Preskription vid fördröjda skador4 hänvisningar
Rättsfall
NJA 2018 s. 103
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 103
BibTeX
@misc{nja-2018-s-103,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 103}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
23 hänvisningar i 11 artiklar · 23 stycken/fotnoter
Ersättning till brottsoffer1 hänvisning
Lagstiftning om grundlagsskadestånd1 hänvisning
Anställningsskydd i utveckling1 hänvisning
Epidemi och ersättning2 hänvisningar
- När det gäller rättighetsöverträdelser finns det dock visst utrymme för att åsidosätta de vanliga preskriptionsreglerna, jfr NJA 2018 s. 103, ”Medborgarskapet II”. Bengtsson noterar dock att anspråk oftare rör relativt färska skador där preskriptionen inte utgör något hinder men att ansvar av olika skäl inte föreligger, Bertil Bengtsson, Om ex gratia-ersättning, SvJT 2009 s. 328.
- Två av dessa fall — NJA 2014 s. 323 och NJA 2018 s. 103 — rör frågor om indragna medborgarskap och det tredje — NJA 2014 s. 332 — rörde rådighetsinskränkningar och egendomsskyddet enligt 2 kap. 18 § RF (i en tidigare tappning). Inget av dessa fall har således någon direkt bäring på de situationer som denna artikel fokuserar på. Huruvida regeringsformens rättighetskatalog i allmänhet ska anses förenad med skadeståndssanktioner är vidare inte helt klarlagt. En parlamentarisk utredning har sett över saken. I betänkandet Grundlagsskadestånd (SOU 2020:44) föreslår utredningen att regeln om skadestånd för överträdelser av Europakonventionens normer ska kompletteras med ett nytt stycke, som fångar in möjligheten att få skadestånd grundat på RF:s rättighetskatalog. Möjligen kommer således skadeståndslagen att kompletteras med ytterligare en regel om rättighetsbaserat skadestånd. 5.2 Betydelse i förevarande situation När det gäller skadestånd för åtgärder som vidtas för att förhindra smittspridning kan det konstateras att regeringsformen ger långtgående möjligheter att inskränka de fri- och rättigheter som primärt påverkas.
- Motsvarande fråga om relationen mellan en viss lag och allmänna skadeståndsrättsliga regler berördes också i NJA 2018 s. 793. Här var frågan om allmänna regler om preskription av utomobligatoriska krav skulle tillämpas eller om särskilda regler för just krav enligt frihetsberövandelagen skulle tillämpas. HD kom här fram till att avsteg inte skulle göras från gängse principer (se mer om avgörandet, avsnitt 5.1.1.2). Se också ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103, där avsteg gjordes i ett fall där medborgarskap felaktigt avregistrerats och där frågan var om anspråket på ersättning för ideell skada skulle anses preskriberat.
- I ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103, som gällde skadestånd i form av ideell skada vid avregistrering av medborgarskap, uttalade HD att en fordran som uppkommer på grund av en skadegörande handling som huvudregel anses tillkommen vid tidpunkten för handlingen, att detta gäller även om skadan visar sig vid ett senare tillfälle samt att när en skadegörande handling är att anse som pågående preskription emellertid kan ske successivt, dag för dag.
- Ett särskilt problem i NJA 2018 s. 793 var om avsteg skulle göras från principen om successiv preskription dag för dag. I ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103 hade HD nämligen gjort avsteg från denna princip och i stället kommit fram till att preskriptionsfristen inte till någon del skulle börja löpa förrän det funnits en reell möjlighet för den enskilde att göra sin fordran gällande. Preskriptionsfristen börjar därför, när det är fråga om felaktig avregistrering av medborgarskap, löpa först när den felaktiga uppgiften korrigeras, något som också av HD konstaterades vara i sak detsamma som att preskriptionsfristen suspenderas under överträdelsetiden. De huvudsakliga argument som åberopades av HD för denna lösning var (1) att rätten till ersättning skulle bli illusorisk i fall där staten under längre tid genom utövning av myndighet upprätthåller sitt felaktiga synsätt samt (2) att fordran riktade sig mot staten och grundade sig på en överträdelse av en för den enskilde så central och grundläggande rättighet och att därför de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte gör sig gällande med någon egentlig styrka. I NJA 2018 s. 793 konstaterade HD emellertid att avsteget i ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103 gjordes till följd av de speciella förutsättningar som gällde just rätten till ersättning vid brott mot den bestämmelsen i RF och att avgörandet inte kunde anses tala för ett avsteg från gängse principer vid fastställande av när preskriptionsfristen ska inledas för fordringar enligt frihetsberövandelagen. Detta ansågs gälla särskilt som lagstiftaren tydligt hade tagit ställning för en tillämpning av allmänna regler i preskriptionslagen för frihetsberövandelagens del. 5.1.1.3 Preskriptionsavbrott I 5 § preskriptionslagen regleras när preskription avbryts. Det sker enligt paragrafen bl.a. när borgenären ”väcker talan mot gäldenären eller annars åberopar fordringen gentemot gäldenären vid domstol, hos Kronofogdemyndigheten eller i skiljeförfarande, konkursförfarande eller förhandling om offentligt ackord” (5 § 3).
