Lag

Hela lagen Endast 24 kap. 1 §

SFS 1942:740, 24 kap. 1 §

Öppna hos källan ↗Rättskälldiskussion

Citera

SFS 1942:740, 24 kap. 1 §

BibTeX

@misc{sfs-1942-740-24-1,
  title        = {{SFS 1942:740, 24 kap. 1 §}},
  year         = {1942},
  howpublished = {Svensk författningssamling},
  note         = {SFS 1942:740, 24 kap. 1 §},
  url          = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}

Öppna i bibliografi

Omtalad i rättsvetenskapen

12 hänvisningar i 9 artiklar · 12 stycken/fotnoter

Rationella reformer?2 hänvisningar

Thomas Pettersson · SvJT 2025 s. 1–33 · 2 ställen

Perspektivskifte i straffrättspolitiken — plus ça change?1 hänvisning

Axel Holmgren · SvJT 2025 s. 62–74 · 1 ställe

En naturlig tolkning av frågan ”Hur klarar sig principen om proportionalitet?” är att den tar sikte på den sorts bakåtblickande proportionalitet som har diskuterats ovan. När det talas om ”proportionalitet” i rättsliga sammanhang åsyftas dock ofta en annan allmän rättsprincip än grundsatsen att det ska råda överensstämmelse mellan brottets svårhet och straffets stränghet. Proportionalitet betyder då i stället att det ska råda balans mellan mål och medel — vilket förstås är något helt annat. Denna mer framåtblickande proportionalitetsprincip är nog många läsare av texten bekanta med. Det är en regel som ställer krav på olika typer av offentlig maktutövning; både när den yttrar sig i lagstiftning (se t.ex. 2 kap. 21 § regeringsformen eller artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen) och i rättstillämpning (se t.ex. 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900) eller 24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken). Principen har dock aldrig haft en särskilt stark ställning på det straffrättsliga området, vilket nog beror på att den där skulle riskera att komma i konflikt med andra intressen. Sammanfattningsvis finns ju en stark förväntan att den straffrättsliga reaktionen inte endast ska vara ändamålsenlig utan också rättvis, vilket just den andra proportionalitetsprincipen — den bakåtblickande — syftar till att garantera.Mål och medel; tro och vetande · p. 2 · s. 72

Fem år med Patent- och marknadsöverdomstolen: Konkurrensrättsliga avgöranden 2016–20211 hänvisning

Fredrik Sjövall, Mårten Nicolin · SvJT 2021 s. 1027–1058 · 1 ställe

Ett krav på att sådan risk ska kunna uteslutas innebär i praktiken att kollusionsfara i nära nog alla fall föreligger; det är svårt att se att det någon gång skulle kunna helt uteslutas. Det framstår därmed som om Patent- och marknadsöverdomstolen i praktiken ställt ett lägre krav än det som gäller t.ex. vid häktning, där samma krav på risk finns intaget i lagtexten (24 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt förarbetena till häktningsbestämmelsen ska risken vara konkret. Med hänsyn till att utredningen hos Konkurrensverket hade pågått under en längre tid hade man kanske kunnat förvänta sig att verket skulle behöva peka på någon viss särskild risk som grund för ansökan, vid sidan om den allmänna, icke konkreta, risk som alltid åtminstone i någon mån kan förutsättas finnas för undandragande av bevisning, men något sådant krav uppställdes alltså inte.Patent- och marknadsöverdomstolens konkurrensrättsliga · p. 62 · s. 1048

