en fråga om hur man uppfattar dessa språkliga uttryck ”mycket hög sannolikhet” och ”avsevärd risk”. Ordet ”avsevärd” betyder något som det finns anledning att fästa avseende vid. Därmed behöver det strängt taget inte röra sig om särskilt mycket. Men ordet torde också, åtminstone i dagligt tal, kunna ge uttryck för vad som kan beskrivas som ”mycket” eller åtminstone ”ganska mycket”. I Svensk ordbok, som utges av Svenska akademin, anges som betydelse av avsevärd något ”som har stor mängd eller omfattning och därför är värd att beaktas”. Vad som kan betraktas som avsevärt torde variera med vad saken gäller. En avsevärd aktiepost i ett stort bolag kan kanske motsvara ”så litet” som tio procent av aktierna. Och en avsevärd rabatt kan kanske vara ”endast” 30 procent. Samtidigt bör avsevärda förluster kunna motsvara en mycket stor del av t.ex. det i ett företag arbetande kapitalet. Den brist på precision som både ”avsevärd” och ”mycket hög” är förenade med innebär påtagliga svårigheter vid hanteringen av likgiltighetsuppsåtet. Möjligen har vi här en förklaring till den osäkra rättstillämpning som råder (se i det följande). 14 Så kan HD:s domskäl i ”femtonåringens knivhugg”, NJA 2004 s. 479 läsas. HD skriver: ”Typiskt sett kan dock åtminstone det tredje knivhugget anses ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han varit likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att P.B. hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende.” 15 Finns på Åklagarmyndighetens hemsida. 16 Jfr här Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 298 där det sägs att ”det är svårt att påvisa likgiltighet utifrån dessa faktorer [de av HD i NJA 2004 s. 176 angivna bevisfaktorerna för likgiltighetsuppsåt — de s.k. likgiltighetsmarkörerna] om gärningsmannen inte har uppfattat sannolikheten som hög”. 1 7 Se bl.a. ”HIV-domen”, NJA 2004 s. 176 och ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563 p. 12. 18 Här kan hänvisas till Magnus Ulväng, Likgiltighet — kan man bevisa en attityd i JFT (Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland) 5–6/2008 s. 642. 1 9 Se not 16. 20 Exemplen är tagna ur till HD överklagade domar som inte har föranlett prövningstillstånd eller, i något fall, ur domar i mål där det har sökts resning. 21 Jfr NJA 1986 s. 392. 2 2 En annan sak är att den objektiva risken kan vara av betydelse som bevisfaktum för den av gärningsmannen uppfattade (subjektiva) risken. 2 3 Det hypotetiska provet kan formuleras som en fråga som går ut på om det kan hållas för visst att den tilltalade, som alltså insåg risken för att effekten skulle inträffa, skulle ha handlat som hen gjorde även om hen hade varit säker på att effekten skulle inträda, se ”stureplansskjutningen”, NJA 1996 s. 27, särskilt s. 43 y. Det kan sägas att om ett tankeschema som det föreslagna tillämpas behövs knappast en kontroll med hjälp av det hypotetiska provet vid eventuellt uppsåt annat än om den subjektivt uppfattade sannolikheten inte var avsevärd, men domstolen ändå kommer fram till att likgiltighetsuppsåt har förelegat. En sådan kontroll kan däremot mera generellt vara viktig om man tillämpar den av riksåklagaren förespråkade modellen för beslutsfattande. Det kan nämnas att hovrätten i NJA 2002 s. 449 kom fram till att förutsättningarna för uppsåt enligt formeln eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov inte var uppfyllda samtidigt som domstolen fällde till ansvar med tillämpning av ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Här skulle alltså inte en kontroll med hjälp av eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov ha inneburit en inskränkning av det uppsåtliga området. 2 4 Se noterna 8 och 22. 2 5 Det förutsätts i alla exemplen avseende uppsåt till gärningsomständigheter att den handlande kände till vad amfetamin är.fotnot 11 · s. 385

Straffbar oaktsamhet1 hänvisning

Andreas Anderberg · 2015, s. 1–2019 · 1 ställe

Först, under dissens, i NJA 2002 s. 449 och därefter, med all önskvärd tydlighet i NJA 2004 s. 176.fotnot 111 · s. 4

Svensk rättspraxis4 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 4 ställen

Likgiltighetsuppsåt3 hänvisningar

Magnus Ulväng · SvJT 2005 s. 1–17 · 3 ställen