Rättsfall

NJA 2006 s. 467

Citera

NJA 2006 s. 467

BibTeX

@misc{nja-2006-s-467,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2006 s. 467}},
  year         = {2006},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

49 hänvisningar i 15 artiklar · 47 stycken/fotnoter

Brottsoffers yttrandefrihet och förtalsbrottet*2 hänvisningar

Linnea Wegerstad · SvJT 2024 s. 377–404 · 2 ställen

Axberger, Hans-Gunnar. Nätkränkningar som rättsligt och demokratiskt problem. Institutet för juridik och internet, Stockholm, 2018; Enarsson, Therese och Markus Naarttijärvi, Is It All Part of the Game? Victim Differentiation and the Normative Protection of Victims of Online Antagonism under the European Convention on Human Rights, International Review of Victimology 22, nr 2, 2016: 123–38; Schultz, Mårten, Förtal och integritet. Juridisk Publikation, nr 2, 2012: 207–37. 1 0 Hörnle, Tatjana. #MeToo — Implications for Criminal Law? Bergen Journal of Criminal Law & Criminal Justice. 6 nr 2, 2019: 115–135, s. 119. 11 Ibid., s. 119–120. 12 Tuori, Kaarlo, Critical legal positivism. Ashgate, 2002, s. 121, 285. 1 3 Studierna har godkänts av Etikprövningsmyndigheten (diarienummer 201902953). Vid citat har namn i domskälen bytts ut mot ”tilltalad” respektive ”målsägande”. 14 Prop. 2013/14:47 Några ändringar på tryck- och yttrandefrihetens område, s. 24–25. 1 5 2017 ändrades de omständigheter som har betydelse för om förtalsbrottet är att bedöma som grovt, SFS 2017:1136. 16 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 114, kursiv i original. 17 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 40–41; NJA 2018 s. 562. Det innebär att den så kallade instruktionen i TF 1:10 och YGL 1:15 inte är tillämplig, även om den ”nog fått en viss smittoeffekt till områden som endast omfattas av regeringsformens skydd”, Bull, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur s. 392. 1 8 Lindon, Otchakovsky-Laurens and July v. France, dom 22 Oktober 2007, nr 21279/02 och 36448/02, p. 41. 19 Ibid. 20 NJA 2005 s. 805; NJA 2006 s. 467; Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 34. 21 2 kap. 6 § andra stycket RF gäller endast skydd gentemot det allmänna, och avser endast vissa intrång i den personliga integriteten. Den enskildes anseende och privatlivets helgd utgör dock grund för begränsning enligt 2 kap. 23 § första stycket RF. 22 Von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 50; Pfeifer v. Austria, dom 15 februari 2007, nr 12556/03, p. 35; A. v. Norway, dom 9 april 2009, nr 28070/06, p. 64. 23 Danelius, Hans, Bull, Thomas, Danelius, Johan & Cameron, Iain, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Sjätte upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2023, s. 445; van Rijn, Arjen, Freedom of Expression. I: P. van Dijk, F. van Hoof, A. van Rijn och L. Zwaak (red.), Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, Intersentia, Cambridge, 2018: 765–811 s. 777, samt, i nämnd antologi: de Vries, Right to Respect for Private and Family Life s. 669. 24 Sunnqvist, Martin, Praktiskt konstitutionellt dömande: en handbok, Lunds domarakademi, Lund, 2017; Asp, Petter, Straffrätten — igår, idag och imorgon. SvJT 100 år (festskrift), 2016, 138–161 s. 151; Bull, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur. 25 Se även NJA 2001 s. 409, som dock huvudsakligen gäller tolkning av då gällande personuppgiftslagen (1998:204). 26 NJA 2021 s. 215. 27 NJA 2006 s. 467. 28 NJA 2015 s. 45. 29 NJA 2005 s. 805; se även NJA 2012 s. 400, i vilket HD konkluderar att kriminalisering av innehavet skulle gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett kriminaliseringen av barnpornografi, vilket innebär att vid en tolkning av straffbestämmelsen i överensstämmelse med RF kan den inte anses omfatta innehav av teckningarna. 30 I NJA 2015 s. 45 beaktas bland annat syftet med vapeninnehavet, att beskriva ett samhällsproblem, i påföljdsbestämningen, vilket ledde till att ett lägre straff än vad som är föreskrivet för brottet dömdes ut. 31 Von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 104–107; Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08 p. 85–88; Perinçek v. Switzerland, dom 15 oktober 2015, nr 27510/08, p. 198. 3 2 Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08 p. 83. 33 För en översikt över de två angreppssätten, se European Court of Human Rights (ECHR), Guide on Article 10 of the European Convention on Human Rights — Freedom of Expression, uppdaterad 31 augusti 2022, s. 28. 34 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 37. 35 Ibid., p. 36. 36 Handyside v. the United Kingdom, dom 7 December 1976, nr 5493/72, p. 49. 37 Aksu v. Turkey, dom 15 mars 2012, nr 4149/04 och 41029/04, p. 67; Perinçek v. Switzerland, dom 15 oktober 2015, nr 27510/08, p. 199. 38 ECHR, Guide on Article 10 s. 28–52. Danelius et al, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, s. 590–599 och 605–611. 3 9 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 40 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15. 41 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20. 4 2 Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08, p. 89–95; von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 108–113. 43 ECHR, Guide on Article 10 s. 37–52. 44 Lingens v. Austria, dom 8 juli 1986, nr 9815/82, p. 46, (guiden s. 38–39, Einarsson 40). 45 Do Carmo de Portugal e Castro Câmara v. Portugal, dom 4 Oktober 2016, nr 53139/11, p. 31. 46 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 47. 47 Ibid., p. 51. 48 Ibid., p. 50. 4 9 Ibid., p. 52. 50 von Hannover v. Germany, dom 27 juni 2004, nr 59320/00, p. 60; Axel Springer AG v. Germany, dom 7 februari 2012, nr 39954/08, p. 90. 51 von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 110. 52 Bédat v. Switzerland, dom 29 mars 2016, nr 56925/08, p. 76. 53 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 43–45. 54 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 50. 55 von Hannover v. Germany (no. 2), dom 7 februari 2012, nr 40660/08 and 60641/08, p. 111. 56 ECHR, Guide on Article 10 s. 43. 5 7 Rumyana Ivanova v. Bulgaria, dom 14 februari 2008, nr 36207/03, p. 39, 68; Kasabova v. Bulgaria, dom 19 april 2011, nr 22385/03, p. 58. 58 Kasabova v. Bulgaria, dom 19 april 2011, nr 22385/03, p. 58, 62. 59 Ibid., p. 62. 60 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 51. 61 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 52. 62 Reichman v. France, dom 12 juli 2016, nr 50147/11, p. 71. 63 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 6 4 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 47. 65 Egill Einarsson v. Iceland, dom 7 november 2017, nr 24703/15, p. 46. 66 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 48. 67 Ibid., p. 49. 68 Ibid., p. 53. 69 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 54. 70 Lindon, Otchakovsky-Laurens and July v. France, dom 22 Oktober 2007, nr 21279/02 och 36448/02, p. 59; ECHR, Guide on Article 10 s. 49–50. Se även Resolution 1577 (2007) från Europarådets parlamentariska församling, som uppmanar staterna att ta bort fängelsestraff som påföljd för förtal. 71 Kanellopoulou v. Greece, dom 11 oktober 2007, nr 28504/05. 