1.NJA 2000 s. 421 Omständigheterna och HD:s avgörande Några ungdomar hade under januari och februari 2000 gjort sig skyldiga till två fall av rån och två fall av förberedelse till rån. De två som var föremål för HD:s prövning var vid brottens begående 18 år gamla. Det samlade straffvärdet av gärningarna bedömdes av domstolarna motsvara för den ene (J) fängelse tre år och för den andre (C) fängelse två år tre månader. I HD framhöll RÅ att det skulle främja intresset av konsekvens, förutsebarhet och en enhetlig rättstillämpning vid bedömningen av brott begångna av unga lagöverträdare, om domstolarna tillämpade en metod, enligt vilken straffen med stöd av 29 kap. 7 § BrB i princip nedsattes med en viss procent enligt en alltefter levnadsåldern fallande skala. Det kunde sålunda enligt RÅ:s uppfattning vara rimligt om straffet för brott med ett straffvärde motsvarande t.ex. fängelse fyra år nedsattes för en femtonåring med 80 procent, för en artonåring med femtio procent och för en tjugoåring med tjugo procent. Detta skulle för J innebära att fängelsestraffet bestämdes till ett år sex månader och för C till ett år två månader.s. 248
2.HD uttalade i domskälen följande. Det är tydligt att straffnedsättning med stöd av 29 kap. 7 § BrB normalt bör bli större för den som vid brottets begående var väsentligt yngre än 21 år än för den som nästan uppnått denna ålder och att det i princip bör bli fråga om allt större straffnedsättning ju yngre lagöverträdaren är. I ett annat hänseende görs för övrigt vid utmätandet av straff för unga lagöverträdare en distinktion mellan den som är under arton år och den som fyllt arton år men inte tjugoett. Enligt 30 kap. 5 § BrB krävs sålunda synnerliga skäl för att den som tillhör förstnämnda kategorin skall få dömas till fängelse, medan den som tillhör den senare gruppen får dömas till fängelse om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. — Det är emellertid inte enbart åldern som bör vara avgörande för hur stor straffnedsättningen skall bli enligt 29 kap. 7 § BrB. Vid långvariga fängelsestraff kan det ofta vara rimligt att nedsätta straffet mera än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff, och brottens art kan också vara av betydelse i detta sammanhang. Även de omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB påverkar självfallet straffmätningen. Någon schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet skulle bl.a. med hänsyn till dessa förhållanden behöva förses med så många undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna till verklig vägledning. — I förevarande fall var J och C arton år gamla, när de begick brotten i fråga. Med hänsyn härtill, till brottens straffvärden och till övriga omständigheter får det anses att straffen för dem borde ha bestämts till ungefär hälften av de tidigare angivna straffvärdena och att således J bort dömas till fängelse ett år sex månader och C — med en mindre avrundning nedåt — till fängelse ett år. Att HD uttryckte sig på det sättet att J och C bort dömas till de angivna straffen, vilka hade inneburit en skärpning i förhållande till tingsrättens och hovrättens dom, hade att göra med att man avstod från att skärpa straffen med hänvisning till omständigheter med anknytning till de tilltalades situation vid tiden för HD:s dom. Kommentarer Först ett påpekande som kan uppfattas som en petitess. HD hänvisar inledningsvis i det refererade partiet till föreskriften i 30 kap. 5 § BrB och skriver att även den föreskriften reglerar frågan om utmätande av straff för unga. Det är emellertid fel. Reglerna i 30 kap. BrB handlar om påföljdsval. Uppenbarligen menar HD med ”utmätande av straff” egentligen påföljdsbestämningen i dess helhet. Det är dock viktigt att hålla isär det regelsystem som styr straffmätningen, och som finns i 29 kap. BrB, och det i 30 kap. BrB som gäller för påföljdsvalet.s. 249
