3 · Proportionalitet och skälen bakom ungdomsreduktionen

1.I tidigare 29 kap. 7 § föreskrevs att ungdom skulle beaktas vid straffmätningen för personer som begått brott innan de fyllt 21 år, eftersom personer mellan 15 och 21 ansågs utgöra en grupp som generellt inte ställts inför vuxenvärldens krav och möjligheter att utveckla ansvarstagande. I praktiken innebar regleringen att straffet sattes ned schematiskt utefter gärningspersonens ålder, till exempel genom en reduktion med ca 20 % för en tjugoåring och ca 50 % för en artonåring. Genom den nu diskuterade lagändringen ändrades också 30 kap. 5 § brottsbalken, i vilken det tidigare föreskrevs att det krävdes särskilda skäl för att döma en person mellan 18–20 år till fängelse. Fortfarande gäller däremot enligt 29 kap. 3 § 3 p. brottsbalken att det i förmildrande riktning ska beaktas om brottet begåtts på grund av bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga.s. 281

2.Den tidigare regleringen av ungdomsreduktionen motiverades med att unga ansågs mer psykologiskt känsliga för bestraffning, bland annat för att straffet motverkar deras normala utvecklingsprocess och utgör en större del av deras liv. Att unga befinner sig i en mognadsprocess innebär att det också kan finnas skäl för samhället att visa större tolerans för de felsteg som mognadsprocessen kan innebära. Det ansågs därför finnas ett egenvärde i att hålla ner strafftiderna för unga av humanitära och samhällsekonomiska skäl. HD har tidigare framfört en liknande mening om att 29 kap. 7 § inte påverkar straffvärdet och att paragrafen istället skulle tillämpas eftersom fängelse är starkt nedbrytande för unga, varför det kunde finnas skäl att sätta ned straffet desto mer ju högre straffvärdet var. Det finns alltså stöd för att tidigare 29 kap. 7 § uttryckte den politiska viljan att begränsa längden och antalet fängelsestraff för unga av humanitära skäl. Utifrån ett sådant perspektiv går det att anföra att den tidigare regleringen av 29 kap. 7 § existerade i syfte att åstadkomma en restriktiv tillämpning av fängelsestraff för unga, likt 30 kap. 5 §, och att ungdom i form av personlighetsmässig omognad istället skulle och nu fortsättningsvis ska beaktas genom 29 kap. 3 § 3 p., som ska återspegla gärningspersonens klandervärdhet. Ett sådant resonemang får också stöd av att tillämpligheten för motsvarande 29 kap. 7 § höjdes till 21 år när påföljden ungdomsfängelse avskaffades, i syfte att frihetsberövande påföljder skulle bli färre och kortare. Att ändå beakta omständigheter utanför straffvärdet kan motiveras med att annat hade varit orättfärdigt, men straffvärdebedömningar ska egentligen inte ske utifrån teorier om straffet eller straffhotets verkningar utan efter en bedömning av brottets relativa förkastlighet. Sammantaget skulle lagändringen därmed kunna grunda sig på att skälen till den tidigare ungdomsreduktionen avvek från den grundläggande tanken att proportionalitetsprincipen ska uttrycka klander i förhållande till förtjänst, genom att 29 kap. 7 § beaktade politiska och humanitära hänsyn.s. 281

3.Problemet med en sådan grund, vilket också fördes fram under remissprocessen, är att både 29 kap. 7 § och 29 kap. 3 § 3 p. kan anses vila på förmågan att bära skuld och att det inom ramen för 29 kap. 7 § därför är möjligt att beakta ungdom som en omständighet som påverkar straffvärdet. Skillnaden mellan straffvärde och straffmätning är rent begreppslig, gränsdragningen däremellan syftar till att påföljdsbestämningen ska bli strukturerad och pedagogisk, men betyder inte nödvändigtvis att sorteringen av 29 kap. 7 § till straffmätningsbedömningen innebär att paragrafen beaktar något väsentligt annorlunda än paragrafer som hanteras under straffvärdebedömningen. Sorteringen är en rättslig konstruktion. Att 29 kap. 7 § sorterades till straffmätningsbedömningen innebär alltså inte i sig stöd för att den tidigare regleringen avvek från proportionalitetsprincipen. Det är också värt att notera att den aktuella lagändringen begränsades till att bara avskaffa reduktionen för allvarligare brott, med hänsyn till vad remissinstanserna hade anfört om ungas bristande mognad och ansvarsförmåga, samtidigt som lagstiftaren betonade att den straffrättsliga reaktionen i tidigare rätt inte stod i proportion till brottens allvar. Ändringen av 29 kap. 7 § bör därför tolkas som att lagstiftaren vidgår att det finns skillnader i unga och vuxnas skuld och klandervärdhet, men att denna beaktades i för stor utsträckning, på grund av att regleringen till viss del existerade av humanitetsskäl. Ett sådant ställningstagande innebär att lagändringen inte behöver försvara att unga och vuxna ska anses som lika klandervärda, utan det räcker istället att anföra att unga är mindre klandervärda, men inte så mycket mindre som uttrycktes av den praktiska tillämpningen av tidigare 29 kap. 7 §. Alternativet att uttryckligen ange graden av nedsättningar i lagen diskuterades i utredningen, i samband med diskussionen kring regleringen av ungdomsreduktionen för unga 15–17 år, men det noterades att det skulle innebära en för svensk straffrätt främmande detaljstyrning.s. 282

4.Det främsta skälet till att lagstiftaren trots det borde ha fokuserat på regleringens tillämpning eller motiverat straffskärpningen på andra grunder, istället för att argumentera för att den tidigare regleringen avvek från proportionalitetsprincipen, är att det senare alternativet antar att den tidigare regleringen utgjorde ett sådant avsteg. Den tidigare regleringen skulle dock uteslutande kunna ha motiverats av sådana humanitetsbaserade argument som redogjorts för ovan och ändå vara förenlig med principens utgångspunkter. För att besvara om den tidigare regleringen avvek från eller var förenlig med proportionalitetsprincipen räcker det alltså inte att notera att andra skäl har lagts fram till stöd för regleringen, utan frågan är vad regleringen egentligen uttryckte om ungas förtjänst, och om unga är mindre klandervärda än vuxna.s. 283