1.bruk av amfetamin (I) och heroin (II). Slutsatsen av rättsfallen är att eget bruk av narkotika normalt ska föranleda 30 dagsböter oavsett vilket preparat det har varit fråga om.s. 25
2.NJA 2007 s. 219: S.k. industrihampa som hade odlats med tillstånd från länsstyrelsen hade innehafts av en person som hade tillgripit hampan från odlingen. Innehavet ansågs inte objektivt sett böra bedömas som narkotikabrott.s. 25
3.NJA 2008 s. 653: Innehav av 0,73 gram kokain för eget bruk bedömdes som narkotikabrott av normalgraden och föranledde villkorlig dom och 90 dagsböter.s. 25
4.NJA 2010 s. 592: Fängelsestraffet i ett fall av grov narkotikasmuggling bestämdes på grund av brottets mycket höga straffvärde (övervärde) till strafflatitudens maximum, oberoende av beaktansvärda billighetshänsyn bestående i att den tilltalade, som utvisades, kunde komma att föras upp på spärrlistan i Schengens informationssystem.s. 25
5.Den reflektionen kan göras, att HD har varit lyhörd för lagstiftarens efter hand skärpta syn på narkotikabrottsligheten. Detta är i och för sig helt naturligt. I HD:s praxis har dock mängdrekvisitet i en del fall getts en ganska stor betydelse trots innebörden av främst 1981 års lagstiftning. I och för sig har HD i flera rättsfall, se t.ex. NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653, framhållit att man måste iaktta försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende sort och mängd narkotika som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Det framstår emellertid inte som om HD i sitt eget dömande, i vart fall inte genomgående och fullt ut, har varit tillräckligt försiktig. I linje med detta ligger att underdomstolarna knappast — fram till mitten av år 2011 — hade tagit något starkt intryck av dessa uttalanden. Möjligen kan detta tillskrivas det förhållandet att HD inte på ett tydligt sätt hade beskrivit en resonemangsmodell för underdomstolarna.s. 25
6.En annan reflektion är att narkotikabrottsligheten fortlöpande har genererat rättsfall från HD. Åtskilliga frågeställningar har uppenbarligen av lagstiftaren fått överlämnas till domstolarna för att bli lösta i rättspraxis. Detta innebär att domstolarnas påverkan på rättsläget har varit förhållandevis stort och lagstiftarens i motsvarande mån mindre. 2.4 De olika tabellerna och mötet i Helsingborg Här återknyts till den utveckling av praxis som förekom i underdomstolarna och som har beskrivits till en del i det föregående.s. 25
7.Vid sidan av de tabeller som förekom i chefsrådmännens listor och i Georg Sterzels Studier rörande påföljdspraxis m.m. (dvs. de två första upplagorna av boken) förekom det andra listor och tabeller, särskilt vid de domstolar vid vilka åtal för narkotikabrott eller för smuggling av narkotika var vanliga. Så fanns det särskilda tabeller vid tingsrätterna i Ystad, Trelleborg och Helsingborg. Ofta baserade sig dessa listor på återkommande sammanställningar av domstolens egna domar i narkotikamål. Listorna och tabellerna skilde sig inte så mycket från varandra, men de var inte helt överensstämmande. Detta innebar att praxis vid straffvärdebedömningen av narkotikabrott skilde sig åt mellan olika domstolar. Det kunde t.o.m. vara så att praxis skilde sig åt mellan olika avdelningar inom en och samma domstol.s. 26
8.Ett tydligt exempel på att praxis var olika på olika håll i landet är en dom från Malmö tingsrätt från juli 2001. Den tilltalade hade olovligen i överlåtelsesyfte anskaffat 78,2 gram heroin som han därefter hade förvarat i ett källarutrymme. Tingsrätten uttalade bl.a. följande i sina domskäl. Brottsligheten har ett straffvärde som utesluter en annan påföljd än fängelse. Åklagaren har pläderat för ett fängelsestraff på ett, som han uttryckt det, absolut minimum om fyra år. Försvararen har pläderat, vid fällande dom, för ett fängelsestraff om fyra år. Den straffmätning som man pläderat för syns grunda sig på en praxis som utarbetats av domare vid en tingsrätt i trakten av Stockholm (se Sterzel, Studier i påföljdspraxis mm, 2 upplagan, sidan 159).s. 26