7 2 Allée c. France, dom 18 januari 2024, nr 20725/20, p. 54. 73 Danelius et al, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis s. 456. 74 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 227. 75 SOU 1953:14 s. 179 Förslag till brottsbalk. 76 Ibid. 77 Prop. 1962:10 Förslag till brottsbalk del B s. 142. 7 8 Ibid. s. 143. 79 NJA 2014 s. 808; NJA 2022 s. 1136 p. 15; Bäcklund, Agneta, Stefan Johansson, Hedvig Trost, Per Ole Träskman, Suzanne Wennberg och Fredrik Wersäll (red.). Brottsbalken. En kommentar, Norstedts Juridik/JUNO, version 22, 2023, 5 Kap. 1 § Förtal; Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 116. 80 NJA 2022 s. 1136 p. 15. 81 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 116. 82 NJA 2003 s. 567; NJA 2022 s. 1136 p. 18. 83 NJA 2022 s. 1136 p. 19. 84 Gunnarsson, Lena, Samtyckesdynamiker: sex, våldtäkt och gråzonen däremellan. Studentlitteratur, Lund, 2020 s. 52f och 338–341. 85 6 kap. 1 § och 2 § BrB, SFS 2022:1043. 8 6 För en diskussion kring denna typ av rekvisit, se Lernestedt, Claes, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion. Exemplet ’ägnat att’ vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a. I: S. Andersson och K. Lainpelto (red.), Festskrift till Christian Diesen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2014: 21–79. 87 Prop. 1962:10 del B s. 126. 88 Ibid. 89 Prop. 1962:10 del B s. 126. Det uttrycks även som att vad gäller brottslighet eller klandervärt levnadssätt ska den vara av ”allvarligare beskaffenhet”, prop. 1962:10 del B s. 143. 9 0 RH 1989:117. 91 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 117 f. 92 Schultz, Förtal och integritet s. 222. 93 Prop. 1962:10 del B s. 141. 9 4 Prop. 1962:10 del B s. 144. 95 Prop. 1962:10 del B s. 144. 96 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 120. 97 Jareborg, Nils och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten. Iustus, Uppsala, 2010 s. 76. 98 Prop. 1962:10 del B s. 142–143. 99 NJA 1987 s. 336. 100 RH 1996:61. 101 NJA 2003 s. 567 (tryckfrihetsbrott). 102 NJA 1990 s. 231. 1 03 SOU 1953:14 s. 183; Bäcklund et al, Brottsbalken, 5 kap. 1 § Förtal. 104 NJA 2014 s. 808 p. 15; NJA 2022 s. 1136. 105 Prop. 1962:10 del B, 145. 106 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 119. 107 Prop. 1962:10 del C s. 183; se även prop. 1962:10 del B s. 145. 108 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 119, Bäcklund et al, Brottsbalken, 5 kap. 1 § Förtal; Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 75–76. 1 09 I NJA 1966 s. 565 anförde HD att gränserna för det område där en privilegierad bedömning kan komma i fråga är snäva; Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 77; NJA 2014 s. 808. 110 NJA 2014 s. 808 p. 24. 111 Jareborg och Friberg, Brotten mot person s. 77; NJA 2014 s. 808 p. 24. 1 12 Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna s. 228. 1 13 Dom A och F. 114 Dom B och G. 115 Dom F respektive L. 116 Dom B och D. 117 Dom C. 118 Dom E. 119 Dom F, H, K och L. 120 Dom I respektive K. 121 Dom B, I och J. 122 Dom B. 1 23 Dom I. 124 Dom J. 125 Dom J. 126 Dom H, I och K. 127 Dom E, L och B, citat från dom L. 128 Dom B. 129 Dom A och E. 1 30 Dom A, C, D, F, G och J. 131 Dom C. 132 Dom C och F, citatet ur dom F. 133 Dom B. 134 Dom D. 135 Dom G respektive dom F. 136 Dom F, G och J. 137 Dom J. 138 Dom C och D. 139 Dom F. 1 40 Dom F. 141 Dom A, C och F, citatet ur dom A. 142 Dom D och G, citatet ur dom D. 143 Dom F och C. 144 Dom A, C, D, F och J. 145 Dom B, E, I, K och L. 1 46 Dom B. 147 Dom E. 148 Dom I. 149 Dom K.fotnot 9 · s. 379
Enligt HD:s praxis ska en straffbestämmelse inte tillämpas om det skulle stå i strid med rättighetsskyddet att fälla den tilltalade till ansvar. Centrala avgöranden vad gäller yttrandefrihet är NJA 2005 s. 805, NJA 2006 s. 467 och NJA 2023 s. 246 (samtliga avser hets mot folkgrupp), NJA 2012 s. 400 (barnpornografi), NJA 2015 s. 45 (vapenbrott) samt NJA 2021 s. 215 (hot mot tjänsteman). Vad gäller vilka faktorer som kan ha betydelse i en sådan bedömning kan först nämnas att samtliga omständigheter kring gärningen ska beaktas i frågan om hur yttrandefrihetsrättsliga aspekter inverkar på straffansvaret. Vidare har HD anfört att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10 har en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och som utgör angrepp på deras rättigheter, och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor. En annan omständighet är om frågan hade kunnat belysas utan att begå brott. Att beakta rättighetsskyddet kan innebära att enskilda straffrättsliga rekvisit ska ges en mer restriktiv tolkning. Tolkningen innebär i princip en avvägning mellan det intresse som skyddas av straffstadgandet och det yttrandefrihetsintresse som aktualiseras i det enskilda fallet. För förtalsbrottets del innebär det att rättighetsskyddet inte bara ska beaktas vid försvarlighetsbedömningen, utan även i själva tolkningen av huruvida en förtalsgrundande uppgift föreligger och att en viss person pekas ut. Ett beaktande av rättighetsskyddet kan få genomslag i påföljdsbestämningen på så sätt att påföljden kan innebära ett oproportionerligt ingrepp i yttrandefriheten. 2.2 Avvägningen mellan EKMR artikel 8 och artikel 10 Europadomstolen har fastställt övergripande principer för att bedöma situationer där artikel 8 ställs mot artikel 10. För att en avvägning mellan rättigheterna i artikel 8 och artikel 10 över huvud taget ska aktualiseras måste artikel 8 vara tillämplig, vilket förutsätter att angreppet på den enskildes rykte har inneburit en viss nivå av allvarlighet. Om så inte är fallet görs en proportionalitetsanalys utifrån artikel 10 andra stycket. Utgången i målet ska inte vara beroende av om den som klagar till domstolen är den som är föremål för utpekandet och som åberopar statens positiva skyldigheter artikel 8, eller om den som klagar är den som har gjort utpekandet och åberopar artikel 10, eftersom båda rättigheterna förtjänar lika respekt. Det innebär att rättsfall från Europadomstolen där sökanden gjort gällande att staten inte har skyddat hens privatliv, exempelvis genom att nationell domstol har ogillat ett åtal för förtal, behöver beaktas. Valet av medel för att säkerställa efterlevnaden av artikel 8 när det gäller relationen mellan enskilda är i princip en fråga som faller inom statens bedömningsmarginal. Staten har också en bedömningsmarginal vad gäller om och i vilken utsträckning en inskränkning av yttrandefriheten är nödvändig. Denna bedömningsmarginal är dock inte obegränsad, utan går hand i hand med den kontroll som utövas av Europadomstolen. Europadomstolens tillsyn går ut på att utifrån samtliga omständigheter i fallet granska om ett beslut som nationell domstol har fattat är förenligt med EKMR. Om nationell domstol har gjort en avvägning i enlighet med de kriterier som fastställts i Europadomstolens praxis, krävs starka skäl för att Europadomstolen ska ersätta nationell domstols bedömning med sin egen. Det kan handla om att nationell domstol inte har viktat eller beaktat relevanta omständigheter i enlighet med Europadomstolens praxis.Förtalsbrottet i förhållande till rättighetsskyddet · p. 5 · s. 384

