- Se NJA 2024 s. 150 p. 10 i Högsta domstolens domskäl. Högsta domstolen gör likadant i Hökerums lånefordran, T 5438–23, se p. 16. Se även Lennander, G., Återvinning i konkurs, Stockholm 2013, s. 338 f. Rättsfallet NJA 2001 s. 805 handlar om frågan huruvida man kan kvitta ett krav på återbetalning av en återvinningsbar betalning mot fordran på utdelning. I fallet hade även den utdelningsberättigade återbäringsskyldiga (återvinningssvaranden) gått i konkurs. Omständigheterna var i korthet följande. Bolaget ”Franslast” hade ett par dagar innan bolaget försattes i konkurs betalat delar av de hyror som varit förfallna till sin hyresvärd, ”Bålsön”. Vid tiden för konkursen utgjorde hyra en förmånsberättigad post (så är inte längre fallet).24 Mellanskillnaden mellan det förmånsberättigade beloppet och det strax före konkursutbrottet utbetalade beloppet upptogs i utdelningsförslaget som en förmånsberättigad utdelning. Två veckor efter att Franslast försattes i konkurs, försattes även hyresvärden Bålsön i konkurs. Franslast hyresbetalningar till Bålsön återvanns i Franslasts konkurs (dvs. den första konkursen). Detta innebar att Franslast hade ett krav på återbetalning av hyrorna mot Bålsön. Frågan i målet var bl.a. om kvittning av återbäringsbeloppet kunde ske mot alla hyresfordringar, såväl förmånsberättigade som inte förmånsberättigade, eller endast mot utdelningsbeloppet. Här blir det komplicerat. Kontentan av Högsta domstolens domskäl förefaller vara att konkursboets krav på återbäring från Bålsön inte existerade vid tiden för Franslasts konkurs. Det rör sig således inte om motstående fordringar på det sätt som krävs enligt 5 kap. 15 § KL. Av 5 kap. 15 § KL följer att ”[e]n fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades.” Det Högsta domstolen alltså konstaterar är att endast Bålsöns (borgenären) konkursfordran på betalning hade uppstått vid Franslasts (gäldenären) konkurs. Däremot hade inte kravet på återbäring uppstått ”när konkursbeslutet meddelades”; det uppstod först därefter när konkursförvaltaren krävde betalningen åter. Kvittning i Franslasts konkurs av hela hyresskulden mot återbäringen var därmed, enligt Högsta domstolen, utesluten.25
- Däremot skulle Bålsön kunna kvitta kravet på utdelning eftersom det kravet inte riktar sig mot gäldenären Franslast utan mot Franslasts konkursbo, se NJA 2001 s. 805 på s. 812. Nu råkade det dock vara så att också Bålsön hade försatts i konkurs. Vid tiden för Bålsöns konkursutbrott så förelåg såväl Bålsöns krav på hyra (i sin helhet) som Franslasts konkursbos återbäringskrav (i sin helhet). Detta berodde på att Franslast gick i konkurs före det att Bålsön gick i konkurs. I Bålsöns konkurs var Franslast borgenär. Kvittning mot hela hyresskulden kunde därmed ske i Bålsöns konkurs även om det inte var möjligt i Franslasts konkurs.