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 2 ställen

Åldersbedömning i brottmålsprocessen2 hänvisningar

Karin Wistrand · SvJT 2016 s. 332–345 · 2 ställen

Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 1 ställe

På ett sätt kan man säga att påföljdsbestämningen i narkotikamål, och särskilt då straffmätningen eftersom det fanns en mycket stor övervikt för böter och fängelse, framstod som ett mönster av enhetlighet. Förutsebarheten var betydande. På ett tidigt stadium under brottsutredningen kunde det med tämligen stor säkerhet förutses vilken påföljden skulle bli. Därmed fanns det också goda möjligheter att bedöma exempelvis vilka tvångsmedel som kunde användas. Inte minst gällde detta anhållande och häktning. Genom att det fanns bestämda gränser avseende sort och mängd vid vilka ett narkotikabrott normalt bedömdes som grovt, och därmed hade ett minimistraff om fängelse två år, kunde det lätt avgöras om reglerna om s.k. obligatorisk häktning i 24 kap. 1 § andra stycket RB var tillämpliga. Motsvarande kan sägas beträffande när förutsättningarna för hemlig teleavlyssning eller andra hemliga tvångsmedel var uppfyllda.NJA 2005 s. 348 I och II: Målet gällde påföljdbestämningen vid eget · p. 25 · s. 30

