Bevisvärdering i busshållplatsmordet1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2015 s. 702
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2015 s. 702
BibTeX
@misc{nja-2015-s-702,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2015 s. 702}},
year = {2015},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
22 hänvisningar i 9 artiklar · 22 stycken/fotnoter
Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?2 hänvisningar
- Se t.ex. ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 angående uppsåt, ”Skärtorsdagsdomen” 2008 s. 359 om flerfaldig brottslighet, ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 angående bevisvärdering och ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 angående försöksbrott.
- 3.1 ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 B dömdes i Högsta domstolen för försök till mord. Han hade kastat eller under rörelse släppt sin fru från balkongen till deras lägenhet. En prejudikatfråga var om en komplettering av gärningsbeskrivningen var tillåten. I övrigt angavs att målet främst gällde, om den bevisning som hade åberopats var tillräcklig för att det skulle vara styrkt att B hade begått den gärning som påstods.
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
- Se exempelvis John Murray mot Storbritannien, p. 47, 48, 50 och p. 54 i domen. 1 4 Dom den 18 mars 2010. 15 I det fallet synes Europadomstolen inte ha tagit ställning för att ett prima faciemål är en förutsättning för att kunna använda den tilltalades tystnad som bevis mot denne. 16 Tochilovsky, Jurisprudence of the International Criminal Courts and the European Court of Human Rights, Martinus Nijhoff Publishers, Leiden, Nederländerna, 2008, s. 51. Även Nordh synes dela denna uppfattning, se Nordh, Praktisk process VIII, Bevisrätt C: Bevisvärdering, Iustus, Uppsala, 2013, s. 54. 1 7 Se resonemangen i NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”), p. 23 i domen, och HD:s två domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 10 i domen, respektive B 466316, p. 7 i domen. 18 Se exempelvis John Murray mot Storbritannien, angående bl.a. medhjälp till olaga frihetsberövande. 19 Se exempelvis Krumpholz mot Österrike, angående hastighetsöverträdelse. 20 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2003, s. 415. 21 Se SOU 1938:44 s. 381 f. och NJA II 1943 s. 448 f. 22 Se även SOU 2017:17 s. 134. 2 3 För en utförlig redogörelse och analys av dessa rättsfall hänvisas till examensarbetet. 24 Se Lundqvist, Om prövningen av åtal för brott förövat av flera gärningsmän, Iustus, Uppsala, 2010, s. 31 och Zeidner, Tilltalads uppgift i visst fall, SvJT 1994 s. 473. Även Schelin använder sig av uttrycket förklaringsbörda i förhållande till avvikelser men synes inte mena att detta får negativ bevisverkan, utan att det snarare handlar om en trovärdighetsfråga, se Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik, Stockholm, 2007, s. 100 och s. 248. 25 Se exempelvis Hovrätten för Västra Sveriges dom den 24 januari 2014 i mål nr B 5232-13. Se även Fitger m.fl., Rättegångsbalken (maj 2017, Zeteo), kommentaren till 35 kap. 1 § RB, underrubrik ”Allmänt om bevisvärdering”. 26 Se exempelvis NJA 1980 s. 725, NJA 1992 s. 446, NJA 2010 s. 671, p. 8 i domen, Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, s. 106 och Eke löf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 54. Se dock HD:s domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 13 i domen, och B 4663-18, p. 10 i domen, om att det saknas stöd för att konstansbrister är ett kriterium på bristande tillförlitlighet. 27 Se exempelvis Göta hovrätts dom den 2 december 2011 i mål nr B 2572-11. 2 8 HD återkommer till betydelsen av att den tilltalade lämnat medvetet felaktiga uppgifter i HD:s domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 10 i domen, respektive B 4663-16, p. 7 i domen. 29 Se även Svea hovrätts dom den 8 september 2016 i mål nr B 32-16 där domstolen förefaller ha tolkat HD:s uttalanden som att både den tilltalades tystnad och dennes felaktiga uppgifter inbegrips i förklaringsbördan. 30 Se exempelvis Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 9 februari 2012 i mål nr B 3440-11 och Kristianstads tingsrätts dom den 18 december 2012 i mål nr B 532-12. 3 1 Se Ekelöf, Edelstam, & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 209. 32 Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, s. 133 f. 33 A.a., s. 131 ff. 3 4 Se a.a., s. 228 ff. och Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, s. 153 f. 35 Hovrätten över Västra Sveriges dom den 14 mars 2014 i mål nr B 4677-13. 3 6 NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”), NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”) och NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”). 3 7 NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”). 38 NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”). 39 NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”). 40 NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). 4 1 Se Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 34. 42 A.a., s. 34. 4 3 I en utredning föreslås att denna bestämmelse ska kompletteras med ett stadgande om att den misstänkte också ska informeras om sin rätt att inte behöva medverka i utredningen av sin egen skuld, se SOU 2017:17 s. 127 ff. 44 Det har diskuterats huruvida den svenska regleringen om den anklagades tillgång till försvarare är förenlig med EKMR eller inte. En sådan diskussion ska inte föras i den föreliggande artikeln, men det kan hänvisas till Andersson & Hopman, Rätt till försvarare före polisförhöret, JT 2010–11 s. 795-820. 4 5 SOU 2017:17 s. 69 f.
