Rättsfall
NJA 2014 s. 272
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2014 s. 272
BibTeX
@misc{nja-2014-s-272,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2014 s. 272}},
year = {2014},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
30 hänvisningar i 12 artiklar · 30 stycken/fotnoter
- Se t.ex. NJA 2014 s. 272 (BDO).
- I rättsfallet NJA 2014 s. 272 (BDO) uttalade HD följande i p. 17: ”Restriktiviteten har bl.a. att göra med vad som i angloamerikansk rättspraxis och rättslitteratur har kallats för the floodgate argument (översvämningsargumentet, även kallat dammlucksargumentet respektive flodvågs- argumentet). Detta vilar på överväganden av olika slag. Ett gäller behovet av förutsebarhet sett från skadegörarens (och eventuell försäkringsgivares) sida. Ett annat övervägande rör den betungande ersättningsskyldighet som ett ansvar skulle kunna föra med sig för denne, bl.a. på grund av bristande proportionalitet mellan den skadegörande händelsen och ansvarets omfatt- ning. Ytterligare ett övervägande avser de hanteringsmässiga svårigheter som ett ansvar mot en mycket stor krets skadelidande skulle kunna föra med sig.” HD hänvisade här vidare till den litteratur där argumentet behandlats i svensk och nordisk rätt, bl.a. Jan Kleineman (1987). Ren förmögenhetsskada, s. 131 ff. och Andersson, Håkan (1997). Trepartsrelationer i skade- ståndsrätten, s. 31 ff. och Sisula-Tulokas, Lena (2012). Ren ekonomisk skada, s. 57 f. och 192 f. Liknande uttalanden görs också i NJA 2015 s. 899 och NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen).
- 525 NJA 2010 s. 629 88, 113, 452, 453, 463 NJA 2011 s. 454 24, 77, 122, 154 NJA 2011 s. 600 217 NJA 2012 s. 597 154 NJA 2012 s. 697 470 NJA 2012 s. 725 69, 80 NJA 2013 s. 51 (Segelbåten som slet sig) 178, 179, 427 NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) 202 NJA 2013 s. 491 65 NJA 2013 s. 909 (Upphandlingen av sjukgymnastiktjänster) 178, 179, 181, 427 NJA 2013 s. 1121 382 NJA 2014 s. 272 (BDO) 131 NJA 2014 s. 425 (Akzo Nobel) 207, 208, 492 NJA 2014 s. 473 (Shyamlånet) 340 NJA 2014 s. 684 (Divisionschefen) 260 NJA 2014 s. 760 (Cargo Center) 45, 98, 119, 162, 196, 197, 260, 290, 310, 315, 318,
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20208 hänvisningar
- Se även Svea hovrätts dom i mål nr T 12324-19, ett mål som följde på NJA 2014 s. 272 ”BDO”.
- Se vidare rättsfallet NJA 2014 s. 272 nedan.
- Ett betydelsefullt rättsfall är NJA 2014 s. 272 ”BDO”, där teorin om befogad tillit samt den så kallade normskyddslärans tillämpning i ett aktiebolagsrättsligt sammanhang behandlades utförligt. Normskyddsläran har därefter tillämpats i flera efterföljande fall. I översikten återfinns även rättsfall som rör omdiskuterade och centrala frågor som gränsar mot den allmänna förmögenhetsrätten såsom ansvarsgenombrott och emissionsgarantiers bindningsverkan och inom handelsbolagsrätten har bland annat frågor rörande handelsbolagsmans regressrätt klargjorts. I föreningsrätten kan bland annat noteras att i två avgöranden har stadgarnas kontraktuella natur och medlemmens kontraktuella förhållande till föreningen samt tillämpning av objektiva tolkningsmetoder vid tolkning av stadgar förordats.
Nackdelarna med att använda utbytbara vaga begrepp4 hänvisningar
- Se härtill NJA 2014 s. 272 p. 22.
- NJA 2014 s. 272 p. 22–28.
- NJA 2014 s. 272 p. 22–28. HD tillade att det måste ställas förhållandevis höga krav för att tilliten till uppgifterna i årsredovisningen skulle vara befogade. Vidare uttalade HD att befogad tillit ska bestämmas på så sätt att endast tillit av viss styrka och relevans för den förlustbringande transaktionen kan grunda rätt till ersättning.