3.När det gäller HD:s fortsatta resonemang ligger det i och för sig mycket i att det kan finnas skäl att sätta ned straffet mer om det rör sig om långa fängelsestraff än om korta sådana eller böter. Man kunde dock fråga sig om, och i så fall varför, HD anlägger samma syn på korta fängelsestraff som på bötesstraff. Som vi ser det är det en betydande skillnad i ingripandegrad mellan böter och fängelse, vilket skulle kunna motivera ett större hänsynstagande till låg ålder vid utmätande av fängelse över huvud taget än när straffet skall bestämmas till böter. Här kan för övrigt noteras att i RÅ:s i det föregående redovisade PM 2004:1 inte föreslås något hänsynstagande till ungdom över huvud taget för ålderskategorin över arton år (och av relativt lätt insedda skäl inte heller över huvud taget beträffande penningböter).s. 250
4.Att brottets art skall tillmätas betydelse i sammanhanget är mera svårförståeligt. Vad HD i detta sammanhang menar med brottets art är för övrigt oklart, liksom vilken betydelse som skulle tillmätas faktorn brottets art. När man talar om brottets art faller tankarna naturligtvis på föreskriften i 30 kap. 4 § BrB, i vilken föreskrivs att brottslighetens art kan vara ett skäl för fängelse. Är det möjligen motsvarande resonemang som HD tänker sig att domstolarna skall föra vid tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB? Eller skall brottslighetens art vägas in på något annat sätt, exempelvis att det är frågan om seriebrottslighet rent allmänt eller om olikartad eller likartad brottskonkurrens? HD:s hänvisning till brottens art är knappast möjlig att tyda och framstår antingen som ett misstag eller som alltför kryptisk för att ligga till grund för tingsrätters och hovrätters tillämpning av 29 kap. 7 § BrB.s. 250
5.Om HD:s hänvisning till brottens art kan kritiseras som i vart fall alltför svårtydd framstår hänvisningen i övrigt till omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB såsom ganska rejält skjutande bredvid målet. Att både återfallsregeln i 29 kap. 4 § BrB och billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB har tillämpning också i det fall den brottslige är under tjugoett år är ju uppenbart. Att åberopa dessa regler som ett skäl mot att precisera innebörden av bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB kan inte vara rätt.s. 250
6.Slutligen kan väl det sägas att HD beträffande J tillämpade den straffnedsättning som RÅ hade yrkat. Även när det gällde C förefaller HD ha varit inne på att straffnedsättningen borde vara 50 procent. Här blev emellertid nedsättningen större — den avrundades nedåt. En strikt tillämpning av en 50-procentsregel skulle ha givit en strafftid på ett år en månad femton dagar. Och ett sådant straff, med det intryck av ”finknäck” som det ger, framstår naturligtvis inte som lämpligt att döma ut. RÅ hade beträffande C yrkat att strafflängden skulle bestämmas till ett år två månader. Någon avrundning uppåt bör emellertid knappast förekomma. NJA 2005 s. 878 Omständigheterna och HD:s avgörande En ung man hade, när han var ca femton och ett halvt år gammal, tillsammans och i samförstånd med annan gjort sig skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel. Det rörde sig om två motocrosscyklar. Dessutom hade han vid tre tillfällen, både innan han fyllde sexton år och strax därefter, begått narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen genom att bruka hasch. Tingsrätten bestämde påföljden till 40 dagsböter, något som hovrätten ändrade till 80 dagsböter.s. 250
7.I HD yrkade RÅ att bötesstraffet skulle bestämmas till 100 dagsböter, vilket den tilltalade bestred. RÅ baserade sitt yrkande på den modell för beaktande av den tilltalades ungdom som finns i RÅ PM 2004:1. Denna innebär, som framgått, bl.a. att straffskalan under 100 dagsböter reserveras för brottslighet som har ett straffvärde som innebär att även en fullt straffmyndig person skulle ha ådömts böter. Den del av bötesskalan som sträcker sig från och med 100 dagsböter till bötesmaximum skall då följaktligen användas för brottslighet som för vuxna lagöverträdare bort föranleda fängelse.s. 251
8.HD fann att straffvärdet av gärningarna ”om de hade begåtts av en vuxen person” motsvarade fängelse en månad.s. 251