- 3.1 Rättsliga utgångspunkter Innan Sverige anslöt sig till EKMR saknades det i svensk rätt någon uttrycklig rättighet för den tilltalade att vara passiv under det straffrättsliga förfarandet. Tvärtom utgår svensk rätt från att den tilltalades passivitet kan tillmätas bevisvärde, vilket framgår av 35 kap. 4 § RB. Bestämmelsen föreskriver bl.a. att om en part underlåter att besvara en framställd fråga ska domstolen pröva vilken bevisverkan detta ska få. Genom Europadomstolens praxis står det dock klart att en ordagrann tolkning av 35 kap. 4 § RB inte är möjlig. En sådan tolkning har heller inte förutsatts i förarbetena. Europadomstolens praxis måste under alla omständigheter ytterligare anses ha begränsat möjligheterna för domstolen att med stöd av bestämmelsen tillmäta den tilltalades tystnad bevisverkan. Detta gäller exempelvis genom de krav som uppställts vad gäller stark bevisning och andra typer av säkerhetsgarantier. 3.2 Relevanta avgöranden från Högsta domstolen Det finns, åtminstone till min vetskap, endast fyra rättsfall från HD där det kan sägas att en förklaringsbörda har aktualiserats. Dessa är NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”), NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”), NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”) och NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). I de tre förstnämnda målen nämns förvisso inte uttrycket förklaringsbörda i HD:s domskäl, men HD bekräftade i 2013 års fall att det i dessa fall aktualiserats en förklaringsbörda. Ytterligare ett rättsfall av betydelse för förklaringsbördan är NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”). HD diskuterar i sina domskäl bevisvärdering av den tilltalades tystnad och dennes felaktiga uppgifter, två viktiga frågor för förklaringsbördan. Även i HD:s två domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16 respektive B 4663-16 har HD uttalat sig om felaktiga uppgifters betydelse i bevishänseende. Dessa rättsfall är därför också viktiga för en analys av förklaringsbördan. 3.3 Förklaringsbördan uppstår i förhållande till påståenden från åklagaren Det måste anses relativt okontroversiellt att påstå att förklaringsbördan handlar om att den tilltalade har att förklara en viss bevisomständighet som åklagaren åberopat och att den tilltalades misslyckande med detta läggs denne till last i bevishänseende. Det kan nämligen konstateras att gemensamt för samtliga av de HD-avgöranden där en förklaringsbörda har aktualiserats är att så har skett i förhållande till påståenden från åklagarsidan. I vissa delar av doktrinen finns dock även företrädare för uppfattningen att förklaringsbördan uppstår i förhållande till avvikelser mellan en utsaga som den tilltalade lämnat i polisförhör respektive huvudförhandling. Den tilltalade anses då behöva lämna en godtagbar förklaring till denna avvikelse och om så inte görs kan detta enligt 35 kap. 4 § RB få bevisverkan. Även i underrättspraxis synes det som om denna typ av avvikelse har ansetts vara relevant för förklaringsbördan. Det finns inte något uttryckligt stöd för detta i HD:s avgöranden. Av HD:s praxis och doktrin följer i stället att det s.k. konstanskriteriet, att en berättelse inte ändras under utredningens gång, har att göra med värderingen av utsagan. Finns det godtagbara förklaringar till en eventuell avvikelse är det inte säkert att bevisvärdet av utsagan påverkas negativt. 