Medicinska åldersbedömningar i asylprocessen*1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2000 s. 421
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2000 s. 421
BibTeX
@misc{nja-2000-s-421,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2000 s. 421}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
21 hänvisningar i 11 artiklar · 21 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
Om den s.k. ungdomsreduktionen1 hänvisning
”Straffmätningsvärde” och påföljdsval1 hänvisning
Straffmätningsvärdet — en replik1 hänvisning
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I NJA 2008 s. 900 ansågs det faktum att den tilltalade redan avtjänat det straff om åtta månader till vilket han dömts av hovrätten och därefter försökt ”börja om” möjligen kunna utgöra skäl att sätta ned straffet för ett rån med ett straffvärde på ca 1 år (med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8). Däremot menade HD att situationen inte var sådan att det kunde anses föreligga särskilda skäl att gå under straffminimum varför påföljden bestämdes till just fängelse ett år (jfr här NJA 2000 s. 421). 5.1.1.4 Ungdomsreduktion Bestämmelsen om s.k. ungdomsreduktion har tillämpats bl.a. i NJA 2001 s. 627, NJA 2002 s. 198, NJA 2002 s. 270, NJA 2002 s. 489, NJA 2003 s. 313, NJA 2005 s. 237 och NJA 2006 s. 524. Jfr även NJA 2007 s. 53.
- I NJA 2005 s. 878 avvisade HD, ungefär på samma sätt som gjordes på ett allmänt plan i NJA 2000 s. 421, en av Riksåklagaren förordad schablon avseende ungdomsreduktionen enligt 29 kap. 7 § brottsbalken, av innebörd att påföljden för ungdomar i åldern 15–17 år normalt bör bestämmas till etthundra dagsböter eller mer i det fall straffvärdet för en vuxen person varit fängelse i en månad. HD hänvisade i denna del till att det inte är invändningsfritt att ta sin utgångspunkt i straffvärdet för en vuxen (eftersom straffvärdet avseende den unge kan vara lägre med stöd av 29 kap. 3 § första stycket 3) samt till att den av Riksåklagaren föreslagna schablonen skulle innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som dittills hade dömts ut. Beaktas måste också, enligt HD, att straffet för den vuxne inte sällan blir villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Fallet har kommenterats av Martin Borgeke, Sigurd Heuman, Staffan Levén och Lars Lindström i SvJT 2006 s. 243 ff. De allmänna skälen för HD:s ovilja att godta schabloner vad gäller ungdomsreduktionen — att också andra regler kan behöva beaktas — framstår inte som övertygande. Detta har nog varit förutsatt av de flesta som argumenterar för något slags schablon. 5.1.2 Val av påföljd (30 kap.) 5.1.2.1 Påföljdsval avseende vuxna (30 kap. 4 § brottsbalken) I NJA 2003 s. 414 bedömde HD att en person som gjort sig skyldig till ett brott med ett straffvärde om tre år skulle dömas till fängelse också om det i målet förelåg billighetsskäl som innebar att straffmätningsvärdet uppgick till blott ett år. HD framhöll här att ett straffvärde motsvarande fängelse i tre år måste anses vara ett mycket starkt skäl för att bestämma påföljden till fängelse och att de billighetsskäl som förelegat inte utgjorde tillräckliga skäl för att döma till en lindrigare påföljd. Också om straffmätningsvärde i målet inte gick under ett år kan HD:s påpekande om straffvärdets betydelse måhända ses som en erinran om att den tumregel av innebörd att den grundläggande presumtionen mot fängelse normalt inte kan anses bruten om straffvärdet visserligen överstiger ett år, men straffmätningsvärdet ligger under denna gräns inte kan tillämpas helt mekaniskt, särskilt inte när straffvärdet på ett betydande sätt överstiger ett år. (Jfr Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 2 uppl. 2010 s. 143.)
- När det gäller övergången från fängelse eller från en med fängelse utbytbar påföljd till böter anser författarna att det är svårt att uppställa några riktlinjer för tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB. Om straffet för en vuxen skulle bli mer än två månaders fängelse bör dock, enligt dem, böter måhända inte komma i fråga. Lena Holmqvist i JT 2000–01 s. 910 I sin artikel Påföljdsbestämning för unga lagöverträdare kommenterar Lena Holmqvist bl.a. rättsfallen NJA 2000 s. 421 och NJA 2000 s. 314. Lena Holmqvists konklusion blir att det finns skäl att uppmärksamma föreskrifterna i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB respektive 29 kap. 7 § BrB var för sig och att först pröva om 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB kan tillämpas innan man går vidare till 29 kap. 7 § BrB. Johan Munck i Festskrift till Nils Jareborg I festskriften till Nils Jareborg (Göteborg 2002) utvecklar Johan Munck sina tankar på området i uppsatsen Straffvärde och ungdom (s. 503 ff.). Enligt Johan Munck måste den reglering i 29 kap. BrB som tar sikte särskilt på ungdomar förutsättas vila på tanken att ett brott som har begåtts av barn eller ungdomar under arton år skall presumeras ha ett lägre straffvärde än om brottet, under motsvarande omständigheter i övrigt, hade begåtts av en vuxen. Johan Munck menar att den brottsliga gärningen inte annat än undantagsvis kan bedömas som lika allvarlig som om en vuxen person hade begått den. I sammanhanget bortser Johan Munck från renodlade ungdomsbrott — t.ex. vissa former av skadegörelse — där resonemanget enligt honom saknar betydelse.