Avtalsviten - effekter och rättsverkningar2 hänvisningar
- Se till exempel Adlercreutz m. fl.., Avtalsrätt I, s. 232 och Hellner m. fl.., Förmögenhetsrätt 1978-2004. Svensk Juristtidning, s. 733, Gustafsson, J. (2008), Om universitet, s. 17 ff., Hellner m. fl.., Kontraktsrätt: allmänna ämnen, s. 205 och Bengtsson, universitet, s. 265 ff. med påpekande att culpa-regeln är en huvudregel, med vissa be- gränsade undantag. Se också NJA 2012 s. 725, p. 21, NJA 2013 s. 271, »Skadorna på Läckebys arbeten«, p. 8 och NJA 2019 s. 94, •Gamla vägen•, p. 37. Jfr dock en annan uppfattning, företrädd av bland annat Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 262 f. Jfr emellertid den så kallade normskyddsläran, vilken innebär att förutom adekvat kausa- litet gäller att skadeståndet omfattar endast de intressen som skyddas av den handlings- norm som överträtts, se till exempel NJA 2014 s. 272, »BDO«, p. 19 ff. Enligt Bengtsson kan man •nog anta att principen har ringa praktisk betydelse i kontraktsförhållanden«,
- Skadeståndslagen gäller som utgångspunkt också för rena förmögenhetsskador, såväl kontraktuella som utomkontraktuella. Enligt lagen ska den som vållar utomkontraktuell ren förmögenhetsskada genom brott ersätta skadan. Brott är emellertid inte ett nödvändigt utan enbart ett tillräckligt villkor för skadeståndsskyldighet. Syftet är att förhindra de negativa effekter en allomfattande skadeståndsskyldighet för utomkontraktuella skador påstås ha. Att brott är ett tillräckligt villkor innebär därför att det finns möjlighet att andra, liknande begränsningskriterier kan ersätta brottet. Denna möjlighet gjordes tydlig redan i 1972 års förarbeten, där departementschefen förvisso talade om att gällande rätt »intar den principiella ståndpunkten att ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden utgår endast om skadan har vållats genom brott eller skadeståndsskyldighet är särskilt föreskriven i lag« men att frågan om i vilken utsträckning ersättning för ren förmögenhetsskada kan eller bör utgå i andra fall far lämnas till rättstillämpningen. 1972 års lag skulle emellertid inte medföra någon ändring eller utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. ment), se till exempel Kleineman, J. (1 987), Ren formögenhetsskada: särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, s. 378 och 459 och Björkdahl, E. P. (2007), Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden: en civilrättslig studie av förutsättningarna för ansvar vid förhandlingar eller andra kontakter mellan avtalsmässigt obundna parter, s. 285. Se även NJA 2014 s. 272, »BDO«,
- I det s.k. Prosolviamålet, som väckt mycket diskussion i Sverige, dömde hovrätten en revisor och en revisionssammanslutning till sammanlagt ca 2 miljarder kronor i ska destånd (Hovrätten för Västra Sverige T 4207–10). Målet kritiserades särskilt för domskälen som gällde kausalitet. (Se för Prosolviadomen Torkel Gregow: Prosolviadomen, SvJT 2013 s. 1032–1038; Bo Svensson: Prosolvia: Normskyddsläran och den adekvata kausaliteten. Ny Juridik 2014 s. 7–22; Peter Jennegren: Hovrättens Prosolviadom: En ekonomisk betraktelse. JT 2014–15 s. 28–57; Bo Svensson: Jämkning av revisorns skadeståndsansvar. Ny Juridik 2014/2015 s. 7–19; Bo Svensson: Prosolvia och normskyddsläran. Balans fördjupning 2014 s. 24–25.) Efter Prosolviamålet avgjorde Sveriges högsta domstol det s.k. BDO-målet (NJA 2014 s. 272), som har tolkats som en strävan efter att återställa rättsläget efter Prosolvia. (Se Pontus Etéus: Revisorns skadeståndsansvar efter BDO-målet — ordningen återställd. JT 2014–15, s. 780–789, s. 783–784 (Etéus 2014a). Se för Prosolviamålet kapitel 2 nedan och för BDO-målet kapitel 4.2 nedan.
- Den juridiska relevansavvägningen är typiskt sett mer komplicerad i den första dimensionen som gäller skadetypen, och särskilt i situationer där det är fråga om ledningens eller revisors ansvar i förhållande till någon annan än bolaget. En sådan situation var det frågan om i avgörandet NJA 2014 s. 272 (det s.k. BDO-fallet). I målet hade revisor underlåtit att göra anmärkningar i revisionsberättelsen om faktorer som enligt svenska Högsta domstolen, ifall sakligt gjorda, skulle ha påverkat bolagets aktiekurs. I ärendet granskade Högsta domstolen bland annat om det faktiska kausalförhållandet mellan revisors underlåtenhet och skadan var juridiskt relevant i det hänseendet att revisor kunde dömas till skadeståndsansvar.
- Jfr exempelvis NJA 2014 s 272 (BDO Nordic), stycke 16–40. Jfr Håkan Andersson, Tre partsrelationer i skadeståndsrätten, 1997 s 103–120, där han berör fallet att ett bolag lider skada p g a att den ledande personen i bolaget personskadas.
