- De senaste decennierna har det i praxis skett en utveckling som inneburit att fler förhållanden än tidigare anses utgöra jäv, och idag läggs ett stort fokus på allmänhetens förtroende för rättskipningen. Den största utvecklingen i fråga om jäv hänför sig till praxis kring generalklausulen i 4 kap. 13 § 10 p. RB. Även om 4 kap. 13 § 10 p. RB endast nämner opartiskhet som jävsgrund, inverkar artikel 6.1 EKMR på så sätt att kravet utvidgas till att domaren även ska vara oavhängig. Vad gäller kravet i 4 kap. 13 § 10 p. RB på en omständighet som ska vara ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet, finns i artikel 6.1 EKMR ett motsvarande krav på att det för en objektiv iakttagare inte får finnas några legitima tvivel beträffande domstolens opartiskhet och oberoende. Ordalydelsen av 4 kap. 13 § 10 p. RB är alltså missvisande i förhållande till bestämmelsens reella innebörd, som alltså är vidare än vad som framgår vid en genomläsning, och detta på grund av artikel 6.1 EKMR. Det kan även tilläggas att Europadomstolen i stor utsträckning har tolkat artikel 6.1 och kravet på opartiskhet respektive oberoende utifrån maximen ”justice must not only be done, it must also be seen to be done”. Följaktligen utgör en fiktiv, objektiv iakttagare måttstock för jävsbedömningen enligt artikel 6.1 EKMR. 3.1 Jäv vid motstående myndighetsintresse, lojalitet mot arbetsgivare och yrkesrollen som sådan I NJA 2014 s. 482 ansågs en adjungerad ledamot i hovrätten vara jävig att handlägga ett brottmål på grund av att vederbörande hade en anställning som åklagare vid Åklagarmyndigheten, även om hen var tjänstledig för att tjänstgöra i hovrätten. En av parterna i målet var en åklagare som var knuten till en annan åklagarkammare än den vid vilken den adjungerade ledamoten var verksam i. HD anförde att en tilltalads uppfattning att en tjänstledig åklagare som var ledamot av rätten företrädde ett motstående myndighetsintresse eller en tilltalads misstanke att den adjungerade ledamoten hyste lojalitet mot sin ordinarie arbetsgivare och mot yrkesrollen som sådan, och därmed inte var helt fristående från omständigheten att vederbörande skulle återgå i tjänsten som åklagare, utgjorde en omständighet som objektivt sett var ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet.
- Bedömningen utgår uppenbarligen från uppfattningen hos en objektiv iakttagare. Vad som är intressant är att HD öppnar upp för ett generellt resonemang beträffande misstankar om lojalitet mot arbetsgivare och mot yrkesrollen som sådan. Hur långt kan ett sådant resonemang sträcka sig? Sandgren menar i SvJT att avgörandet i vissa situationer kan resultera i att en advokats oväld kan sättas i fråga därför att vederbörande framstår som lojal mot sin yrkesroll. Likaså föreställer jag mig att justitieråd i HD kan vara lojala mot sin yrkesroll. Det torde åtminstone vara en större uppförsbacke för ett justitieråd, eller flera, att underkänna ett avgörande — och även sina kollegors agerande däri — på grund av grovt rättegångsfel respektive uppenbart rättsstridig rättstillämpning med tanke på att vederbörande rimligen torde ha ett intresse av att HD bibehåller ett gott anseende och hög trovärdighet i allmänhetens ögon. För en objektiv iakttagare torde faktumet att ett justitieråd i HD bedömer sin egen yrkesroll, arbetsgivare och sina kollegor utgöra en omständighet som objektivt sett är ägnad att rubba förtroendet för domarens opartiskhet. Det torde inte vara annorlunda än att en adjungerad ledamot, som även är åklagare, bedömer sin egen yrkesroll, arbetsgivare och åtminstone en kollega i ett mål. Skillnaden är att det vid klagan över domvilla respektive ansökan om resning inte är justitieråden som indirekt utvärderas som är part i målet i fråga. I NJA 2014 s. 482 har ju den adjungerade ledamoten ett intresse i förhållande till en av parterna i målet, om än indirekt. Detta är ingen obetydlig skillnad, då justitierådet som granskar avgörandet inte har något intresse i förhållande till någon av parterna i målet. Justitierådet kan alltså inte klandras för opartiskhet. I stället får bedömningen utgå från vederbörandes oberoende. Frågan är om man i kravet på oberoende kan beakta lojalitet mot en yrkesroll och/eller arbetsgivare. Det är möjligt att HD inte skulle anse att så är fallet och i stället mena att kraven gör sig mer gällande när det kommer till oberoende strikt i förhållande till parterna jämfört med oberoende i övrigt. 3.2 Jäv vid ledamots intresse i strid med partens eget intresse Frågan om hur långt jävsreglerna sträcker sig när frågan om oberoende och opartiskhet inte direkt är kopplad till parterna i ett mål ställdes på sin spets i Europadomstolens avgörande Langborger mot Sverige, men kanske framför allt i efterdyningarna av detsamma. Bakgrunden var att en hyresgäst till sin hyresvärd begärt omförhandling av sina hyresvillkor och borttagning av en förhandlingsklausul som stadgade att hyran för en lägenhet skulle bestämmas vid förhandling mellan Stockholms fastighetsägarförening och Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm. Hyresvärden avvisade denna begäran. Hyresgästen förde då tvisten till hyresnämnden, som bestod av en lagfaren ledamot och två intresserepresentanter, varav den ena var utsedd efter förslag av Sveriges Fastighetsägarförbund och den andra efter förslag av Hyresgästernas Riksförbund. Hyresgästen klagade över jäv på grund av att vederbörande ansåg att intresserepresentanterna inte kunde pröva tvisten objektivt och opartiskt då saken rörde organisationernas egen verksamhet. Hyresnämnden ogillade invändningen med motiveringen att det enligt lag framgick att intresserepresentanter utsedda på förslag av ovan nämnda organisationer skulle ingå i hyresnämnden. Hyresgästen överklagade till Bostadsdomstolen, vars sammansättning såg likadan ut som i hyresnämnden, och som även landade i samma slutsats som hyresnämnden med likartad motivering. Hyresgästen klagade då till Europakommissionen och anförde att han inte hade fått en prövning inför en oavhängig och opartisk domstol. Europadomstolen konstaterade att en kränkning av artikel 6.1 EKMR förelåg.