- – och osedvanliga betalningsmedel Högsta domstolen inleder resonemanget i domen, som nämnts ovan, med att ta fasta på syftet med återvinning i konkurs. Högsta domstolen hänvisar här till NJA 2001 s. 805 (Högsta domstolen kallar rättsfallet för Franslast). Franslast – detta synnerligen röriga och komplicerade rättsfall – anfördes även av underrätterna som stöd för konkursens syfte. Det är intressant eftersom Högsta domstolen i NJA 2001 s. 805 ändå måste sägas knåda kvittningsrekvisiten mycket noga innan domstolen kommer till sin slutsats, något som alltså inte skedde i NJA 2024 s. 150. I NJA 2024 s. 150 är underrätterna dock helt överens om att ”detta” inte rör sig om en kvittning utan om en betalning. Frågan prövas inte av Högsta domstolen. Riktigt så självklart att ”rättshandlingen” utgjorde en betalning och inte något annat, exempelvis en kvittning, kan det ändå inte sägas ha varit i NJA 2024 s. 150. Om man (Högsta domstolen) nu ändå hänvisar till ett kvittningsfall, kunde man (Högsta domstolen) då inte också ha uppmärksammat kvittningsfrågan lite grann? Om så bara för att skriva bort den? För att använda en anglicism så förefaller det vara lite ”over-kill” att hänvisa till ett långt kvittningsfall bara för att visa att Högsta domstolen en gång uttalat sig om konkursens syfte. Det kan invändas att kvittning är ett sätt att göra sig betald, och därmed skulle frågan vara överflödig eftersom det rörde sig om återvinning av betalning. Det är dock inte min invändning, invändningen är att Högsta domstolen i sådana fall förefaller hoppat över led. Vad var det då som skulle återvinnas i NJA 2024 s. 150? Som nämndes inledningsvis hade Frölunda Café varit franchisetagare och hyresgäst till Le Croissant. I ett tidigare mål hade tingsrätten funnit att Frölunda Café var betalningsskyldigt för hyror. För att komma till rätta med parternas mellanhavanden ingick parterna ett förlikningsavtal genom vilket Le Croissants fordringar på hyra kvittades mot vissa fordringar som Frölunda Café hade på Le Croissant. Dessutom tog Le Croissant över verksamhet och inventarier och därefter var parternas samtliga mellanhavanden avklarade. Själva förlikningsavtalet innefattade därmed ett slags kvittning. En kvittning handlar om att göra sig betald. Detta indikeras även av kopplingen mellan 4 kap. 10 § KL och 5 kap. 15 § och 16 § KL. Av 4 kap. 10 § KL framgår att reglerna om återvinning av betalning ska tillämpas även vid kvittning ”[…] om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 § inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen.” Det hade alltså inte varit helt orimligt att undersöka möjligheten till kvittning eftersom det var vad som hade avtalats i förlikningsavtalet. Möjligen var alltså inte frågan om kvittning helt överflödig. Möjligen var inte heller hänvisningen till NJA 2001 s. 805 vald helt på måfå. Vad syftet närmare bestämt var framgår dock inte av NJA 2024 s. 150, annat än – möjligen – indirekt och underförstått, varvid väl dock kan tänkas finnas andra tolkningsmöjligheter än de jag här lyft fram.
Rättsfall
NJA 2001 s. 805
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2001 s. 805
BibTeX
@misc{nja-2001-s-805,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2001 s. 805}},
year = {2001},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 7 artiklar · 16 stycken/fotnoter
- Jfr dock angående tidpunkten för när fordran på utdelning anses kunna uppkomma Schytzer s. 322 och NJA 2001 s. 805.
- Se NJA 2001 s. 805 och vidare Rodhe, Obligationsrätt (1956) s. 163 f., Welamson och Mellqvist, Konkurs s. 240 f. Curt Ekdahl, Om fordran i konkurs. Norstedt (1935) (Ekdahl, Om fordran i konkurs) s. 161. Lindskog, Kvittning s. 640 f. och Welamson, Konkursrätt s. 482. SOU 1970:75 (Utsökningsrätt X) s. 188. Palmér och Savin vid 5 kap. 15 §. Se även NJA 1994 s. 474, och jämför NJA 2008 s. 878 (Borgensman som ingått proprieborgen för fullgörandet av förpliktelser enligt ett avtal gällande ett löpande kontraktsförhållande har ansetts skyldig att svara endast för den skuld som återstår efter avräkning mellan fordringar och motfordringar hänförliga till avtalet).
- Det rör sig inte heller om huruvida, efter fullbordat faktum, den seniora borgenären kan rikta skadeståndskrav mot konkursförvaltaren, för att denne har följt förmånsrättslagens ordaly- delse men avvikit från den ordning som ställts upp i ett intercreditoravtal. Se avsnitt 12.5 (Kon- kursförvaltares handlingsalternativ och ansvar). Jfr NJA 1994 s. 705 och NJA 2001 s. 805, som rörde möjligheten att kvitta en fordran på grund av återvinningsanspråk enligt 5 kap. 15 § konkurslagen.
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20201 hänvisning
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten4 hänvisningar
- Se NJA 1938 s 149; NJA 1994 s 705; NJA 2001 s 805.