Bränna Koranen är hets mot folkgrupp2 hänvisningar

Göran Lambertz · SvJT 2023 s. 312–334 · 2 ställen

Värdet av en stabil praxis och behovet av en omläggning av praxis2 hänvisningar

Lars Heuman · SvJT 2020 s. 453–512 · 1 ställe

Se härtill Calissendorff, SvJT 2017 s. 799. 1 1 I prop. 1988/89:78 s. 53 sägs: ”Att pleniavgöranden är sällsynta behöver inte innebära att ett reformbehov saknas.” Se även Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1191. 12 Processrättsliga fall från HD: NJA 1973 s. 623, NJA 1975 s. 193, NJA 1979 s. 107, NJA 1980 s. 320, NJA 1985 s. 862, NJA 1988 s. 329, NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205, NJA 2012 s. 435, NJA 2012 s. 896, NJA 2013 s. 413, NJA 2013 s. 502, NJA 2015 s. 374. Civilrättsliga fall från HD: NJA 1993 s. 41, NJA 2007 s. 455, NJA 2010 s. 58, NJA 2015 s. 72 och NJA 2017 s. 938. 13 Processrättsliga fall från HFD: RÅ 1994 ref. 77, RÅ 1996 ref. 37, RÅ 1997 ref. 58, RÅ 1998 ref. 48, RÅ 2000 not. 163, RÅ 2001 ref. 23, RÅ 2002 ref. 95, RÅ 2003 ref. 82, RÅ 2005 ref. 16, RÅ 2007 ref. 78, RÅ 2008 ref. 36, HFD 2011 ref. 29, HFD 2013 ref. 71, HFD 2013 ref. 41. Under perioden från 1995 fram till 2020 avser två fall skatterätt, RÅ 2004 ref. 1 och HFD 2019 not. 31, ett fall retroaktivitet, RÅ 1996 ref. 57 samt ett fall psykiatrisk tvångsvård, HFD 2015 ref. 64. En del äldre pleniavgöranden är omotiverade och saknar därför ofta intresse för denna undersökning. 14 Lag om allmänna förvaltningsdomstolar 5 § 1 st. 15 I det följande talas många gånger enbart om vad som gäller för rättsgrundsatser. Detsamma bör regelmässigt gälla för antagna lagtolkningar. Texten ska således inte tyngas med att ordet lagtolkning tilläggs varje gång det talas om en rättsgrundsats. 16 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. Regeltillämpningen bör inte bygga på rimlighetsbedömningar. Jfr Lindskog, Betalning, Andra upplagan, Norstedts juridik 2018, s. 342 not 1188. 17 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 1 8 Av domskälen i plenifallet NJA 2005 s. 205 framgår klart att HD avvikit från rättsgrundsatsen i NJA 1975 s. 280 (ej NJA 1989 s. 215), men under rättsfallsrubriken nämns inte 1975 års fall utan endast NJA 2001 s. 177 som utgjorde ett väsentligt skäl för HD att godta en ny rättsgrundsats. 19 Calissendorff, SvJT 2017 s. 800 f. 20 Prop. 1971:30 s. 672 och Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166. 21 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 2 2 NJA 2009 s. 672 med en avvikande bedömning i förhållande till NJA 1989 A 7 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 270 f. och 275. 23 Munukka, JT 2010–11 s. 474. 24 NJA II 1876 no 3. 25 Det ansågs likgiltigt om det kunde antas att HD skulle komma att ändra eller fastställa hovrättens avgöranden. NJA II 1943 s. 696. 2 6 RB 3:4 st. 3 samt NJA 1947 II s. 234 och NJA II 1972 s. 796. 27 Prop. 1988/89:78 s. 19. 28 HD föreslog att prejudikattillstånd skulle få meddelas inte bara om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen utan också om det eljest är av vikt för främjande av dess enhetlighet. Enhetlighetsrekvistet uteslöts av departementschefen med motiveringen att det skulle ge HD en möjlighet att vid sidan av prejudikatbildning korrigera mera påtagliga avvikelser. Departementschefen ansåg att prejudikatdispensen skulle regleras särskilt och att frågan om prövningstillstånd kunde meddelas oberoende av prejudikatintresset behandlas på annat sätt (i en annan regel). Prop. 1971:45 s. 87 och 89. I den mån behovet av enhetlighet har betydelse för hur rättsgrundsatser ska utformas bör det utgöra ett beaktansvärt skäl för att bevilja prejudikattillstånd, men inte om enhetligheten endast utgör ett skäl för att hovrättens dom bör ändras (skäl för ändringsdispens som avskaffades). 29 Prop. 1971:45 s. 89. 3 0 Prop. 1971:45 s. 83. 31 Prop. 1971:45 s. 88. 32 Prop. 1971:45 s. 83. 33 För att uppnå detta mål uteslöts kravet på att det ska vara av synnerlig vikt att prejudikatdispens meddelas. Prop. 1971:45 s. 88. 34 Ett prejudikat kan ibland vara så svårförståeligt att det krävs att man läser domen flera gånger. Svårförståeligheten kan bero på ämnets komplikationsgrad eller framställningssättet. Det finns komplicerade pleniavgöranden som framstår som alltmer övertygande och välgenomtänkta ju flera gånger man läser dem. Det finns också plenidomar av motsatt art. En del av dem är alltför kortfattade. Upprepad läsning hjälper knappast då det saknas upplysningar. 3 5 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och HFD 2019 not. 31. 36 Se vidare Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, Jure 2018, s. 215–315 med hänvisningar till äldre litteratur samt Mossberg, Avtalets räckvidd I, Iustus, 2020. Författaren angriper på s. 549–842 i två kapitel frågan om avtals tredjemansverkningar utifrån argument för och argument mot att medge direktkrav. Vid bedömningen av svåra rättstämpningsfrågor spelar logiken frekvensmässigt sett en minder roll i HD:s praxis. Se Heuman, a.a. s. 127–214. Argumentationsmetoden får inte användas vid bedömningen av rättsfrågor som kräver en tillämpning av legalitetsprincipen, t.ex. frågor som rör straffrätten eller annan tvångslagstiftning. En domstol ska då begränsa sig till att göra en språklig tolkning av lagtexten och den får inte förkasta eller modifiera resultatet av den språkliga tolkningen med hänvisning till ändamålsskäl eller andra icke språkliga argument. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 810 och 812 f. och samme författare Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 471 samt Nergelius, SvJT 2017 s. 793. 