Rättsfall
NJA 2014 s. 482
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2014 s. 482
BibTeX
@misc{nja-2014-s-482,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2014 s. 482}},
year = {2014},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 7 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Domare sökes1 hänvisning
2016/2101 hänvisning
Extern adjunktion i överrätt2 hänvisningar
- I SvJT 2014 s. 864 behandlar professor Claes Sandgren Högsta domstolens (HD) avgörande NJA 2014 s. 482 angående jäv mot åklagare som tjänstgjorde som extern adjunkt i hovrätt. Claes Sandgren är positiv till HD:s bedömning i jävsfrågan, en uppfattning som han också tidigare gett uttryck för. Oavsett vilken uppfattning man har i sakfrågan — jag själv hade inte beklagat en annan utgång — kan konstateras att HD:s, och tidigare Högsta förvaltningsdomstolens (HFD), bedömning i frågan om jäv mot externa ledamöter får stora konsekvenser, särskilt när det gäller rekrytering till domaranställningar i de allmänna domstolarna. Det är angeläget att diskutera vilka effekter besluten får på den allmänna strävan efter en mer öppen domarbana.
- Men den nordiska synen på jävsfrågorna har påverkats av europarättens inträde. Särskilt Europakonventionen och Europadomstolens praxis har betydande effekter på frågan om domarjäv. Såväl HFD som HD har under senare tid prövat frågan om domarjäv vid extern adjunktion. I målet HFD 2011 ref. 15 ansågs jäv föreligga för en adjungerad ledamot i kammarrätt som var tjänstledig från Skatteverket i ett mål där Skatteverket var part. I NJA 2014 s. 482 ansågs, på samma sätt, jäv föreligga för en adjungerad ledamot som var tjänstledig från sin anställning vid Åklagarmyndigheten vid avgörande av ett brottmål.
Extern adjunktion i överrätt — en replik2 hänvisningar
- Exempelvis presidenten för Hovrätten över Skåne och Blekinge anlägger detta synsätt i sitt yttrande till HD i målet NJA 2014 s. 482: ”Ordningen med adjungerade ledamöter från andra yrkesområden under längre tid än bara för något enstaka mål är bl.a. ett led i ansträngningarna att bredda basen för anställning av ordinarie domare. […] Samtidigt tillförs domstolen erfarenheter från de andra yrkesområdena.” Tf. kammarrättspresidenten M. Andersson menar att det är ett andrahandssyfte att adjunkterna ska föra in kunskaper; Advokaten nr 6 2014 s. 17.
- Wersäll gör en pessimistisk bedömning av konsekvenserna av HD:s beslut (NJA 2014 s. 482) för systemet med extern adjunktion: ”Frågan är om det finns något större utrymme kvar för sådan tjänstgöring.” Skälet är att de adjungerade ledamöternas fördjupade kunskaper inte kommer domstolen till godo om de inte får döma inom sina specialområden. Han framhåller dock inledningsvis adjungeringens syfte att bredda basen för rekryteringen av domare och påpekar i samma anda att ”[…] extern adjunktion har visat sig vara ett bra sätt för att meritera sig för en domartjänst.” Det är därför inte helt lätt att förstå hans pessimistiska bedömning. Huvudsyftet för extern adjunktion över en längre tid brukar anses vara att bredda rekryteringsbasen, vartill kommer syftet att tillföra domstolen erfarenheter från andra yrkesområden.Det anses av bl.a. kammarrätterna att en adjungerad ledamots lämplighet för domaryrket kan bedömas, fastän ledamoten inte dömer inom sitt specialområde, och att denne kan meritera sig för en domartjänst genom en sådan adjunktion. Detta synsätt anses tydligen inte relevant av Svea hovrätt; det kan möjligen förstås så att hovrätten fäster större vikt vid adjunktens förmåga att fullt ut ta ansvar för domstolens kvalitetsgranskning av den lägre instansens avgöranden.