NJA 2015 s. 702 punkterna 25–27.
Hänvisas från p. 1 (s. 739)
1.Förhör under förundersökningen Det är viktigt att hålla isär förhör som tas upp vid domstol och förhör som sker under förundersökningen. Som Högsta domstolen noga har redogjort för i NJA 2015 s. 702 är förhör under förundersökningen inte en del av rättegången, de har ett annat syfte än förhör vid domstol och de tas inte upp under sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller vid domstol. Att ett förhör under förundersökningen numera ofta spelas in, och ibland med både ljud och bild, förändrar inte detta. Även om den brottsanklagade under förundersökningen kan påkalla att specifika frågor ställs, ges inte någon möjlighet för denne att själv eller genom sin försvarare ifrågasätta och ställa frågor till förhörspersonen. Att tillåta att sådana förhör läggs fram i rättegången medför allvarliga begränsningar i den tilltalades rätt till försvar. I vissa specifika situationer finns dock så starka motstående intressen att detta ändå måste tillåtas. Ett sådant exempel är förhör med unga målsägande, särskilt i sexualbrottmål, där intresset av att över huvud taget kunna beivra brottet och skyddet för brottsoffret innebär att rätten till försvar i någon mån får stå tillbaka. Förhör vid domstol Till skillnad från vad som gäller förhör under förundersökningen tas förhör inför rätten — oavsett om det sker vid eller utom huvudförhandling — upp som en del av rättegången, syftar till att användas i den och under just de rättssäkerhetsgarantier som gäller vid domstol. Vid förhör utom huvudförhandling uppkommer emellertid typiskt sett ändå en rad nackdelar för den tilltalade. Ett förhör utom huvudförhandling kan ske utan att den tilltalade är personligen närvarande, ibland inte heller genom försvarare. Den omständigheten att förhöret äger rum utan samband med sakframställan och övrig bevisupptagning kan innebära att det inte får rätt fokus och inte kan sättas in ett sammanhang som gör det begripligt. Motsvarande nackdelar kan uppkomma om bevisningen har tagits upp vid huvudförhandling men där ny huvudförhandling måste hållas, t.ex. för att den tidigare huvudförhandlingen måste avbrytas. Det säger sig också närmast självt att rätten till försvar i allt högre grad påverkas om förhöret har tagits upp inför rätten men i en rättegång där den tilltalade själv inte har varit part. Bestämmelsen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken Skillnaderna från framför allt bevisvärdesynpunkt beroende på när och hur ett förhör har tagits upp återspeglas främst i bestämmelsen i 35 kap. 14 § rättegångsbalken. Som framgår av den bestämmelsen får utsagor som har tagits upp utom rätta åberopas endast i undantagsfall. Det finns anledning att framhålla att bestämmelsen, när den tillkom i samband med rättegångsbalkens införande, syftade till att befästa omedelbarhetsprincipen och innefattade ett principiellt förbud mot att åberopa skriftliga berättelser som lämnats utom rätta; sådana hade inte sällan visat sig otillförlitliga. Enligt förarbetena och 1949 års rättegångsbalkskommentar gällde förbudet dock inte berättelser som lämnats inför domstol och tecknats ned av domstolen, oavsett om det skett utom huvudförhandling eller i ett annat mål. Bestämmelsens principiella förbud omfattade och omfattar alltså enligt sin ordalydelse inte utsagor som har lämnats inför rätten — oavsett hur de har dokumenterats — och bestämmelsen var när den infördes inte avsedd att omfatta utsagor som lämnats inför rätten trots att de vid denna tidpunkt enbart dokumenterades skriftligen. Detta har dock med tiden kommit att ifrågasättas med hänsyn främst till rättegångsbalkens grundprincip om bevisomedelbarhet. Som har nämnts tidigare innebär å andra sidan EMR I och II-reformerna att omedelbarhetsprincipen numera som utgångspunkt anses väl tillgodosedd vid förhör inför rätten som har dokumenterats med ljud och bild. Det kan mot den bakgrunden finnas anledning att i någon mån ompröva den uppfattning som förts fram (och som återspeglas i NJA 2015 s. 141), dvs. att bestämmelsens principiella förbud borde omfatta även berättelser som lämnats inför domstol.s. 739