3.4 Förklaringsbördan inbegriper både tystnad och icke trovärdiga förklaringar En viktig fråga är om förklaringsbördan omfattar både den tilltalades tystnad och dennes icke trovärdiga förklaringar. Att så är fallet är enligt min uppfattning den härskande uppfattningen i underrättspraxis. I doktrinen synes det som om det i vissa fall görs skillnad mellan dessa situationer. Av HD:s avgöranden står det klart att åtminstone tystnaden inbegrips i förklaringsbördan. Härvid kan exempelvis pekas på NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”). I det målet hade den tilltalade underlåtit att ge en förklaring till omständigheten att ett visst belopp upptagits på en slagremsa för ingående mervärdesskatt, men för vilket underlag inte hade påträffats vid revisionen.
- NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”) talar i samma riktning som NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”), dvs. att tystnad och icke trovärdiga förklaringar ska beaktas på samma sätt. HD gjorde i sina domskäl vissa allmänna uttalanden om bevisning. HD uttalade bl.a. att den tilltalade har en rätt att vara tyst. Endast i situationer som uppenbarligen kräver en förklaring kan den tilltalades tystnad tillmätas betydelse. HD anförde vidare att den tilltalade i princip inte heller ska ha någon nackdel av att lämnade uppgifter visar sig vara felaktiga. HD tydliggör således i 2015 års fall att utgångspunkten är att varken den tilltalades tystnad eller dennes felaktiga uppgifter har betydelse i bevishänseende. Det står dock klart att dessa utgångspunkter inte är undantagslösa. Vad gäller tystnaden sägs detta uttryckligen. Beträffande felaktiga uppgifter får detta anses följa indirekt genom att HD uttalade att den tilltalade ”i princip” inte ska ha nackdel av att ha lämnat felaktiga uppgifter. Därmed öppnas det upp för att en sådan nackdel inträder i vissa fall. HD synes inte göra skillnad på den tilltalades tystnad och den tilltalades felaktiga uppgifter i bevishänseende. HD avslutar nämligen sitt resonemang med att hänvisa till praxis från Europadomstolen, fallen John Murray och Krumpholz, som handlar om bevisvärdering av tystnad. Om HD hade ansett att denna praxis endast är relevant för den frågan, hade det varit lämpligare att göra hänvisningen omedelbart efter uttalandet om bevisvärdering av tystnad. Detta får också anses innebära att det inte endast är tystnaden som kan beaktas i situationer som ”uppenbarligen kräver en förklaring” utan även den tilltalades felaktiga uppgifter. Det är nämligen svårt att finna skäl till varför tystnaden och felaktiga uppgifter skulle anses få betydelse i olika typer av situationer. Att HD endast uttalade sig om tystnaden i detta avseende är troligen en följd av att HD återgav ett uttalande från Europadomstolen. 3.5 Olika typer av förklaringsbördor Enligt min mening kan det identifieras två huvudsakliga typer av förklaringsbördor i såväl doktrin som rättspraxis. Skillnaden består i om förklaringsbördan aktualiseras innan eller efter att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda. Det framstår som uppenbart att förklaringsbördan i underrätterna har tillämpats på båda dessa, motstridiga, sätt. En därtill sammankopplad fråga är om förekomsten av en förklaringsbörda påverkar domstolens uppgift att uppställa alternativa hypoteser, för det fall sådana är relevanta för den tillämpade bevisprövningsmetoden.
- NJA 2015 s. 702 punkterna 25–27.