9.Efter en hänvisning till resonemanget i NJA 2000 s. 421 uttalade HD bl.a. följande. I förevarande fall är det klart att bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB bör föranleda att påföljden bestäms till böter. Till grund för RÅ:s överklagande ligger bedömningen att det behövs en schabloniserad regel om att 100 dagsböter eller mer normalt bör vara straffet för ungdomar i åldern 15–17 år i de fall straffvärdet för en vuxen person skulle ha legat på en månads fängelse. — Som RÅ anfört kan det i nu aktuella situationer finnas behov av att utnyttja bötesskalans övre del för att undvika inkonsekvenser i reaktionssystemet beträffande ungdomar. Det får vidare anses föreligga större utrymme för att tillämpa schabloner för ungdomsrabatten vid bötespåföljd än vid fängelsepåföljd. Exempelvis kan det antas att sådana förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. 5 § BrB mera sällan blir av betydelse när det gäller att mäta ut böter. — Att en regel av det slag som RÅ förordat innebär en knytning till straffvärdet för motsvarande brott av en vuxen person är emellertid inte helt invändningsfritt. Enligt 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB skall som förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Om straffvärdet för en vuxen person är en månads fängelse kan motsvarande värde således vara lägre för en person som var mycket ung när brottet begicks. I praktiken brukar den bestämmelsen sällan behandlas särskilt, utan en allmän bedömning av vilken strafflindring som den tilltalades ungdom bör föranleda görs med stöd av 29 kap. 7 § BrB (se Munck i Festskrift till Nils Jareborg, 2002, s. 503 ff.). En schabloniserad regel som tar sin utgångspunkt i straffvärdet för en vuxen kan emellertid behöva korrigeras med hänsyn till omogenhet och bristande erfarenhet som har samband med den tilltalades ålder. Detta skulle komplicera användningen av regeln. — Ett starkare skäl mot en normalpåföljd om 100 dagsböter i de av RÅ angivna situationerna är att en sådan påföljd måste bedömas i många fall innebära en straffskärpning i förhållande till de påföljder som hittills har dömts ut (jfr NJA 1996 s. 63). Utöver de tidigare berörda skälen har det inte framkommit något som motiverar en sådan straffskärpning. I sammanhanget måste också beaktas att straffet för en vuxen person för bl.a. brott av det slag som målet gäller ofta skulle bestämmas till villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Det redovisade resonemanget ledde, enligt HD, till att hovrättens domslut i fråga om påföljden borde fastställas. Kommentarer HD inleder med att hänvisa till det i föregående avsnitt kritiserade uttalandet i NJA 2000 s. 421 om betydelsen av andra faktorer, såsom brottslighetens art samt föreskrifterna i 29 kap. 4 och 5 §§ BrB. I den delen får vi hänvisa till vad vi anfört tidigare.s. 251
10.HD använder sig av termen ”ungdomsrabatt”. Med rabatt avses i allmänhet ett avdrag på priset för en vara, en prisreduktion. Man får något för ett lägre pris än som gällt tidigare eller som andra får betala. Enligt vår mening är ordet rabatt så förknippat med ekonomiska förhållanden att det inte lämpar sig i det här aktuella sammanhanget. Det är inte så att domstolarna ger vissa personer ”rabatt” på det straff som de annars skulle ha blivit dömda till. I stället förhåller det sig så att det straff som ådöms ungdomar av främst humanitära skäl måste vara lägre än det som ådöms vuxna lagöverträdare. Detta hänger samman med, som det uttrycks i RÅ PM 2004:1, de unga lagöverträdarnas mindre utvecklade ansvarsförmåga, deras större känslighet för sanktioner och deras behov av att mötas med större tolerans. Att i detta läge tala om att ungdomarna får ”rabatt” kan leda tanken fel. Det förutsätts nämligen att de påföljder som ådöms unga lagöverträdare är väl övervägda, rimliga och tillräckligt kännbara för dem som utsätts för dem.s. 252
11.HD anför att det kan föreligga större utrymme för att tillämpa schabloner vid en bötespåföljd än vid en fängelsepåföljd. Som skäl härför åberopar HD att det kan antas att det vid bötesbrott mera sällan är så, att föreskriften i 29 kap. 5 § BrB blir av betydelse. Att det förhåller sig på det viset, dvs. att billighetsskäl inte så ofta förekommer vid bötesbrottslighet, är tänkbart och kanske till och med troligt. Men den större eller mindre förekomsten av billighetsskäl kan inte gärna ha någon betydelse för hur hänsynstagandet till den tilltalades ungdom bör ske. Argumentet håller alltså knappast som grund för HD:s resonemang.s. 252