En lagrådsledamots tankar om1 hänvisning

Hans Danelius · SvJT 2004 s. 25–33 · 1 ställe

Ett direkt avstyrkande från Lagrådet blev det när regeringen i samma remiss föreslog att man skulle ändra den grundläggande bestämmelsen om villkoren för häktning i 24 kap. 1 § rättegångsbalken, som behandlar häktningsskälen flyktfara, kollusionsfara och recidivfara. Enligt lagtexten skall frågan om det föreligger sådana häktningsskäl bedömas med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och andra omständigheter. I samband med att regeringen ville utvidga reglerna om besöksförbud föreslog man också att det i 24 kap. 1 § rättegångsbalken skulle anges att den misstänktes förhållande till målsäganden särskilt skulle beaktas vid bedömningen av om det förelåg häktningsskäl. Här rörde man sig på ett känsligt område, eftersom det var fråga om grunderna för frihetsberövanden. Att utvidga den allmänt hållna bestämmelsen i rättegångsbalken genom att särskilt peka ut den misstänktes förhållande till målsäganden framstod för Lagrådet som antingen olämpligt eller onödigt. Det var olämpligt, om avsikten var att utvidga möjligheterna till häktning, och det var onödigt, om — som det hävdades i remissen — någon reell ändring av häktningsskälen inte var åsyftad. Om avsikten inte var att utvidga möjligheterna till häktning, var detta ett klart exempel på ett fenomen som man då och då möter i lagstiftningen, nämligen att lagen ändras endast därför att det anses politiskt opportunt och inte i avsikt att lagändringen skall få någon reell betydelse i praktiken. En sådan lagstiftningsmetod kan knappast räkna på instämmande från Lagrådets sida. Definitioner I många lagar finns det definitioner av de begrepp som används i lagen. Detta är ofta nyttigt, eftersom det bidrar till klarhet och underlättar tillämpning av lagen. Men definitionerna bör hålla sig inom vad som är ett rimligt språkligt innehåll i de uttryck som definieras. Annars skapas förvirring. Definition av natt Man bör t.ex. inte ange i en lag att natt inkluderar dag. Men det var något i den stilen som föreslogs i en remiss om ändringar i lagen om vilotid för sjömän. Den aktuella bestämmelsen i lagförslaget gällde vilotid för sjömän som normalt utför minst tre timmar av sitt arbetspass på natten. ”Natt” definierades som ”varje period om minst sju timmar som innefattar perioden mellan klockan 24 och klockan 5”. En period om minst sju timmar kan ju vara en period om 10 timmar eller 12 timmar eller 24 timmar, i det senare fallet alltså ett helt dygn, och ett dygn innefattar ju bl.a. tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Definitionen innebär då att hela dygnet är natt och att den sjöman som normalt arbetar minst tre timmar mitt på dagen enligt definitionen har arbetat på natten. Definitionen kan föra tankarna till titeln på en på sin tid mycket uppmärksammad bok av Arthur Koestler: ”Natt klockan 12 på dagen”. Definition av sambo I en remiss rörande sambolagen föreslogs att med sambor skulle avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. Lagrådet påpekade att en sådan definition även innefattar äkta makar, vilket kanske inte var så lämpligt. Den omfattar också två sammanboende personer av vilka den ena redan är gift med en tredje person, och det kunde på goda grunder ifrågasättas om sambolagen borde tillämpas på ett sådant bigamiliknande förhållande, inte bara av moraliska skäl utan också med hänsyn till de egendomsrättsliga komplikationer som det skulle kunna föranleda, om giftorättsregler och samborättsliga regler var tillämpliga samtidigt på en och samma person. Bostadsbidrag till dem som bor ihop I lagen om bostadsbidrag fanns tidigare en definitionsbestämmelse av innebörd att en man och kvinna som lever samman och är folkbokförda på samma adress likställs med gifta makar. I en lagrådsremiss föreslogs nu att även två personer av samma kön skulle kunna likställas med gifta makar. Definitionen skulle enligt förslaget bli att två personer som lever samman och är folkbokförda på samma adress skall likställas med äkta makar. Lagrådet påpekade att det var oklart om den gällande bestämmelsen i enlighet med ordalydelsen omfattade t.ex. en bror och en syster eller en mor och en son som bodde tillsammans med varandra och att förslaget innebar att denna oklarhet utvidgades till att gälla också fall då t.ex. två bröder eller två systrar eller en mor och en dotter delar bostad. Det borde enligt Lagrådets uppfattning framgå om bestämmelsen gällde endast sambor, dvs. personer som lever samman i ett parförhållande, eller om den också skulle omfatta andra fall av samlevnad, t.ex. mellan nära familjemedlemmar. Europeiska aspekter Många lagstiftningsärenden har numera europeiska aspekter genom att de berör EG-rätten eller på så sätt att det uppkommer frågor om förenligheten med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. EG-direktiv Åtskilliga lagrådsremisser gäller lagstiftning till verkställighet av EGdirektiv. Eftersom Sverige är bundet av bestämmelserna i ett sådant direktiv, borde uppgiften att lagstifta vara relativt okomplicerad. Men bestämmelserna i ett EG-direktiv är ofta otydliga till sitt innehåll och det är då föga tilltalande att låta samma oklarhet kvarstå i den svenska lagen. I Lagrådet såg vi ibland att man i lagrådsremissen hade slaviskt följt de formuleringar som fanns i den svenskspråkiga versionen av direktivet och vi fann det vara en brist att man inte hade använt sig av de andra språkversionerna för att få en klarare bild av bestämmelsernas innebörd. Om man gjorde en jämförande studie av de olika språkversionerna, visade det sig ofta att man bättre kunde förstå vad som åsyftats och att man kunde låta detta avspeglas i den svenska lagen, även om det medförde att lydelsen kom att avvika något från ordalagen i direktivets svenska språkversion. Men givetvis ledde denna komparativa metod långt ifrån alltid till önskat resultat och ibland fanns det sådana olikheter mellan de olika språkversionerna att en jämförelse av dem snarast ökade oklarheten om vad direktivet egentligen innebar. Rambeslut I ett par viktiga ärenden — det som handlade om införande av det nya brottet terroristbrott och det som gällde den nya europeiska arresteringsordern — uttryckte Lagrådet bekymmer över användningen inom EU av rambeslut. När ett rambeslut godkänns av riksdagen, har det ofta inte föregåtts av remissbehandling och det finns ännu inte något förslag till lagstiftning som skall omsätta rambeslutet i svensk lag. Metoden medför alltså att riksdagen godkänner beslutet utan att kunna överblicka vilka konsekvenserna blir i svensk lag och att regeringen, riksdagen och även Lagrådet, när lagbestämmelserna senare utformas och granskas, har en mycket begränsad rörelsefrihet eftersom det då finns ett för Sverige bindande rambeslut från vilket inga avvikelser får göras. Användningen av rambeslut framstår därför som problematisk om man vill värna om lagstiftningens kvalitet. Konflikt med europeiska normer I allt flera lagstiftningsärenden uppkommer frågor om en viss reglering är förenlig med EG-rätten eller med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Men det är mera sällan som man med säkerhet kan säga att ett förslag till ny lag strider mot sådana europeiska normer. Oftast är det fråga om en större eller mindre risk för att konflikt uppkommer. Och hur bör då lagstiftaren förhålla sig? Bör man ta risken och hoppas att det går bra eller bör man laborera med en säkerhetsmarginal och avstå från en reglering som riskerar att bli underkänd vid en framtida prövning i domstol i Luxemburg eller Strasbourg?p. 5 · s. 28