- Högsta domstolen har bland annat prövat frågan om återvinningsfordrans uppkomsttidpunkt gällande kvittning i konkurs såvitt avser huvudfordrans uppkomst. Fallen behandlas närmare nedan under avsnitt 14.5.5. Här bör dock nämnas att domstolen har funnit att återvinningsfordran har uppkommit genom konkursen i dessa fall, samt att i NJA 2001 s 805 påtalades det att syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen företogs. Domstolen konstaterade också i 2001 års avgörande att syftet inte kan förverkligas om återvinningssvaranden kan använda en konkursfordran till att kvitta mot en återvinningsfordran, eftersom återvinningen då skulle sakna betydelse.
- Om även återvinningssvaranden har gått i konkurs aktualiseras andra frågor om huvudfordrans uppkomst. Konkursboets (återvinningskärandens) krav på återbäring kan då komma att ställas mot återvinningssvarandens fordran på utdelning, vilket gör att frågan om när en utdelningsfordran i en konkurs har uppkommit blir relevant. I NJA 2001 s 805 prövade Högsta domstolen just en sådan fråga. I rättsfallet hade återvinningskäranden försatts i konkurs den 5 september. Före konkur320 sen hade (konkurs)gäldenären betalat ett antal förfallna hyror till återvinningssvaranden. Det var ostridigt att dessa fordringar kunde återvinnas. Den 19 september försattes även återvinningssvaranden i konkurs. Frågan i målet var bland annat om återvinningskäranden kunde använda återvinningsfordran till att kvitta mot den fordran återvinningssvaranden hade på utdelning i återvinningskärandens konkurs. Återvinningsfordran var alltså motfordran i återvinningssvarandens konkurs, medan återvinningssvarandens fordran på utdelning i återvinningskärandens konkurs var huvud fordran.
Om återvinning av egendom som ökat i marknadsvärde2 hänvisningar
- Vid vindikation tillkommer värdeökningen vindikanten, SOU 1965:14 s. 117. Motsvarande resonemang förs också vid återvinning. Då återställandet skall ske i natura och ersättning därför skall beräknas vid tidpunkten för återvinningsmålets fastställande talar den lagtekniska lösningen för att det är konkursboets ställning som skall återställas. Lennander s. 330 f. uppger att det förefaller vara den övervägande meningen att konkursboet i princip skall hållas skadeslöst. I NJA 2001 s. 805 anger HD att återvinningsreglernas syfte är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som förelåg före den återvinningsbara rättshandlingen.
- Prop. 1975:6 s. 242 och HD:s diskussion av frågeställningen i NJA 1984 s. 816 och NJA 2001 s. 805. Hans Renman använder samma argumentation vid bedömningen av ett annat återgångsproblem, Återvinning enligt 4 kap. konkurslagen, Stockholm 2008, s. 62 f.
Återvinning i konkurs efter fusion av dotterbolag2 hänvisningar
- Lennander s. 376 f, Walin s. 227, Ulf Göranson, Återvinning utan konkurs, Sthlm1989 s. 221 ff., NJA 2001 s. 805.
- I NJA 1984 s. 816 påtalar HD att ”Föremål för återvinning i konkurs är enligt KL principiellt en rättshandling och inte den av rättshandling berörda egendomen som sådan. Man måste sålunda skilja mellan förutsättningarna för att en viss rättshandling skall återvinnas och innebörden av att rättshandlingen återvinnes.” Att HD uppgett att föremålet för återvinningen är rättshandling och inte den berörda egendomen i sig, måste förstås så att återvinningen skall rikta sig mot viss transaktion. I bedömningen av den transaktionen är dock gäldenärens egendom av betydelse, i det att det är förändringen av gäldenärens egendomsmassa som föranleder återvinning av rättshandlingen. I NJA 2001 s. 805 konstaterar HD att syftet med återvinningsreglerna är att i konkursborgenärernas gemensamma intresse återställa det läge som rådde innan den återvinningsbara rättshandlingen vidtogs. Lennander s. 204 ff. angående medelbara betalningar och s. 327 om verkan av återvinning. Göranson a. a. s. 226 menar att återvinningsanspråket riktar sig mot rättshandlingen och inte mot objektet.
Svensk rättspraxis1 hänvisning