Se t.ex. ”HIV-fallet” NJA 2004 s. 176 angående uppsåt, ”Skärtorsdagsdomen” 2008 s. 359 om flerfaldig brottslighet, ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 angående bevisvärdering och ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 angående försöksbrott.
Hänvisas från p. 2 (s. 452)
1.Det kan konstateras att Högsta domstolen sedan 1971 års reform, förutom att förändra sitt arbetssätt, även har förändrat sin metod att ta sig an de rättsliga spörsmål som ett mål gäller. Prejudikatfrågorna mejslas numera ut för läsaren. Därtill kommer att domarna och besluten har blivit allt längre och allt mer detaljerade.s. 452
2.När det gäller straffrättens område tänker jag särskilt på ett avgörande som nydanande i sättet att skriva dom: ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314. Vid tidpunkten när det kom var jag tingsnotarie. Jag minns att jag uppfattade avgörandet som mycket informativt, närmast som en handledning åt en praktiker. Man ska komma ihåg att vid den tiden var utbudet av doktrin och litteratur som beskrev det praktiska hantverket vid påföljdsbestämningen tämligen begränsat. Med sina utvecklade och generella resonemang i påföljdsbestämningsfrågor kom ”Socialkontorsfallet” att bli till stor nytta för domare i underrätt. Rättsfallet har under åren även citerats vid ett flertal tillfällen av Högsta domstolen. Det har också kommit många ytterligare fall där Högsta domstolen — utöver att knäcka själva prejudikatfrågan — med utförliga skrivningar har lämnat generella men tydliga anvisningar om hur olika delar av straffrätten bör tillämpas.s. 452
3.Numera använder sig Högsta domstolen av en relativt fast struktur när domen eller beslutet ska byggas upp. Avgörandena skrivs efter principen ”stand alone”. Det betyder att läsaren inte först måste ha tagit del av hovrättens och tingsrättens avgöranden för att förstå vad saken gäller. Efter en presentation av målet och prejudikatfrågan följer regelmässigt en redovisning av lagstiftning, förarbeten och praxis. Därefter kommer en beskrivning av hur rättsläget ska uppfattas, innan det slutligen görs en bedömning i det aktuella fallet. Detta skrivsätt är förnämligt för såväl underrätter som åklagare och advokater när de ska tilllämpa gällande rätt.s. 452
4.Med den struktur och disposition som Högsta domstolens avgöranden numera har råder det således ingen tvekan kring vilken prejudikatfrågan (eller prejudikatfrågorna) är. Det kan dock nämnas att Högsta domstolen stundtals skriver att det ”främst” är de angivna prejudikatfrågorna som behandlas. En sådan skrivning väcker funderingar om vilka av de övriga ställningstagandena i målet, ”stegen på vägen”, som också är avsedda att ha betydelse som prejudikat. Att tolka ”främst” som att domstolen vill tillmäta alla delfrågor på vägen mot domslutet ett prejudikatvärde vore att föra saken allt för långt. Men nog måste skrivningen ses som ett uttryck för att Högsta domstolen själv ser att även andra frågor i prejudikatet bör vara till vägledning för rättstillämpningen. Problemet blir bara att de frågorna i så fall inte är identifierade. Kanske är skrivningen ett sätt för Högsta domstolen att lämna öppet för att domstolen själv, i efterföljande avgöranden, ska kunna plocka upp och hänvisa tillbaka till uttalanden i avgörandet som har gjorts i andra frågor än prejudikatfrågan?s. 452
5.Hur som helst, genom att Högsta domstolen anger prejudikatfrågan i målet går det också att avgöra vilka frågor som ligger vid sidan av denna. Det är helt enkelt ”alla andra” frågor. En dimension i detta är att man reder ut var rågången går mellan en prejudikatfråga och andra, i olika grad närliggande, frågor.s. 453
6.Även i ställningstagandena i frågor i den vertikala analysvägen är Högsta domstolen ofta generös med skäl. Därmed är vi tillbaka i ämnet för denna artikel: Vad betyder det som Högsta domstolen skriver i sådana delar?s. 453
7.Dock finns det även exempel på tämligen kortfattade, till och med intetsägande, skrivningar i frågor som ligger runt prejudikatfrågan. Är skrivningarna ytterst knapphändiga blir det av det skälet inte möjligt att generalisera ur dem. Frågan behöver då också ställas vad det betyder när Högsta domstolen inte skriver skäl för sina ställningstaganden. Hur bör rättstillämparen förhålla sig till själva slutsatsen när slutledningen inte redovisas, t.ex. i fråga om hur en påföljd kom att bestämmas? Och hur ska man se på bedömningar som inte riktigt går att passa in i en bedömningsstruktur som Högsta domstolen tidigare har anvisat?s. 453