- NJA 2000 s. 421 Omständigheterna och HD:s avgörande Några ungdomar hade under januari och februari 2000 gjort sig skyldiga till två fall av rån och två fall av förberedelse till rån. De två som var föremål för HD:s prövning var vid brottens begående 18 år gamla. Det samlade straffvärdet av gärningarna bedömdes av domstolarna motsvara för den ene (J) fängelse tre år och för den andre (C) fängelse två år tre månader. I HD framhöll RÅ att det skulle främja intresset av konsekvens, förutsebarhet och en enhetlig rättstillämpning vid bedömningen av brott begångna av unga lagöverträdare, om domstolarna tillämpade en metod, enligt vilken straffen med stöd av 29 kap. 7 § BrB i princip nedsattes med en viss procent enligt en alltefter levnadsåldern fallande skala. Det kunde sålunda enligt RÅ:s uppfattning vara rimligt om straffet för brott med ett straffvärde motsvarande t.ex. fängelse fyra år nedsattes för en femtonåring med 80 procent, för en artonåring med femtio procent och för en tjugoåring med tjugo procent. Detta skulle för J innebära att fängelsestraffet bestämdes till ett år sex månader och för C till ett år två månader.
- Efter en hänvisning till resonemanget i NJA 2000 s. 421 uttalade HD bl.a. följande. I förevarande fall är det klart att bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB bör föranleda att påföljden bestäms till böter. Till grund för RÅ:s överklagande ligger bedömningen att det behövs en schabloniserad regel om att 100 dagsböter eller mer normalt bör vara straffet för ungdomar i åldern 15–17 år i de fall straffvärdet för en vuxen person skulle ha legat på en månads fängelse. — Som RÅ anfört kan det i nu aktuella situationer finnas behov av att utnyttja bötesskalans övre del för att undvika inkonsekvenser i reaktionssystemet beträffande ungdomar. Det får vidare anses föreligga större utrymme för att tillämpa schabloner för ungdomsrabatten vid bötespåföljd än vid fängelsepåföljd. Exempelvis kan det antas att sådana förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB mera sällan blir av betydelse när det gäller att mäta ut böter. — Att en regel av det slag som RÅ förordat innebär en knytning till straffvärdet för motsvarande brott av en vuxen person är emellertid inte helt invändningsfritt. Enligt 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB skall som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Om straffvärdet för en vuxen person är en månads fängelse kan motsvarande värde således vara lägre för en person som var mycket ung när brottet begicks. I praktiken brukar den bestämmelsen sällan behandlas särskilt, utan en allmän bedömning av vilken strafflindring som den tilltalades ungdom bör föranleda görs med stöd av 29 kap. 7 § BrB (se Munck i Festskrift till Nils Jareborg, 2002, s. 503 ff.). En schabloniserad regel som tar sin utgångspunkt i straffvärdet för en vuxen kan emellertid behöva korrigeras med hänsyn till omogenhet och bristande erfarenhet som har samband med den tilltalades ålder. Detta skulle komplicera användningen av regeln. — Ett starkare skäl mot en normalpåföljd om 100 dagsböter i de av RÅ angivna situationerna är att en sådan påföljd måste bedömas i många fall innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som hittills har dömts ut (jfr NJA 1996 s. 63). Utöver de tidigare berörda skälen har det inte framkommit något som motiverar en sådan straffskärpning. I sammanhanget måste också beaktas att straffet för en vuxen person för bl.a. brott av det slag som målet gäller ofta skulle bestämmas till villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Det redovisade resonemanget ledde, enligt HD, till att hovrättens domslut i fråga om påföljden borde fastställas. Kommentarer HD inleder med att hänvisa till det i föregående avsnitt kritiserade uttalandet i NJA 2000 s. 421 om betydelsen av andra faktorer, såsom brottslighetens art samt föreskrifterna i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB. I den delen får vi hänvisa till vad vi anfört tidigare.
Svensk rättspraxis5 hänvisningar
- Ytterligare rättsfall som kan vara av visst intresse vad gäller bedömningen av straffvärde är bl.a. NJA 1995 s. 405, NJA 1995 s. 448, NJA 1996 s. 27, NJA 1996 s. 63, NJA 1997 s. 507, NJA 1997 s. 622, NJA 1997 s. 652, NJA 1997 s. 781, NJA 1998 s. 283, NJA 1998 s. 713, NJA 1999 s. 25, NJA 2000 s. 190, NJA 2000 s. 278, NJA 2000 s. 302, NJA 2000 s. 314 (särskilt utförligt och instruktivt) samt NJA 2000 s. 421.
- I NJA 2000 s. 421 ansågs risken för att de ansträngningar som lagts ned på två ungdomars rehabilitering (studier, psykologbehandling etc.) skulle spolieras kunna beaktas enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken. Till följd av detta avstod HD från att vid straffmätningen skärpa de av HovR utdömda fängelsestraffen.
- Ungdomsrabatt. 29 kap. 7 § brottsbalken har tillämpats i bl.a. NJA 1995 s. 89 I (fängelsestraff för dopningsbrott), NJA 1996 s. 63 (dagsböter för urkundsförfalskning), NJA 1996 s. 93 (fängelsestraff för bl.a. förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 509 (fängelsestraff för mord förövat av 16-åring), NJA 1997 s. 476 (dagsböter för brott mot lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål; rabatten var i detta fall påfallande liten), NJA 1997 s. 538 (fängelsestraff för sexuellt utnyttjande), NJA 1999 s. 269 (villkorlig dom i förening med samhällstjänst för misshandel), NJA 1999 s. 561 (villkorlig dom respektive skyddstillsyn i förening med samhällstjänst för mened), NJA 2000 s. 278 (fängelsestraff för bl.a. misshandel förövad av 19-åring; processuella regler påverkade utgången i denna del) samt NJA 2000 s. 421 (fängelsestraff för rån och förberedelse till rån).