37 Se Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 15 ff. 38 När Schultz talar om nya ”argumentationslinjer” avses inte de många tankeleden (tankelinjen), utan ett argument, t.ex. ”obehörigvinst-argument”. Schultz, SvJT 2009 s. 947. Hans begrepp motsvarar inte argumentation, utan närmast vad som kan betecknas som standardargument. Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 315 ff. 39 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 42 ff. 40 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 271 ff. 4 1 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 274 f. 42 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 275 ff. 43 Se under 10.2. 44 Se härtill Nordklint, Bevisrättens tillämpning i skatteprocessen, Jure 2019, s. 26 ff. och 31 ff. Se även Mossberg, a.a. s. 550. 45 Se vidare avsnitt 4.5 om NJA 2013 s. 413. 4 6 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 26 ff. 47 Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 108 f. 48 Prop.1988/89:78 s. 53. 49 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 280 ff. 5 0 Blandhol i Pragmatism v. principfasthet i nordisk förmögenhetsrätt, Nummer 35 i skriftserie utgiven av Stockholm Centre for Commercial Law 2019, s. 29 vid not 12 samt s. 31 ff. och 45. 51 RÅ 2001 ref. 23. 52 NJA 2017 N 7 p. 14 och 15. 5 3 Se NJA 2012 s. 1038 p. 17 sista meningen om att påföljdslindring är primärt till skadestånd innan motargumenten behandlas under p. 18 och 19. Se även NJA 2017 s. 237 och härtill Heuman, JT 2017–18 s. 316 och 319 f. 54 Se om ”self-incrimination” det straffrättsliga fallet NJA 2018 s. 394. 55 NJA 1991 s. 123. Se vidare om den senare gjorda ändringen av rättsgrundsatsen genom NJA 2001 s. 563 behandlat i avsnitt 9.3. 56 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 310 f. och JT 2015–16 s. 761 f. 5 7 RF 1:1 st. 3. 58 NJA 2012 s. 211 p. 23, NJA 2013 s. 842 p. 35 och NJA 2016 s. 303 p. 26 samt Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 251 ff. 59 RB 58:1 st. 1 p. 4. 60 RF 11:14 och Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 548 ff. 6 1 Prop. 1988/89:78 s. 53. 62 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 210. 63 Saken kan uttryckas så att regeln inte lägger någon argumentationsbörda på en part som kräver eller motsätter sig en omläggning av praxis genom ett plenumavgörande. 64 RÅ 2004 ref. 1. 6 5 HFD 2019 not. 31 p. 27. 66 HFD 2019 not. 31. p. 28. Fallet som avgjordes 2017 är HFD 2017 ref. 41. 67 Knutsson, Svensk skattetidning 2019 s. 614 f. Det tilläggs jfr NJA 2016 s. 668 (ett fall om domvilla). Se härtill Heuman, JT 2016–17 s. 737 f. och s. 990 ff. 6 8 HFD p. 16–18. 69 NJA 1999 s. 237 och NJA 2017 s. 289. 70 Se t.ex. NJA 2010 s. 58 (mäklarprovision). 71 Se t.ex. RÅ 1992 ref. 56 som avser uttagsbeskattning och utdelningsbeskattning. HFD:s majoritet behandlar flera äldre fall. 72 HFD 2019 not. 31 p. 20 och von Bahr, Skattenytt 2020 s. 129 f. 73 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 99 f. 74 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 96. 7 5 HFD 2019 not. 31 de sex dissidenterna p. 8 och Meltz, JT 2019–20 s. 734 ff. Se även NJA 2015 s. 374 p. 10. 76 Se härtill HFD p. 2 och uttalandet att det alltså finns en klar och sedan länge etablerad praxis från HFD beträffande beskattningen av styrelsearvoden och att fråga uppkommit om det nu finns anledning att ändra denna praxis och att det inte var ändamålsenligt och motiverat att lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär. HFD ansåg att det inte var angeläget att ändra praxis. HFD p. 22–28. 77 Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, Sjunde upplagan, Norstedts juridik 2009, s. 86. 78 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 78. 79 NJA 2001 s. 177 s. 182. 8 0 Se även plenifallet NJA 2005 s. 205, s. 214 om att dessa ”skäl har större tyngd”. 81 NJA 1993 s. 41, NJA 2013 s. 502 p. 60 och NJA 2015 s. 374 p. 21. 82 NJA 2015 s. 72 p. 13. 83 Det hade varit tydligare om HD angett argumentets och motargumentets vikt för att sedan redovisa avvägningen. 8 4 Heuman, Metoder för lagtolkning och rättstillämpning, s. 73 ff. 8 5 Teleman, JT 2018–19 s. 827 med litteraturhänvisningar i noterna 45 och 46. 86 Det kan här ha betydelse att plenireglerna är formulerade som fakultativa regler, låt vara att de i många sammanhang uppfattas som obligatoriska. 87 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 29 och 193 ff. och 215. 88 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 193 ff. och SvJT 2017 s. 777. 89 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 194. 9 0 Ramberg, SvJT 2017 s. 778 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 802 (visst förbehåll för plenifall som tillkommit efter tillämpning av betydelseregeln). 9 1 Heuman, JT 2017–18 s. 308. 92 NJA 1988 s. 329 och det äldre fallet NJA 1986 s. 802 som inte nämns under rättsfallsrubriken men väl i plenifallets domskäl. 93 Se avsnitt 9.4 om NJA 2004 s. 213. 94 NJA 1990 s. 361. 95 Se vidare nedan avsnitt 9.9 om NJA 2017 s. 938. 9 6 HD p. 8. 9 7 Se härtill Heuman, Festskrift till Rune Lavin, Juristförlaget i Lund 2006, s. 99 ff. 98 I de plenifall som HD avgjort efter 1948 har enighet rått om att rättsfrågan skulle hänskjutas till HD i dess helhet. NJA 1999 s. 237 utgör dock ett undantag. I detta fall ansåg ett justitieråd av fem att rättsfrågan borde avgöras i plenum. Dissidentens uppfattning gick ut på att ett aktiebolag som upplösts efter konkurs inte skulle få sin talan avvisad direkt, utan först sedan konkursbolaget fått yttra sig om möjligheterna att träda i likvidation och låta likvidatorerna fortsätta processen. NJA 1999 s. 237, s. 242, Svenssons skiljaktiga uppfattning in fine och Muncks tillägg s. 247 näst sista stycket. Majoritetens beslut att inte hänskjuta rättsfrågan till HD i dess helhet kan förklaras av två skäl. En möjlighet är att majoriteten var av uppfattningen att man borde hålla fast vid äldre praxis. En annan möjlighet är att dissidenten vände sig mot en rättsuppfattning som endast indirekt kommit till uttryck i flera fall, men inte genom en explicit formulerad rättsgrundsats som endast kunde ändras genom ett pleniavgörande. 