Se NJA 2024 s. 150 p. 10 i Högsta domstolens domskäl. Högsta domstolen gör likadant i Hökerums lånefordran, T 5438–23, se p. 16. Se även Lennander, G., Återvinning i konkurs, Stockholm 2013, s. 338 f. Rättsfallet NJA 2001 s. 805 handlar om frågan huruvida man kan kvitta ett krav på återbetalning av en återvinningsbar betalning mot fordran på utdelning. I fallet hade även den utdelningsberättigade återbäringsskyldiga (återvinningssvaranden) gått i konkurs. Omständigheterna var i korthet följande. Bolaget ”Franslast” hade ett par dagar innan bolaget försattes i konkurs betalat delar av de hyror som varit förfallna till sin hyresvärd, ”Bålsön”. Vid tiden för konkursen utgjorde hyra en förmånsberättigad post (så är inte längre fallet).24 Mellanskillnaden mellan det förmånsberättigade beloppet och det strax före konkursutbrottet utbetalade beloppet upptogs i utdelningsförslaget som en förmånsberättigad utdelning. Två veckor efter att Franslast försattes i konkurs, försattes även hyresvärden Bålsön i konkurs. Franslast hyresbetalningar till Bålsön återvanns i Franslasts konkurs (dvs. den första konkursen). Detta innebar att Franslast hade ett krav på återbetalning av hyrorna mot Bålsön. Frågan i målet var bl.a. om kvittning av återbäringsbeloppet kunde ske mot alla hyresfordringar, såväl förmånsberättigade som inte förmånsberättigade, eller endast mot utdelningsbeloppet. Här blir det komplicerat. Kontentan av Högsta domstolens domskäl förefaller vara att konkursboets krav på återbäring från Bålsön inte existerade vid tiden för Franslasts konkurs. Det rör sig således inte om motstående fordringar på det sätt som krävs enligt 5 kap. 15 § KL. Av 5 kap. 15 § KL följer att ”[e]n fordran hos gäldenären som får göras gällande i konkursen kan av borgenären användas till kvittning mot en fordran som gäldenären hade mot honom när konkursbeslutet meddelades.” Det Högsta domstolen alltså konstaterar är att endast Bålsöns (borgenären) konkursfordran på betalning hade uppstått vid Franslasts (gäldenären) konkurs. Däremot hade inte kravet på återbäring uppstått ”när konkursbeslutet meddelades”; det uppstod först därefter när konkursförvaltaren krävde betalningen åter. Kvittning i Franslasts konkurs av hela hyresskulden mot återbäringen var därmed, enligt Högsta domstolen, utesluten.25
Hänvisas från p. 1 (s. 467)
1.– och osedvanliga betalningsmedel Högsta domstolen inleder resonemanget i domen, som nämnts ovan, med att ta fasta på syftet med återvinning i konkurs. Högsta domstolen hänvisar här till NJA 2001 s. 805 (Högsta domstolen kallar rättsfallet för Franslast). Franslast – detta synnerligen röriga och komplicerade rättsfall – anfördes även av underrätterna som stöd för konkursens syfte. Det är intressant eftersom Högsta domstolen i NJA 2001 s. 805 ändå måste sägas knåda kvittningsrekvisiten mycket noga innan domstolen kommer till sin slutsats, något som alltså inte skedde i NJA 2024 s. 150. I NJA 2024 s. 150 är underrätterna dock helt överens om att ”detta” inte rör sig om en kvittning utan om en betalning. Frågan prövas inte av Högsta domstolen. Riktigt så självklart att ”rättshandlingen” utgjorde en betalning och inte något annat, exempelvis en kvittning, kan det ändå inte sägas ha varit i NJA 2024 s. 150. Om man (Högsta domstolen) nu ändå hänvisar till ett kvittningsfall, kunde man (Högsta domstolen) då inte också ha uppmärksammat kvittningsfrågan lite grann? Om så bara för att skriva bort den? För att använda en anglicism så förefaller det vara lite ”over-kill” att hänvisa till ett långt kvittningsfall bara för att visa att Högsta domstolen en gång uttalat sig om konkursens syfte. Det kan invändas att kvittning är ett sätt att göra sig betald, och därmed skulle frågan vara överflödig eftersom det rörde sig om återvinning av betalning. Det är dock inte min invändning, invändningen är att Högsta domstolen i sådana fall förefaller hoppat över led. Vad var det då som skulle återvinnas i NJA 2024 s. 150? Som nämndes inledningsvis hade Frölunda Café varit franchisetagare och hyresgäst till Le Croissant. I ett tidigare mål hade tingsrätten funnit att Frölunda Café var betalningsskyldigt för hyror. För att komma till rätta med parternas mellanhavanden ingick parterna ett förlikningsavtal genom vilket Le Croissants fordringar på hyra kvittades mot vissa fordringar som Frölunda Café hade på Le Croissant. Dessutom tog Le Croissant över verksamhet och inventarier och därefter var parternas samtliga mellanhavanden avklarade. Själva förlikningsavtalet innefattade därmed ett slags kvittning. En kvittning handlar om att göra sig betald. Detta indikeras även av kopplingen mellan 4 kap. 10 § KL och 5 kap. 15 § och 16 § KL. Av 4 kap. 10 § KL framgår att reglerna om återvinning av betalning ska tillämpas även vid kvittning ”[…] om borgenären enligt 5 kap. 15 eller 16 § inte hade varit berättigad att kvitta i konkursen.” Det hade alltså inte varit helt orimligt att undersöka möjligheten till kvittning eftersom det var vad som hade avtalats i förlikningsavtalet. Möjligen var alltså inte frågan om kvittning helt överflödig. Möjligen var inte heller hänvisningen till NJA 2001 s. 805 vald helt på måfå. Vad syftet närmare bestämt var framgår dock inte av NJA 2024 s. 150, annat än – möjligen – indirekt och underförstått, varvid väl dock kan tänkas finnas andra tolkningsmöjligheter än de jag här lyft fram.s. 467