9.Vid straffmätning när det gäller heroinhantering av den mängd det är fråga om i detta mål är det tämligen naturligt att denna har sin utgångspunkt i ett mängdresonemang. Vid denna tingsrätt, och andra också för den delen, har i fråga om mängder heroin, vid straffmätningen i åtminstone minst tio år tillämpats en straffskala som skiljer sig från den som nämns i den ovannämnda boken. Den praxis som utbildats vid denna domstol när det gäller heroin syns i en mängd fall ha godtagits av Hovrätten över Skåne och Blekinge. Tingsrätten finner för sin del inte skäl att frångå den praxis som tingsrätten tillämpat till förmån för en praxis som må användas vid en annan tingsrätt. Straffvärdet av den gärning som [den tilltalade] skall dömas för och vilket värde det inte finns anledning att avvika från, är fängelse tre år sex månader. Det kan tilläggas att domen överklagades av åklagaren med yrkande om straffskärpning. Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde emellertid domen med hänvisning till att det av tingsrätten utmätta straffet inte framstod som avvikande från vad som fick bedömas vara allmän praxis i domstolarna, vilket möjligen kan beskrivas som ett undvikande av att gå till botten med det problem som fanns på området och som beskrevs i tingsrättsdomen på ett så tydligt sätt.s. 26
10.Det var uppenbart att detta system med lokal eller regional praxis inte var försvarbart. Hösten 2002 kallades till ett möte i Helsingborg. Initiativtagare var lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt Sigurd Heuman. Till mötet inbjöds domare vid domstolar vid vilka åtal för narkotikabrott eller narkotikasmuggling var vanliga. Dessutom bjöds representanter för åklagarväsendet och advokatkåren in. Mötet hölls den 22 november 2002 på hotell Marina Plaza i Helsingborg.s. 27
11.Inför Helsingborgsmötet hade Stefan Reimer, som då var rådman vid Helsingborgs tingsrätt, gjort en sammanställning av Högsta domstolens dittillsvarande praxis i narkotikamål vilken han redovisade för deltagarna. Därefter blev det en diskussion om hur intresset av en enhetlig rättstillämpning skulle tillgodoses och om de olika ”listor” som fanns.s. 27
12.Mötet visade att det hos domstolarna förelåg en samsyn om att den dåvarande rättstillämpningen på narkotikastraffrättens område var otillfredsställande. Ett enigt auditorium föreslog därför att den påbörjade diskussionen skulle fortsätta genom att en arbetsgrupp inrättades som skulle ha i uppdrag att, utifrån vad som hade kommit fram på mötet, utarbeta riktlinjer för en enhetlig rättstillämpning. Arbetsgruppen bildades och kom sedermera att anta namnet Drogpraxisgruppen.s. 27
13.Drogpraxisgruppen bildades alltså som en följd av Helsingborgsmötet. Den bestod av ett antal domare från tingsrätter och hovrätter. Sammankallande och samordnare för Drogpraxisgruppen är numera chefsrådmannen Stefan Reimer vid Helsingborgs tingsrätt. I Drogpraxisgruppen finns därutöver representanter för Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Malmö tingsrätt, Ystads tingsrätt, Solna tingsrätt, Svea hovrätt, Göta hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Hovrätten för Västra Sverige och Hovrätten för Övre Norrland. Av tradition har en tingsfiskal vid Helsingborgs tingsrätt tjänstgjort som gruppens sekreterare. Gruppens arkiv förvaras också i Helsingborg.s. 27
14.Drogpraxisgruppen inledde sitt arbete i juni 2003. Gruppen sammanträdde och diskuterade situationen och vad som behövde och kunde göras. I gruppen tvekade man inledningsvis när det gällde frågan, om man skulle föreslå mera detaljerade ”riktlinjer” eller ”rekommendationer”. Man beslutade sig för att presentera resultatet av gruppens arbete i form av slutsatser som byggde på konsensus. Någon närmare rekommendation i listform om hur narkotikastraffmätningen borde se ut kom inte att i inledningsskedet föreslås från gruppens sida.s. 27
15.Vid det konstituerande mötet angavs att Drogpraxisgruppens huvudsakliga uppgifter skulle vara att sammanställa praxis och utvecklingslinjer samt att värdera praxis och, om än med försiktighet, vid behov föreslå ändringar. 2.5 Skånska hovrättens sammanjämkning I skånska hovrätten förekom det ett ganska stort antal överklaganden som avsåg domar i brottmål som gällde åtal för narkotikabrott eller narkotikasmuggling. Det är därför naturligt att intresset för påföljdsbestämning i den typen av mål var stort vid domstolen. Någon absolut enhetlighet i de bedömningar som gjordes i hovrätten fanns dock inte. Många av domarna använde chefsrådmännens listor som utgångspunkt för sin straffvärdebedömning medan andra ansåg att Georg Sterzels tabeller var att föredra. Som skäl för denna uppfattning hävdade de att dessa tabeller hade större spridning i landet och tilllämpades på flest håll.s. 28