99 I NJA 2016 s. 107 har HD kommenterat NJA 1918 s. 394. HD talar inte om rättsfallsrubrikens rättsgrundsats utan om innebörden av den tillämpade rättssatsen. Man frågar sig om ordvalet innebär att en av HD gjord tolkning av en oklart formulerad rättsgrundsats inte har prejudikatverkan på sätt en explicit rättsgrundsats har. Tolkningen skulle således inte utgöra en rättsgrundsats. Frågan om NJA 1918 s. 394 förlorat sin prejudikatverkan på grund av fallets ålder har inte något att göra med frågan om en tolkning av rubriktexten är en rättsgrundsats. Se härtill NJA 2016 s. 107 p. 27 och 28. 100 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Andra upplagan, Juristförlaget i Stockholm 1981, s. 17 f. och Agell, Festskrift till Stig Strömholm, Iustus förlag 1997, s. 35 ff. 1 01 Se härtill Svedelius, NJA II 1876 no 3 s. 3 och Lindhagen NJA II 1876 no 3 s. 5. Se t. ex NJA 2016 s. 107 p. 26. 102 NJA 1986 s. 146. 103 NJA 2010 s. 58 p. 14. 1 04 Se avsnitt 5. 105 I NJA 2015 s. 1097 p. 18 sägs: Såsom innebörden av begreppet verkshöjd kommit att uttolkas kan inte anses att det därmed avses något annat än det ganska måttliga krav på originalitet som EU-rätten ger uttryck för. 1 06 Håstad, Vänbok till Lena Olsen, Iustus 2019, s. 146, 147 och 148. Se även Mellqvist, SvJT 2017 s. 808 f. 107 NJA 2001 s. 177, NJA 2005 s. 205 och NJA 2007 s. 455. 1 08 NJA 1993 s. 41, s. 55. 1 09 När en person har dödats genom en uppsåtlig handling ansågs psykiska besvär hos de närstående vara en typisk och närliggande skadeföljd. 110 Innan HD gör sitt uttalande om att starka billighetsskäl talar för att skadestånd ska kunna utgå sägs att fråga är om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. Det rör sig således om en avvikelsefråga. 111 Detta uttrycktes så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. 1 12 Prop. 2000/01:68 s. 53. 113 Munck får förstås så att NJA 2005 s. 738 — Munck deltog vid avgörandet av fallet — utgör ett exempel på att HD avvikit från en rättsgrundsats och inte ett exempel på en tillämpning av betydelseregeln. Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 166 vid not 118. 114 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 f. 115 RÅ 2010 ref. 93. 116 HFD 2015:64. 1 17 Se härtill RF 2:6. 118 Heuman, SvJT 2019 s. 551. 119 Se t.ex. NJA 2011 s. 755 p. 18. 120 Se härtill Mellqvist, SvJT 2017 s. 807. 1 21 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 122 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 34. HD:s uttalande om en möjlig bevisvärderingsmetod i NJA 2015 s. 702 p. 21 kan kanske anses vara en slags rättsgrundsats. 123 NJA 2019 s. 23 dissidenterna p. 30 och 31. 124 NJA 2019 s. 23 p. 22 1 25 Calissendorff, SvJT 2017 s. 801 f. 126 Heuman, JT 2017–18 s. 309 ff. 127 Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 213 ff. 1 28 Prop.1988/89:78 s. 53. 129 Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 167. 130 Prop. 1988/89:78 s. 53. 1 31 NJA 2007 s. 519. 132 NJA 1990 s. 656. 133 RÅ 2002 ref. 95. 134 Se härtill avsnitt 9.4 om plenifallet NJA 2001 s. 177. 135 Rättsfallet har berörts i avsnitt 7 från en annan utgångspunkt än i detta avsnitt. 136 Prop. 2000/01:68 s. 53. 1 37 2000/01:LU 19 s. 10. 138 Holmberg m.fl., Grundlagarna, Tredje upplagan, Norstedts juridik 2012, s. 361. Se NJA 2014 s. 79 p. 17. 139 I NJA 2012 s. 1038 I uttalade HD under p. 21 och 22: ”Det finns således skäl som talar för och skäl som talar emot påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel enligt svensk rätt. Frågan om påföljdslindringens vara eller icke vara som kompensationsform kan emellertid inte bli föremål för omprövning i rättspraxis. Däremot finns det ett betydande utrymme för rättsbildning genom domstolspraxis i fråga om förutsättningar för påföljdslindring och beträffande efter vilka principer en påföljdslindring ska ske, om tillräckliga förutsättningar för en sådan kompensation föreligger. Rättsbildningen bör då ske så att påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel vid en rättighetskränkning så långt det låter sig göras anpassas till det straffrättsliga systemet på samma sätt som det har eftersträvats att ekonomisk gottgörelse som kompensatoriskt rättsmedel anpassas till det skadeståndsrättsliga systemet (jfr NJA 2012 s. 211 I, p.18). Också vikten av följdriktighet i regelsystemet måste beaktas.” 1 40 NJA 2005 s. 33. 141 Saknas ett sådant svenskt prejudikat gäller EU-domstolens och Europadomstolens rättsuppfattning framför den som följer av det äldre svenska prejudikatet. Se beträffande fall då sådana avgöranden saknas Andersson, Skälig misstanke, Wolters Kluwer 2016, s. 152. 142 NJA 2003 s. 555 och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 143 NJA 2005 s. 805, s. 831 och NJA 2006 s. 467, s. 479. 144 NJA 2013 s. 502 p. 17 och 18. Ytterligare skäl åberopades till stöd för att gå ifrån bedömningen i 2011 års fall. Se HD p. 25. Se även Nergelius, SvJT 2017 s. 785 ff. 145 Se NJA 2013 s. 502 p. 56–58 om möjligheterna att frångå rättsgrundsatsen i NJA 2010 s. 168 trots att det var känt för HD att Europadomstolens avgörande i Zolotuchin innebar en förändring av konventionsrätten. 146 NJA 1991 s. 123. 1 47 Det anses att det föreligger en skyldighet för domstolar att tillämpa principen jura novit curia i tvistemål. Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång, Fjärde häftet, s. 304. 148 Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a. s. 304, Heuman, JT 1993–94, s. 616 samt NJA 1991 s. 188, s. 193 f. (ej rättegångsfel då hovrätten försummat att beakta en dom meddelad av Europadomstolen) och NJA 2013 s. 842 p. 36. 