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten5 hänvisningar
- Se Lindskog, Preskription s 412 ff, om första rättsfaktumets princip. Principen har dock inte alltid fått genomslag i rättspraxis, se exempelvis NJA 1987 s 243; NJA 1987 s 716; NJA 2018 s 103.
- Se Schytzer, The Rise of the Claim (kommande), där bl a NJA 2018 s 103 och frågan om fordrans uppkomst såvitt avser preskriptionslagen behandlas.
- Se Ekdahl, Om fordran i konkurs s 8; Walin, Materiell konkursrätt s 23; Lindskog, Kvittning s 222; Palmér & Savin, Konkurslagen 5 kap 1 § (Norstedts Juridik, 2020-07-01). Häremot Schultz, Skadeståndsfordrans uppkomst s 889. Schultz analys utgår dock från frågan om utomobligatoriska fordringars uppkomst i preskriptionshänseende, och vad han menar är skadeståndsrättsliga argument, se a a s 871 ff. Han gör likväl anspråk på att hans slutsats är generell, fastän han inte beaktar andra rättskällor än de som är relevanta i preskriptionsfrågan, se a a s 888 f. Här bör noteras att i förarbetena till preskriptionsl agen sägs det uttryckligen att en utomobligatorisk skadeståndsfordran uppkommer genom den skadegörande handlingen, se prop 1979/80:119 s 89. En ordning som även HD har uttalat sitt stöd för, se NJA 2018 s 103. Se även exempelvis Jacobson, H, Preskriptionens funktioner s 497; Lindskog, Preskription s 432 ff; Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s 419. Se även senast Bengtsson, B, Om preskription av sena skadeståndskrav s 11 ff, för en utförlig genomgång av frågan, såvitt avser de fall i vilka det går lång tid mellan den skadegörande handlingen och skadan. Här bör också noteras att Mellqvist har uttalat att skadetillfället antagligen är uppkomsttidpunkten, se Mellqvist & Welamson, L, Konkurs s 194. Jfr Welamson, L, Konkurs, 8 uppl, s 118 ff, där det saknas uttalande om utom- obligatoriska skadeståndsfordringars uppkomsttidpunkt.
- RH 2016:14 gällde kränkningsersättning på grund av intrång i förvar. Föreståndaren för ett ungdomshem öppnade en försändelse från en tingsrätt till en intagen, närmast på grund av farhågor för den intagnes reaktion på brevets innehåll. Hon dömdes, förutom till bötesstraff, att utge 5 000 kr till den intagne. Inte heller detta är så överraskande; det var en situation där brevhemligheten hade särskild betydelse för adressaten. 1.6 Bristande myndighetsinformation Bestämmelsen i 3 kap. 3 § SkL om stats och kommuns skadeståndsansvar vid oaktsam myndighetsinformation utanför myndighetsutövningens område har gällt i närmare 20 år utan att något prejudikat belyst dess innehåll; ändå är regeln ganska oklar, bl.a. genom att den förutsätter särskilda skäl för skadestånd. I NJA 2017 s. 824 tog äntligen HD ställning till en sådan fråga. Bygglovschefen i en kommun hade i telefon lämnat en felaktig uppgift till ett bolag att strandskyddet upphävts på en fastighet som bolaget avsåg att köpa något som vållade bolaget ekonomisk förlust. Oriktiga telefonuppgifter av detta slag skulle enligt ett motivuttalande i regel inte utgöra särskilda skäl för ansvar; tydligen borde sådana uppgifter kontrolleras. HD fann dock skadeståndsskyldighet föreligga. Uppgiften byggde på felaktigt material från länsstyrelsen, men kommunen ansvarade enligt praxis också för fel av annan myndighet (jfr NJA 1987 s. 954). I sådana fall kunde enligt HD normalt presumeras att fel eller försummelse förelåg på myndighetens sida. Uppgiften hade nära samband med kommunens verksamhetsområde, den innebar ett entydigt, konkret och reservationslöst besked, och bolaget hade skäl att räkna med att bygglovschefen var väl insatt i frågorna, varför det hade påtaglig anledning att lita på upplysningen, som kom att få allvarliga konsekvenser för bolaget. Vid en samlad bedömning befanns särskilda skäl föreligga för skadestånd. — Domen innebär en i mitt tycke välmotiverad skärpning av ansvarsregeln i förhållande till motivuttalandena, som påverkats av en överdriven fruktan för en störtflod av skadeståndskrav mot det allmänna. Det är tydligt att även bestämda telefonuppgifter kan medföra ansvar enligt paragrafen. Alltjämt är det emellertid till stor del osäkert hur kravet på särskilda skäl ska uppfattas i olika situationer, liksom också hur man ska se på uppgifter som inte är felaktiga men ofullständiga och därför vilseledande. Här behövs nya prejudikat. 