12.HD kommer så in på förhållandet mellan föreskrifterna i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB och i 29 kap. 7 § BrB. Någon djupare analys av hur reglerna förhåller sig till varandra gör inte HD, utan domstolen hänvisar i huvudsak till Johan Muncks uppsats i festskriften till Nils Jareborg. HD:s slutsats blir emellertid att det förhållandet att en schabloniserad regel kan behöva korrigeras med hänsyn till omogenhet och bristande erfarenhet som har samband med den tilltalades ålder skulle komplicera användningen av en sådan regel. För egen del kan vi emellertid inte se att detta skulle innebära någon svårare komplikation. Detta gäller särskilt som regeln i 29 kap. 3 § första stycket 3 BrB dels är avsedd att tillämpas restriktivt, dels bör, i de fall den blir aktuell, tillämpas först. Från det straffvärde man efter denna tillämpning kommit fram till kan man sedan göra den reduktion av straffet som skall ske enligt 29 kap. 7 § BrB.s. 252
13.Det står klart att ett skäl emot en regel av det slag som RÅ i rättsfallet argumenterade för kan vara att den skulle innebära en straffskärpning. Detta motargument måste emellertid vägas dels mot hållbarheten i det tidigare avgörandet NJA 1996 s. 63, dels mot behovet av generella regler för beaktandet av den tilltalades ungdom. Som vi ser det har HD i domskälen i 1996 års fall blandat ihop rena straffvärdeskäl med ett åberopande av regeln i 29 kap. 7 § BrB på ett sådant sätt att det är svårt att dra några mera säkra slutsatser om hur HD egentligen resonerade. I vart fall torde det rättsfallet inte kunna tillmätas någon särskild tyngd när det gäller straffmätningen vid brott begångna av ungdomar. Se härom mera i den kommande argumentationen.s. 253
14.Slutligen anför HD som argument mot RÅ:s yrkande i målet att det i sammanhanget också måste beaktas att straffet för en vuxen för bl.a. brott av det slag som målet gäller ofta skulle bestämmas till villkorlig dom och ett måttligt bötesstraff. Om detta kan man väl säga att, med ett straffvärde om fängelse en månad, det med den villkorliga domen förbundna bötesstraffet skulle ha blivit lågt, gissningsvis 30 eller 40 dagsböter. HD menar antagligen att ett bötesstraff om 100 dagsböter i den jämförelsen skulle framstå som alltför strängt. Emellertid hör ett sådant argument inte alls hemma i sammanhanget. Böter och fängelse utgör straff som är angivna i brottens straffskalor på olika sätt. Påföljdsbestämningssystemet bygger på att domstolen först gör klart vilket straff som skulle dömas ut för det aktuella brottet eller den aktuella brottsligheten om straff valdes som påföljd. När detta är klart skall domstolen övergå till påföljdsvalet. Villkorlig dom blir då aktuell endast om domstolen först kommit fram till att böter inte är en tillräckligt ingripande påföljd utan att det, om straff skulle väljas, är nödvändigt med fängelse. Att fängelse i många fall skall ersättas vid påföljdsvalet med villkorlig dom eller skyddstillsyn förändrar inte detta. Systemet innebär alltså att villkorlig dom alltid är att anse som en strängare påföljd än ett rent bötesstraff. Visserligen kan man fundera över om det alltid av den dömde eller av allmänheten uppfattas så, men systemet är uppbyggt på det sättet och börjar domstolarna föra den typ av resonemang som HD här har gjort kan påföljdsbestämningsregleringen riskera att förlora sin förankring och att komma alldeles på drift. Vi är medvetna om att HD har resonerat på ett liknande sätt tidigare i NJA 1999 s. 9, men det rättsfallet hade sin speciella bakgrund och HD:s domskäl där skall nog inte tolkas längre än nödvändigt för att förklara den påföljd som i det fallet dömdes ut. I det nu aktuella rättsfallet är läget annorlunda. Det rör sig om en motivering i en dom som rör principerna för påföljdsbestämningen för unga. I det sammanhanget har HD:s argumentering inte plats.s. 253