1 49 Se härtill NJA 1983 s. 550 och Heuman, Festskrift till Per Olof Bolding, Juristförlaget i Lund 1992, s. 227 f. 150 NJA 2004 s. 213 och Heuman, Festskrift till Rune Lavin, s. 99 ff. 151 Hjerner, Om rättsfallstolkning, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Andra upplagan 1981, s. 23 och Calissendorff, SvT 2017 s. 796. 1 52 Jfr häremot Rambergs uttalande i en föreslagen programförklaring att HD kan avvika från prejudikat om det är påkallat och att en förutsättning för det är att avvikelsen medför övervägande fördelar i förhållande till eventuellt skadliga retroaktiva nackdelar. Ramberg, SvJT 2017 s. 782. 153 Det är också tänkbart att ett förhållande som beaktats i ett prejudikat vid bedömningen av en allmän rättsfråga lämnas obeaktat i ett nytt prejudikat rörande samma rättsfråga. Detta kan leda till att fallen avgörs på olika sätt. Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, s. 216. 154 Detta argument förutsätter inte att det gjorts säkra mätningar av statistiker, utan bygger på mera fria frekvensbedömningar av HD. 1 55 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 359 ff. 1 56 NJA 2010 s. 58 p. 14. 157 NJA 2010 s. 58. Se även NJA 1992 s. 113. 1 58 HFD 2011 ref. 29 majoriteten och bedömningen av klagorätt. 159 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 89 ff. 160 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 36. 1 61 Se beträffande NJA 2019 s. 171 (Belgor) å ena sidan Schöldströms uttalanden om ett i praktiken oförändrat rättsläge och å andra sidan Heumans uttalanden om ett osäkert rättsläge. Schöldström, JT 2019–20 s. 247 och Heuman, Specialprocess, Åttonde upplagan, Norstedts juridik 2020, s. 30 och SvJT 2019 s. 550. 162 NJA 1999 s. 237, NJA 2008 s. 1208 och NJA 2012 s. 105 samt Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 267 f. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 157, 305 och 352. 1 63 NJA 2005 s. 738 minoriteten på s. 744 (med denna läsning av det äldre fallet ansågs detta avgörande inte oförenligt med uttalandena i propositionen). 164 Ramberg, SvJT 2017 s. 778. 165 Se härtill Lindell, Notorietet och kontradiktion, Iustus förlag 2007, s. 100 och uttalandet om skillnaden mellan rättsgrundsatser som vägleder rättstillämpningen och erfarenhetssatser som har med kunskapsfrågor att göra. Lindell anser att de senare inte får omvandlas till eller förväxlas med rättssatser utan måste kritiskt prövas i varje nytt fall. Härtill kan fogas kommentaren att rättsgrundsatser kan behöva ges ett ändrat innehåll på grund av nya vetenskapliga kunskaper. 1 66 HFD 2019 not. 31 p. 27. 167 Se beträffande ny kunskap NJA 2003 s. 339, s. 351 f. och Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 168 NJA 1980 s. 46. 1 69 Fallet har tidigare i avsnitt 6.1 behandlats från en annan utgångspunkt. 170 NJA 2017 s. 938 p. 9 och 10. 171 NJA 1995 s. 478, s. 482. 1 72 NJA 2007 s. 455 och NJA 1991 s. 597. 173 Se härtill om en något annan uppfattning Calissendorff, SvJT 2017 s. 801. 174 NJA 1990 s. 743, NJA 1994 s. 699, NJA 2003 s. 495 och NJA 2009 s. 586. 1 75Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, Jure 2018, s. 299 och NJA 2012 s. 435 dissidenterna p. 9. 176 Se härtill NJA 2005 s. 805, s. 830 f. 177 NJA 2006 s. 467, 478 och 479. Se vidare avsnitt 9.3. 1 78 NJA 2015 s. 374 p. 21 och NJA 1999 s. 617. 179 NJA 2015 s. 374 p. 14. 180 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 20. 181 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 16. 182 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 12. 1 83 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 13. 184 NJA 2015 s. 374 minoriteten p. 14 och 15. 185 Analog lagtolkning innebär att en regel inte är tillämplig enligt sin ordalydelse men att starka sakliga skäl motiverat analogin. Man kan tänka sig att HD avstått från att tillämpa en regel analogt av olika skäl. HD kan sedan i ett nytt fall anse att en korrekt språklig tolkning innebär att regeln är direkt tillämplig enligt sin ordalydelse. En praxisändring kan då kräva ett pleniavgörande. Stabilitetssynpunkten talar för att man ska kunna förlita sig på den rättsgrundsats som antagits i det första fallet. NJA 2015 s. 72 de tre dissidenterna. 186 NJA 2015 s. 374 majoriteten p. 16–21. 187 RB 58:11. 188 Se härtill Welamson och Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, s. 171. 189 NJA 1978 s. 132. 1 90 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, Juristförlaget i Lund 2007, s. 167 ff. 1 91 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, Fjärde upplagan, Norstedts juridik 1990, s. 53. 192 Håstad, Vänbok till Axel Adlercreutz, s. 167 ff. och Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 323 och 330 samt Festskrift till Rune Lavin, s. 93 ff. 193 Se härtill Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 322 f. 194 Heuman, Metoder för rättstillämpning och lagtolkning, s. 377. 195 Se härtill Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 216 och kommentaren till NJA 2012 s. 414. 1 96 Ramberg, Prejudikat som rättskälla inom förmögenhetsrätten, s. 307 ff. 197 NJA 2016 s. 107 p. 28. 198 Sedan argumentet utvecklats genom att lagregleringen återgetts uttalade HD att härav eventuellt kunde följa något som innebar att rättsgrundsatsen borde ändras. Inte heller detta uttalande om att det eventuellt var möjligt att dra en viss slutsats innebär att ett slutsatsgrundat argument förelåg. 199 Heuman, JT 2008–09, s. 378 f. 2 00 Se härtill Wersäll, SvJT 2014 s. 1 ff., Wiklund, SvJT 2014 s. 335 ff., Kleineman JT 2014–15 s. 495 ff., Nergelius, SvJT 2017 s. 793 f. och Håstad, Festskrift till Stefan Lindskog, s. 316.fotnot 10 · s. 457