16.I skånska hovrätten kallades det då till ett internt praxismöte. Inför mötet hade hovrättslagmannen Per Eriksson utarbetat ett förslag som kan sägas ha inneburit en sammanjämkning av chefsrådmännens listor och Georg Sterzels tabeller. Åtskilliga synpunkter kom fram vid mötet, som mynnade ut i att arbetet med att forma enhetliga riktlinjer skulle fortsätta. Det första förslaget av Per Eriksson blev sedan föremål för vissa justeringar. Vid ett därefter hållet nytt internt praxismöte kom hovrättens ledamöter överens på det sättet att de anslöt sig till de nya tabellerna såsom riktpunkter för betydelsen av sort och mängd vid straffvärdebedömningen av narkotikabrott och narkotikasmuggling.s. 28
17.Riktlinjerna bestämdes utifrån vissa principer. För det första skulle Högsta domstolens praxis vara utgångspunkt. Vidare skulle de nya tabellerna utformas så, att straffvärdet efter mängd bedömdes efter en enhetlig kurva, oavsett vilket preparat det rörde sig om. Straffmätningen skulle också ske efter linjära skalor, vilket inte var fallet med vare sig chefsrådmännens eller Georg Sterzels tabeller. I görligaste mån skulle tabellerna innefatta en sammanjämkning av dessa båda tabeller. I det låg också att det ansågs finnas en gräns för hur mycket de nya straffmätningstabellerna kunde avvika från den dittillsvarande underrättspraxisen.s. 28
18.Utifrån dessa principer sammanställdes en tabell, som beskrev hur straffmätningen kunde ske enligt en enhetlig skala. Denna innebar att oavsett vilken drog det rörde sig om skulle en ökad eller minskad mängd motsvaras av samma procentuella höjning eller sänkning av straffet. Värdena i den tabellen lades sedan till grund för tabeller för olika droger, där varje tabell bestämdes med hänsyn till preparatets relativa farlighet i jämförelse med ”standarddrogen” amfetamin.s. 28
19.I riktlinjerna framhölls det noga att de inte byggde på några egna bedömningar av farligheten hos olika narkotiska preparat, att ingen åtskillnad gjordes mellan innehav för eget bruk och för försäljning och att olika renhetsgrader hos ifrågavarande narkotika inte hade beaktats. I dessa delar anslöt sig riktlinjerna till tidigare praxis. Särskilt när det gällde frågan om eget bruk alternativt försäljning ansågs att det förelåg en presumtion för försäljning när det rörde sig om större mängder och att erforderlig straffskärpning för de fallen hade byggts in i tabellerna.s. 29
20.Slutligen betonades att straffmätningen i narkotikamål inte kunde ske mekaniskt med tillämpning enbart av matematiska värden. Riktlinjerna var i stället menade som en utgångspunkt för straffmätning i ett tänkt ”standardfall”, nämligen den osjälvständige kuriren vid narkotikasmuggling. Om det förelåg försvårande eller förmildrande omständigheter skulle straffmätningen justeras uppåt eller nedåt beroende på situationen i det enskilda fallet.s. 29
21.Resultatet av skånska hovrättens praxisdiskussion distribuerades i form av ett protokoll till andra domstolar och till Drogpraxisgruppen. Det skedde också gemensamma diskussioner mellan domare i Hovrätten över Skåne och Blekinge och Drogpraxisgruppen under våren 2004. Vid ett senare hållet sammanträde i den gruppen, som hölls i Göteborg i oktober 2004, gjordes följande uttalande från Drogpraxisgruppen. Hovrättens över Skåne och Blekinge riktlinjer för bestämning av straffvärdet vid narkotikabrott bör tjäna som utgångspunkt för en enhetlig rättstilllämpning vid rena mängdresonemang. I samband med att uttalandet gjordes hade gruppen genom sina diskussioner och sin genomgång av avgöranden kunnat konstatera att de distribuerade riktlinjerna hade fått starkt genomslag i praxis över hela landet i fall som avgjordes huvudsakligen utifrån sort och mängd.s. 29