1.7 Överträdelse av regeringsformen NJA 2018 s. 103 gällde den nya typ av skadeståndsansvar som för första gången ålades staten i NJA 2014 s. 323: ansvar för överträdelse av regeringsformen, liksom i 2014 års fall regeln i 2 kap. 7 § 2 st. att svensk medborgare som är eller varit bosatt i riket inte får fråntas sitt medborgarskap. I det nya målet hade en son till en svensk man från början varit registrerad som svensk medborgare men år 1989 avregistrerats sedan faderskapet upphävts och i stället blivit felaktigt registrerad som polsk medborgare. Att staten svarade strikt för den felaktiga avregistreringen var numera klart; målet gällde i HD bara frågorna i vad mån skadeståndskravet var preskriberat och storleken av det ideella skadestånd han var berättigad till. Rörande preskriptionstidens början fann HD, efter att ha diskuterat flera tänkbara alternativ, att den skulle räknas från tiden då den felaktiga uppgiften om medborgarskapet korrigerades, vilket skedde genom att mannen år 2013 åter registrerades som svensk medborgare. Skadeståndskravet var därför inte preskriberat enligt preskriptionslagen. Som skäl för detta undantag från huvudregeln att preskription ska inträda successivt under den tid det skadeståndsgrundande förhållandet består (se 3.2 nedan) angavs bl.a. att rätten till ersättning annars skulle kunna bli illusorisk i situationer där staten över tid genom utövning av myndighet upprätthåller ett visst synsätt; vidare skulle de skäl som ligger bakom preskriptionsinstitutet inte göra sig gällande med någon egentlig styrka i fråga om anspråk grundade på en så central och grundläggande rättighet som rätten till medborgarskap. Angående skadeståndets storlek framhöll HD att kränkningen av rättigheten fortgått mycket längre tid än i 2014 års fall, där överträdelsen pågått i ca 4 ½ år och medfört ett skadestånd om 100 000 kr. Skadeståndet bestämdes i det nya fallet till 150 000 kr. — Det är alltjämt oklart om HD är beredd att tillämpa samma skadeståndsregel vid andra överträdelser av regeringsformen; 2018 års fall ger ingen ledning om detta. Numera har emellertid en utredning tillsatts som ska överväga den allmänna frågan om skadestånd på grund av överträdelser av RF:s rättighetsregler, något som kan tänkas minska HD:s benägenhet för fortsatt rättsskapande verksamhet på området. 1.8 Offentlig upphandling Offentlig upphandling har blivit ett rättsområde där speciella skadeståndsproblem uppkommit; det är ofta tveksamt i vad mån allmänna skadeståndsrättsliga principer kan tillämpas. I NJA 2016 s. 358, som gällde ett regionförbunds upphandling för transport av hjälpmedel för funktionshindrade, uttalade HD allmänt att skadestånd enligt lagen förutsätter en tillräckligt klar överträdelse av lagen; det ska vara fråga om en tydlig och inte bagatellartad avvikelse från gällande principer för upphandlingskrav eller från en sakligt gjord bedömning av anbud i förhållande till underlaget. En sådan överträdelse ansågs inte föreligga, och talan mot regionförbundet ogillades.
- Se vidare NJA 2018 s. 103, refererat ovan i 1.7, om preskription angående skadestånd på grund av överträdelse av regeringsformen.
- Också NJA 2018 s. 793 gällde preskription, här av skadestånd enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Den skadelidande hade suttit häktad sammanlagt över 14 månader under olika perioder fram till 26 maj 2004. Skadestånd krävdes hos Justitiekanslern först 25 april 2014, och ersättning utgick för en månads frihetsberövande. Kravet på ytterligare skadestånd ogillades av HD. Enligt domstolen fick en fordran på ersättning enligt frihetsberövandelagen vid tillämpning av preskriptionslagen anses tillkommen redan vid frihetsinskränkningens början; eftersom ytterligare skada typiskt sett uppkommer under den tid frihetsinskränkningen pågår, var utgångspunkten att preskriptionstiden börjar löpa successivt, dag för dag, allt eftersom inskränkningen pågår. Det innebar att kravet på skadestånd för tiden före ersättningskravet var preskriberat. — HD tillade dock att särskilda hänsyn i preskriptionshänseende kunde göra sig gällande i speciella situationer, t.ex. när frikännande dom meddelats sedan en lagakraftvunnen och fällande dom ändrats efter resning eller besvär över domvilla. — Här ansågs det alltså inte motiverat med ett sådant avsteg från huvudregeln om successiv succession som i NJA 2018 s. 103. Man kan fråga om inte också skyddet mot felaktigt frihetsberövande får anses innebära en sådan central och grundläggande rättighet som HD talat om i målet om mistat medborgarskap; men det är tydligt att situationerna var tillräckligt olika för att motivera en avvikande bedömning i det senare avgörandet. Den skadelidande hade här andra möjligheter att i ett tidigt skede inse sin rätt till ersättning och framställa anspråk. 3.3 Processuella frågor En skadegörare, som vill invända att skadeståndet för inkomstförlust på grund av vissa omständigheter inte ska beräknas enligt den s.k. bruttometoden, har i NJA 2016 s. 791 ansetts ha åberopsbördan för dessa; det räcker inte att han förklarar sig inte vitsorda det yrkade beloppet.