- Förhör under förundersökningen Det är viktigt att hålla isär förhör som tas upp vid domstol och förhör som sker under förundersökningen. Som Högsta domstolen noga har redogjort för i NJA 2015 s. 702 är förhör under förundersökningen inte en del av rättegången, de har ett annat syfte än förhör vid domstol och de tas inte upp under sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller vid domstol. Att ett förhör under förundersökningen numera ofta spelas in, och ibland med både ljud och bild, förändrar inte detta. Även om den brottsanklagade under förundersökningen kan påkalla att specifika frågor ställs, ges inte någon möjlighet för denne att själv eller genom sin försvarare ifrågasätta och ställa frågor till förhörspersonen. Att tillåta att sådana förhör läggs fram i rättegången medför allvarliga begränsningar i den tilltalades rätt till försvar. I vissa specifika situationer finns dock så starka motstående intressen att detta ändå måste tillåtas. Ett sådant exempel är förhör med unga målsägande, särskilt i sexualbrottmål, där intresset av att över huvud taget kunna beivra brottet och skyddet för brottsoffret innebär att rätten till försvar i någon mån får stå tillbaka. Förhör vid domstol Till skillnad från vad som gäller förhör under förundersökningen tas förhör inför rätten — oavsett om det sker vid eller utom huvudförhandling — upp som en del av rättegången, syftar till att användas i den och under just de rättssäkerhetsgarantier som gäller vid domstol. Vid förhör utom huvudförhandling uppkommer emellertid typiskt sett ändå en rad nackdelar för den tilltalade. Ett förhör utom huvudförhandling kan ske utan att den tilltalade är personligen närvarande, ibland inte heller genom försvarare. Den omständigheten att förhöret äger rum utan samband med sakframställan och övrig bevisupptagning kan innebära att det inte får rätt fokus och inte kan sättas in ett sammanhang som gör det begripligt. Motsvarande nackdelar kan uppkomma om bevisningen har tagits upp vid huvudförhandling men där ny huvudförhandling måste hållas, t.ex. för att den tidigare huvudförhandlingen måste avbrytas. Det säger sig också närmast självt att rätten till försvar i allt högre grad påverkas om förhöret har tagits upp inför rätten men i en rättegång där den tilltalade själv inte har varit part. Bestämmelsen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken Skillnaderna från framför allt bevisvärdesynpunkt beroende på när och hur ett förhör har tagits upp återspeglas främst i bestämmelsen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken. Som framgår av den bestämmelsen får utsagor som har tagits upp utom rätta åberopas endast i undantagsfall. Det finns anledning att framhålla att bestämmelsen, när den tillkom i samband med rättegångsbalkens införande, syftade till att befästa omedelbarhetsprincipen och innefattade ett principiellt förbud mot att åberopa skriftliga berättelser som lämnats utom rätta; sådana hade inte sällan visat sig otillförlitliga. Enligt förarbetena och 1949 års rättegångsbalkskommentar gällde förbudet dock inte berättelser som lämnats inför domstol och tecknats ned av domstolen, oavsett om det skett utom huvudförhandling eller i ett annat mål. Bestämmelsens principiella förbud omfattade och omfattar alltså enligt sin ordalydelse inte utsagor som har lämnats inför rätten — oavsett hur de har dokumenterats — och bestämmelsen var när den infördes inte avsedd att omfatta utsagor som lämnats inför rätten trots att de vid denna tidpunkt enbart dokumenterades skriftligen. Detta har dock med tiden kommit att ifrågasättas med hänsyn främst till rättegångsbalkens grundprincip om bevisomedelbarhet. Som har nämnts tidigare innebär å andra sidan EMR I och II-reformerna att omedelbarhetsprincipen numera som utgångspunkt anses väl tillgodosedd vid förhör inför rätten som har dokumenterats med ljud och bild. Det kan mot den bakgrunden finnas anledning att i någon mån ompröva den uppfattning som förts fram (och som återspeglas i NJA 2015 s. 141), dvs. att bestämmelsens principiella förbud borde omfatta även berättelser som lämnats inför domstol.