Villkor för utlämning1 hänvisning

Karin Påle · 2003, s. 1–2016 · 1 ställe

Ett område som regelmässigt brukar lämnas utanför ländernas utläm ningsavtal är tvångsmedelsfrågan i själva utlämningsförfarandet. Flertalet 78 länder torde använda sina gängse tvångsmedel, såsom häktning och reseförbud, också för de individer som väntar på beslut i utlämningsfrågan. I den svenska utlämningslagstiftningen ges t.ex. möjlighet att använda sig av häktningsinstitutet. Denna möjlighet har alltid funnits i såväl AllmL som NordL. För tvångsmedel som i sig innebär ett ingrepp i individens frihet anses en proportionalitetsprincip gälla, dvs. skälet för ingreppet måste uppväga själva ingreppet. Den nämnda proportionalitetsprincipen finns numera också stadfäst i RB (se t.ex. RB 24 kap. 1 § 3 st. RB avse ende häktningsfrågan). Även om principen inte är uttryckligen inskriven i AllmL och NordL torde den kunna åberopas också för tvångsmedelsfrågan inom utlämningsrätten. Den inhemska regleringen rörande tvångs medel i brottmål är därför av intresse också för utlämningsrätten.267 Slutligen kan man, när det gäller samröret mellan utlämningsinstitutet och övriga intemrättsliga rättsområden, nämna den länk som finns mellan förbudet mot utlämning om den berörde individen riskerar svår förföljelse i den ansökande staten och utlänningslagstiftningens asylstadgande. För följelsebegreppet har sitt ursprung i utlänningslagstiftningen. I utlämnings lagstiftningen har det tillkommit för att inte utlämningsinstitutet skall leda till att människor som en gång fått politisk asyl i Sverige skickas tillbaka till sina forna hemländer. Vid en tolkning av förföljelsebegreppet inom utlämningslagstiftningen är det därför naturligt att söka ledning i utlänningslagstiftningen och den praxis som vuxit fram kring denna. Att utlämningsinstitutet är en del av det svenska rättssystemet innebär naturligtvis inte enbart att institutet blir föremål för påverkan från övriga rättsområden utan även att möjlighet finns till att påverka rättssyste met.268 Överklagande som avser vilket brott den misstänkte häktats förUtlämningsrätten i ett större sammanhang · p. 11 · s. 1945

Polisens rättsliga befogenheter vid spaning1 hänvisning

Ingrid Helmius · 2000, s. 1–5119 · 1 ställe

Vad som egentligen åsyftas med uttrycket skälig misstanke är inte närmare redovisat i rättegångsbalkens förarbeten.41 För häktning krävs enligt huvudregeln en starkare misstanke, nämligen ”på sannolika skäl misstänkt” (24 kap. 1 § rättegångsbalken). Den i förhållande till ”sannolika skäl” och ”skälig misstanke” lägre misstankegraden ”kan misstänkas” gäller i fråga om skyldighet (för den som kan misstänkas för ett brott) att stanna kvar för förhör viss kortare tid (23 kap. 9 § rättegångsbalken).Krav på skälig misstanke om brott · p. 3 · s. 17