Fördragskonform tolkning av MR-traktat1 hänvisning

Maria Grahn-farley · SvJT 2018 s. 450–463 · 1 ställe

NJA 2007 s. 557; NJA 1995 C 71 (SÖ 233); NJA 2000 s. 622; NJA 1984 s. 903; NJA 1986 s. 262; NJA 1973 s. 423 (NJA 1973:75); NJA 2006 s. 467; NJA 2006 s. 683; NJA 1999 s. 702; NJA 1985 s. 226; NJA 1978 s. 3; NJA 1979 s. 657; NJA 2013 s. 1143; NJA 2008 s. 963; NJA 2014 s. 307; NJA 1993 s. 666; NJA 2013 s. 1241; NJA 2006 s. 40; NJA 2006 s. 505; NJA 1998 s. 293; NJA 1996 s. 509; NJA 1997 s. 103; RH 1998:8; RH 1997:140; RH 1997:144; RH 1997:141; RH 2014:9; RH 1998:8; RÅ 2002 ref 79; RÅ 2008 ref 55; RÅ 1998 not 210; RÅ 1994 not 467; RÅ 2009 not 186; RÅ 1991 ref 41; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2017:12; MIG 2010:18; MIG 2013:8; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2012:3; MIG 2009:8; MIG 2008:3; MIG 2009:9. Det här målet publicerades efter att första intervallen av sökningar stängts den 19:e oktober 2017 men innan den andra intervallen av sökningar stängdes den 31 oktober. Målet hör tekniskt till den första intervallen av sökningar eftersom det gäller en FN konvention eftersom dessa faller inom den första intervallen. Den andra intervallen av sökningar rörde enbart ILO:s konventioner. Målet är ett sådant betydande brott mot tidigare AD-praxis att det är viktigt att inkludera i den här artikeln trots att det inte återfanns i en Rättsbankssökning innan den 19 oktober 2017. AD 51/2017. 12 Petra Herzfeld Olsson, Folkrätten i arbetsrätten, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 214. 13 Karin Åhman, Normprövning, domstolskontroll av svensk lags förenlighet med regeringsformen och europarätten 2000–2010, Norstedts juridik (2011). 14 Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Norstedts juridik (2015). 15 Ian Cameron, Normkonflikter och EKMR, SvJT 2007. 16 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 17 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 18 Anna-Sara Lind, Folkrätten i den svenska konstitutionen, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 158. 19 Praxis sedan 2012 gör en tydlig distinktion mellan EKMR som folkrättsligt traktat och EKMR som svensk rätt. Se NJA 2012 s. 1038 pp. 11–16 (kompensatoriskt rättsmedel), följt av NJA 2013 s. 502 (dubbel bestraffning) och NJA 2012 s. 746 (extraordinärt rättsmedel). 20 Prop. 1993/94:117 s. 38. 21 Prop. 2009/10:80 s. 148. 22 Propositionen nämner bland annat: ”två konventioner mellan Sverige och Australien respektive Kanada” och ”ett förbättrat samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.” 23 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 24 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 25 NJA 1988 s. 572; Nja 1991 s. 532; och NJA 1992 s. 532 — samtliga mål innan inkorporeringen av Europakonventionen. 26 NJA 1992 s. 532. 27 NJA 1991 s. 188. Prop. 2013/14:146 s. 78. 29 Prop. 2013/14:146 s. 78. (understrykning tillagd av författaren). 30 Prop. 2009/10:80 s. 148. 31 Prop. 1993/94:117 s. 37. 32 ”Av tradition tillämpas nämligen principen om fördragskonform tolkning.” Prop. 1999/2000:61 s. 72.fotnot 9 · s. 455