Mord, prejudikattolkning och lagtolkning1 hänvisning
Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning - fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion3 hänvisningar
- NJA 2015 s. 702. Frågan i HD handlade främst om beviskravet i brottmål och särskilt om den bevisning som åberopats var tillräckligt för att det skulle vara styrkt att den tillta- lade begått gärningen, dvs. försök till mord.
- I flera avgöranden som rör våld mot närstående lyfts omständigheter som gör att brott mot närstående är särskilt straffvärt fram, även om det inte explicit anges en grund i BrB 29:2. I NJA 2015 s. 702 (det s.k. balkongfallet) anges t.ex. att försvårande vid straffvärdebedömningen är att kvinnan ”har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde kunnat lita på” samt att hon i förhållande till gärningsmannen ”befunnit sig i en skyddslös ställning
- 327 NJA 2011 s. 89 NJA 2013 s. 376 NJA 2013 s. 548 NJA 2013 s. 588 NJA 2013 s. 1227 NJA 2015 s. 31 NJA 2015 s. 501 NJA 2015 s. 702 Avgöranden från hovrätterna RH 2002:70 RH 2003:11 RH 2004:7 RH 2004:48 RH 2006:29 RH 2008:7 RH 2009:33 Göta hovrätt B 782-06, dom meddelad 10 maj 2006 B 1230-06, dom meddelad 15 juni 2006 B 2468-06, dom meddelad 9 november 2006 B 1071-11, dom meddelad 29 augusti 2011 B 758-12, dom meddelad 18 april 2012 B 979-12, dom meddelad 2 juli 2012 B 1883-12, dom meddelad 12 februari 2013 B 3633-12, dom meddelad 29 januari 2013 Hovrätten för Nedre Norrland B 1041-11, dom meddelad 20 december 2011 B 779-15, dom meddelad 29 februari 2016 B 1142-15, dom meddelad 13 maj 2016 Hovrätten för Övre Norrland B 910-14, dom meddelad 27 april 2015 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 452-09, dom meddelad 18 maj 2009 B 221-10, dom meddelad 12 juni 2010 B 1677-11, dom meddelad 29 juli 2011 328 B 3342-11, dom meddelad 27 april 2012 B 2228-12, dom meddelad 11 oktober 2012 B 278-13, dom meddelad 13 mars 2013 B 2663-13, dom meddelad 8 april 2014 B 1385-14, dom meddelad 28 januari 2015 B 929-16, dom meddelad den 25 maj 2016 Hovrätten för Västra Sverige B 4445-04, dom meddelad 4 maj 2005 B 4410-05, dom meddelad 25 januari 2006 B 2097-09, dom meddelad 8 september 2010 B 2684-09, dom meddelad 29 juli 2009 B 3646-11, dom meddelad 18 november 2011 B 3319-12, dom meddelad 14 augusti 2012 Svea hovrätt B 6018-03, dom meddelad 27 januari 2004 B 9219-03, dom meddelad 24 juni 2004 B 1224-04, dom meddelad 8 september 2004 B 4895-06, dom meddelad 16 augusti 2006 B 8261-06, dom meddelad 20 december 2006 B 6854-07, dom meddelad 11 december 2007 B 8594-09, dom meddelad 10 mars 2010 B 10129-10, dom meddelad 11 januari 2012 B 10367-11, dom meddelad 28 januari 2013 B 10792-11, dom meddelad 17 oktober 2012 B 10871-11, dom meddelad 10 februari 2012 B 2560-12, dom meddelad 25 mars 2013 B 6866-12, dom meddelad 19 april 2013 B 7262-12, dom meddelad 2 oktober 2012 B 7466-12, dom meddelad 16 oktober 2012 B 8271-12, dom meddelad 29 oktober 2012 B 9609-12, dom meddelad 8 mars 2013 B 11425-12, dom meddelad 8 februari 2013 B 1843-13, dom meddelad 17 april 2013 B 1950-13, dom meddelad 12 april 2013 B 2899-13, dom meddelad 28 januari 2013 B 3968-13, dom meddelad 14 juni 2013 B 829-15, dom meddelad 7 september 2015