- Se exempelvis NJA 2014 s 272 (BDO Nordic), stycke 16–17. Jan Kleineman, Ren förmö genhetsskada – särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987 s 2–5, 15–16, 19–20, 122–129, 135–142, s 231–248. Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997
- Exempelvis NJA 2014 s 272 (BDO Nordic), stycke 42–44.
Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd2 hänvisningar
- Restriktiviteten kommer inte bara till uttryck i de olika reglerna utan betraktas understundom även som en allmän värdering i skadeståndsrätten. Se t.ex. NJA 2014 s. 272 (BDO-målet), st. 16 och 17, där skadeståndslagens huvudregel med ett krav på brott är ett uttryck, snarare än en förutsättning, för rättsordningens restriktiva inställning vad gäller rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska fall. HD hänför sig härvid till det rättspolitiska dammluckeargumentet, eller the Floodgate-argument, som ofta anförs i dessa situationer. Se vidare nedan, n. 13.
- Floodgates-argumentet, eller dammluckeargumentet, har nyligen i Sverige tagit steget från den akademiska litteraturen in i rättstillämpningen. HD uttrycker sig på följande sätt i NJA 2014 s. 272 (som rörde en aktiebolagsrättslig ansvarsfråga): ”Restriktiviteten [med att ersätta ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden] har bl.a. att göra med vad som i angloamerikansk rättspraxis och rättslitteratur har kallats för the floodgate argument (översvämningsargumentet, även kallat dammlucksargumentet respektive flodvågsargumentet). Detta vilar på överväganden av olika slag. Ett gäller behovet av förutsebarhet sett från skadegörarens (och eventuell försäkringsgivares) sida. Ett annat övervägande rör den betungande ersättningsskyldighet som ett ansvar skulle kunna föra med sig för denne, bl.a. på grund av bristande proportionalitet mellan den skadegörande händelsen och ansvarets omfattning. Ytterligare ett övervägande avser de hanteringsmässiga svårigheter som ett ansvar mot en mycket stor krets skadelidande skulle kunna föra med sig.” Argument av det här slaget har fått fäste i flera rättsordningar, kanske främst i USA (både i federal och delstatlig rätt, se Toby J. Stern, Federal Judges and Fearing the ”Floodgates of Litigation”, 6 Journal of Constitutional Law, s. 377 ff. (och särskilt n. 6). Jag är för egen del skeptisk mot Floodgates-argument av det här slaget, som alltså radar upp anledningar som talar emot ansvar utan att samtidigt beakta att det kan finnas skäl som talar för. Det kan naturligtvis finnas intresse av att skydda den vårdslösa skadevållaren, eller ersättningssystemet, men det är för mig besynnerligt hur den skadelidandes intressen inom ramen för detta argument tenderar att helt glömmas bort. Annorlunda uttryckt: Rätten (eller rättigheten) att genom rättsordningens försorg kunna utkräva ansvar från en skadevållare kan inte, eller bör inte kunna, påverkas av att det finns många andra skadelidande eller möjliga skadelidande. Som den amerikanske domaren Marshall uttryckte det för drygt tvåhundra år sedan: “[t]he very essence of civil liberty certainly consists in the right of every individual to claim the protection of the laws, whenever he receives an injury”, Marbury v Madison, 5 US (1 Cranch) 137, på s. 163 (1803). Därtill är uttrycket oprecist, det har blivit, som Marin Levy framhållit, närmast en egen juridisk trop (”legal trope”), Levy, cit. nedan, på s. 1015 f. Se för några infallsvinklar på frågan om de av HD refererade verken Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 131 ff. och Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, Uppsala 1997, s. 31 ff., jfr bl.a. Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, Helsingfors 2012, s. 57 f. och 192 f. Se vidare ur ett europeiskt perspektiv Jaap Spier (red.), The Limits of Liability: Keeping the Floodgates Shut, Haag 1996 och Jaap Spier (red.) The Limits of Expanding Liability, Haag 1995 och för en djup diskussion om argumentets egentliga mening och dess normativa bas, Marin K. Levy, Judging the Flood of Litigation, 80 University of Law Review, s. 1008 ff. (2013) (Levy fokuserar på systemaspekterna, snarare än omsorgen om skadevållaren). Min egen inställning uttrycktes av Prosser redan 1939, ”It is the business of the law to remedy wrongs that deserve it, even at the expense of a ”flood of claims”; and it is a pitiful confession of incompetence of any court of justice to deny relief upon the ground that it will give the courts too much work to do”, William Prosser, Intentional Infliction of Mental Suffering: A New Tort, 37 Michigan Law Review, s. 874 ff., på s. 877 (1939).
The Empire Strikes Back1 hänvisning
2016/1111 hänvisning