Regeringsformens proportionalitetskrav som grund för lagprövning och grundlagskonform tolkning i domstol efter 2010 års reform (del II)*2 hänvisningar

Oscar Söderlund · SvJT 2018 s. 475–514 · 2 ställen

2016/1381 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2016 s. 138–161 · 1 ställe

Konkreta exempel från Högsta domstolens rättspraxis som visar på denna utveckling är bl.a. NJA 2005 s. 33 och NJA 2006 s. 294 (som gällde frågan i vilken utsträckning det är tillåtet att utfylla blankettstraffbud genom myndighetsföreskrifter), NJA 2005 s. 805 och NJA 2006 s. 467 (som rör frågan om Europakonventionen utgör hinder för bestraffning av yttranden som hets mot folkgrupp), NJA 2007 s. 1037 (som rör frågan om hur man straffrättsligt ska hantera förekomsten av brottsprovokation av sådan typ som oåterkalleligen berövar den provocerade rätten till en rättvis rättegång), NJA 2012 s. 400 (som rör frågan om frågan om regeringsformen eller Europakonventionen utgör hinder mot att bestraffa innehav av s.k. mangateckningar såsom barnpornografibrott) samt NJA 2010 s. 168 I och II och NJA 2013 s. 502 (som rör frågan om i vilken utsträckning svensk rätt är förenlig med förbudet mot dubbla förfaranden såsom det kommer till uttryck i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen samt i artikel 50 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter).Konstitutionalisering · p. 6 · s. 151

2016/3853 hänvisningar

Thomas Bull · SvJT 2016 s. 385–402 · 3 ställen

Dag och jag och Högsta domstolen1 hänvisning

Stefan Lindskog · SvJT 2015 s. 415–423 · 1 ställe

Europakonventionen är i det angivna hänseendet ett kapitel för sig. Högsta domstolen har under många år brottats med hur man ska se på konventionen sådan den tillämpas och utvecklas genom Europadomstolens praxis (se t.ex. Dags klarsynta tillägg i ”Flygbladen” NJA 2006 s. 467). I några senare avgöranden har domstolen valt linjen att i första hand tillämpa konventionen såsom svensk lag och då på ett till svenska förhållanden anpassat sätt, dock att de minimikrav som följer av Europadomstolens praxis ska iakttas med marginal. Det har bl.a. lett till vissa principer om rätt till ersättning respektive påföljdslindring vid långsam handläggning, principer som är nya och för en del förmodligen framstår som främmande för svensk rätt. Men även så handlar det efter mitt förmenande inte om någon aktivism utan om en lojal ambition att så smidigt som möjligt smälta samman det nya med det gamla till en praktiskt fungerande ordning. Om resultatet för någon teoretiker skapar problem av typen fyrkantiga klossar passar inte i runda hål får man enligt min mening ta det med jämnmod.Något om ne bis · p. 2 · s. 420

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen4 hänvisningar

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 4 ställen

En modern yttrandefrihetsgrundlag?1 hänvisning

Göran Lambertz · SvJT 2011 s. 57–70 · 1 ställe

Detta kan få betydelse ibland, se rättsfallen NJA 2005 s. 805 (som visserligen avsåg ett fall som inte omfattades av TF eller YGL) och NJA 2006 s. 467.fotnot 3 · s. 58

Svensk rättspraxis4 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 4 ställen

I gränslandet mellan lagprövning och lagtolkning3 hänvisningar

Martin Sunnqvist · SvJT 2008 s. 645–656 · 3 ställen

Har HD hittat en hets-doktrin?21 hänvisningar

Inger Österdahl · SvJT 2008 s. 706–722 · 20 ställen

Normprövning — behov och metod1 hänvisning

Sten Heckscher · SvJT 2007 s. 794–808 · 1 ställe

På senare tid har det dock förekommit att svenska domstolar beaktat konventionen i sin rättstillämpning — något som blivit naturligt i och med att konventionen numera är svensk lag. Här har t.ex. HD kommit att använda sig av en s.k. konventionskonform tolkning av inhemsk rätt varigenom stadganden kommit att ges en delvis annan innebörd än den som troligen varit avsedd vid deras tillkomst, se t.ex. NJA 2006 s. 467 inklusive det särskilda yttrandet av justitierådet Victor. Detta är ett ganska fiffigt sätt att hantera potentiella normkonflikter och reducera dem till något annat och är ju för övrigt en annan slags europeisering av svensk rätt genom att uttalanden i förarbeten tillmäts mindre betydelse än förr.Europadomstolen och EG-rätten · p. 6 · s. 802

Normprövning och demokrati1 hänvisning

Göran Lambertz · SvJT 2007 s. 809–826 · 1 ställe

Målet mot Åke Green (NJA 2005 s. 805, jfr NJA 2006 s. 467) gällde åtal för hets mot folkgrupp bestående i att Green i en predikan hade uttryckt sig starkt negativt om homosexualitet. I sin frikännande dom tolkade Högsta domstolen bestämmelsen i 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp i ljuset av Europakonventionen. HD kom fram till att begreppet ”missaktning” då måste förstås lite annorlunda än den svenske lagstiftaren hade tänkt sig när bestämmelsen tillkom. Vid en tolkning i enlighet med lagstiftarens vilja skulle Åke Green ha fällts, men enligt Högsta domstolen skulle detta sannolikt innebära ett brott mot Europakonventionen. Vid sin tolkning av den svenska bestämmelsen släppte domstolen därför den normalt hårda förankringen till förarbetena och tolkade om bestämmelsen med hänsyn tagen till konventionen. Därmed kunde Åke Green frikännas trots att han egentligen utan större tvekan fick anses ha uttryckt missaktning för homosexuella.Normprövning utan uppenbarhetskrav? · p. 22 · s. 818