22.Drogpraxisgruppens uttalande och bedömning av hur praxis såg ut medförde sedan att riktlinjerna kom att flyta in i den tredje upplagan av Studier rörande påföljdspraxis m.m. som kom ut år 2005. Eftersom rättspraxis fortsatte att följa riktlinjerna och därmed de tabeller som framgick av ”Påföljdspraxisboken” genomfördes inte någon egentlig förändring av avsnittet rörande narkotikabrotten till bokens fjärde upplaga som kom ut år 2009. Drogpraxisgruppen har kommit att fungera i huvudsak som en referensgrupp för bokens författare när det gäller avsnittet om narkotikabrott.s. 29
23.Det kan sägas att det arbete som utfördes inom skånska hovrätten och i den efterföljande diskussionen inom Drogpraxisgruppen fick en alltför snäv inriktning. Det hade självfallet varit önskvärt att även frågan om det rimliga i att straffmätningen för narkotikabrott och narkotikasmuggling skilde ut sig från straffmätningen för i princip all annan brottslighet hade diskuterats. Med tanke på att HD under en följd av år, som det uppfattades i underdomstolarna, hade godtagit de mycket höga straffnivåerna var det emellertid förklarligt att arbetet inriktades mera på att skapa förutsättningar för enhetliga bedömningar på dessa nivåer än på att sänka nivåerna. Något sådant fanns det ju för övrigt knappast något underlag för. 2.6 Drogpraxisgruppens fortsatta arbete Drogpraxisgruppen har fortsatt sitt arbete även efter det att grunderna för en mer enhetlig rättstillämpning hade skapats genom de antagna riktlinjerna och dess efterföljd i praxis. Drogpraxisgruppen sammanträder vid två eller tre tillfällen per år och det förs minnesanteckningar som publiceras på Helsingborgs tingsrätts intranät, som är tillgängligt för andra domstolar genom det gemensamma dataprogrammet Doris. Anteckningarna distribueras också till domstolarna via gruppens medlemmar.s. 29
24.Arbetet under senare år har bedrivits huvudsakligen genom diskussioner och utbyte av olika avgöranden, särskilt med inriktning på nya och okända preparat. Gruppen har också diskuterat andra särskilda frågeställningar. Som exempel kan nämnas frågor om narkotikakoncentrationens betydelse och straffvärdebedömningen av olika medverkandes gärningar vid narkotikabrott och narkotikasmuggling. En viktig funktion har också, som har nämnts, varit att gruppen har tjänstgjort som ett diskussionsforum inför nya upplagor av Studier rörande påföljdspraxis m.m. Inom gruppen har det också förekommit diskussioner gällande cigarettsmuggling och dopningsbrott, vilka också behandlas i ”Påföljdspraxisboken”. De riktlinjer för straffmätning vid cigarettsmuggling (samt vid spritsmuggling) som anges i boken har för övrigt tagits fram inom Hovrätten över Skåne och Blekinge. 2.7 Situationen fram till juni 2011 Så sent som våren 2011 var situationen den att påföljdsbestämningen i narkotikamål i mycket hög grad styrdes av endast ett av de kriterier som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt, nämligen mängdkriteriet (avsett särskild stor mängd narkotika). Trots vad som ofta uttalades om att samtliga relevanta omständigheter måste tas med vid bedömningen fick omständigheter vid sidan av sort och mängd normalt liten inverkan på straffvärdebedömningarna, även om det naturligtvis förekom att sådana förhållanden som att det hade varit fråga om överlåtelse av narkotikan, att försäljning hade skett till ungdomar samt organisationsgraden, i den mån denna var utredd, tillmättes betydelse.s. 30
25.På ett sätt kan man säga att påföljdsbestämningen i narkotikamål, och särskilt då straffmätningen eftersom det fanns en mycket stor övervikt för böter och fängelse, framstod som ett mönster av enhetlighet. Förutsebarheten var betydande. På ett tidigt stadium under brottsutredningen kunde det med tämligen stor säkerhet förutses vilken påföljden skulle bli. Därmed fanns det också goda möjligheter att bedöma exempelvis vilka tvångsmedel som kunde användas. Inte minst gällde detta anhållande och häktning. Genom att det fanns bestämda gränser avseende sort och mängd vid vilka ett narkotikabrott normalt bedömdes som grovt, och därmed hade ett minimistraff om fängelse två år, kunde det lätt avgöras om reglerna om s.k. obligatorisk häktning i 24 kap. 1 § andra stycket RB var tillämpliga. Motsvarande kan sägas beträffande när förutsättningarna för hemlig teleavlyssning eller andra hemliga tvångsmedel var uppfyllda.s. 30
26.Genom HD:s dom den 16 juni 2011, den s.k. mefedrondomen (NJA 2011 s. 357), förändrades dock situationen i ett slag på flera sätt.s. 31