- Det finns ett flertal exempel ur rättspraxis där allmänna kontraktsrättsliga principer har an- vänts i situationer då det inte förelegat en avtalsrelation. Framför allt beträffande det allmän- nas ansvar för tjänster som utförs mot betalning finns ett stort behov av att offentligrättsliga normer kompletteras med privaträttsliga, kontraktuella, normer. I rättsfallet NJA 1998 s. 656 ansågs allmän domstol vara behörig att pröva en kommuns skyldighet att återbetala inbetald dagisavgift på grund av att lokalerna var hälsofarliga. I NJA 2008 s. 642 var också fråga om åter- betalning av dagisavgift. I det rättsfallet ansågs en kommun återbetalningsskyldig för avgift som vad hänförlig till en period då personalen strejkade. I NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) ansågs en högskola skyldig att återbetala studieavgifter till en student på grund av att undervis- ningen varit undermålig. Studenten hade alltså rätt till prisavdrag. I den aktuella situationen betraktades högskolans ansvar som ett kontraktsansvar, innebärande att studenten hade rätt till prisavdrag vid högskolans avtalsbrott. Att försöka pressa in dessa situationer i en anbud- accept-modell förefaller enligt min mening missriktat.
- NJA 1998 s. 656 58
Rättsfall
NJA 1998 s. 656
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1998 s. 656
BibTeX
@misc{nja-1998-s-656,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1998 s. 656}},
year = {1998},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
30 hänvisningar i 13 artiklar · 30 stycken/fotnoter
En enda högsta domstol — ett första steg?1 hänvisning
2016/3531 hänvisning
Domare på vift?1 hänvisning
Civilrätt och offentliga tjänster1 hänvisning
Offentliga avgifter och ömsesidigt förpliktande avtal9 hänvisningar
- För en kommentar till fallet, se Tom Madell, Kan brister vid anordnande av barnomsorgsplats utgöra grund för fordran som kan prövas i allmän domstol? NJA 1998 s. 656 (I), FT 1999, s. 51–57.
- Även om dagens tjänstemän, politiker och jurister inom den kommunala sektorn förmodligen uttryckte sig på ett mer nyanserat sätt än det i rubriken återgivna citatet, är det inte långsökt att tro att Högsta domstolens mellandom i det s.k. dagismålet, NJA 1998 s. 656 (I), möttes med såväl förvåning som viss opposition. HD fann nämligen i det aktuella målet att kommunala barnomsorgsavgifter, trots sitt ursprung i den offentligrättsliga lagstiftningen, till sin karaktär är av sådan art att bedömningen av dem bör hänföras till den civilrättliga sfären. Efter det att domen i dagismålet meddelades så har diskussionen om vad som egentligen gäller på rättsområdet i stor utsträckning klingat ut. Problemen är dock långt från klargjorda rörande frågan om vad som egentligen gäller om en förälder — till följd av någon form av bristande (mot)prestation från kommunens sida — inte vill erlägga barnomsorgsavgiften. Frågeställningen torde heller inte inskränka sig till enbart barnomsorgsavgifter utan aktualiseras vid de flesta typer av avgiftsbelagd kommunal service. 1.1 Ett konkret fall rörande barnomsorgsavgifter Under perioden den 12 maj 2003 till den 25 maj 2003 tog fackförbundet Kommunal ut delar av personalen vid 40 olika kommunala förskolor över hela landet i strejk. Strejken innebar att en del av de berörda kommunerna inte kunde tillhandahålla någon barnomsorg under perioden, medan andra kommuner kunde tillhandahålla viss barnomsorg, beroende på vilken personal som just där var uttagen i strejk. I vissa fall kunde barnen få vistas på förskolan varannan dag, i andra fall kanske under några timmar per dag. För det fall att det rörde sig om s.k. barndagvårdare som var uttagna i strejk, kunde vanligtvis — under den aktuella perioden — ingen barnomsorg tillhandahållas de barn som var placerade hos dessa. För det fall att även kökspersonalen var uttagen i strejk kunde barnen inte tillhandahållas några måltider. Barnen fick i dessa fall, i den mån de hade tillgång till barnomsorg under den aktuella perioden, ta med sig mat hemifrån.
- Tingsrätten konstaterar i sin dom, med hänvisning till NJA 1998 s. 656 (I), att förhållandet mellan kommunen och föräldern i förevarande mål var att anse som ett ömsesidigt förpliktande avtalsförhållande. Eftersom kommunen inte tillhandahållit barnomsorgsplats under den aktuella perioden kunde föräldern heller inte anses vara skyldig att utge barnomsorgsavgift under motsvarande period. Käromålet lämnades därför utan bifall.
Kvalitetsgarantier inom kommunal verksamhet4 hänvisningar
- Se närmare Madell, Kan brister vid anordnande av barnomsorgsplats utgöra grund för fordran som kan prövas av allmän domstol? NJA 1998 s. 656 (I), FT 1999 s. 51–57, Madell, Avtal mellan kommuner och enskilda — avtalsslut och rättsverkningar, 2000 s. 65–68 samt Lindquist, Kommunala befogenheter, 2000 s. 129 f. och s. 209 f.
- Inom kommunen finns ett flertal verksamheter, t.ex. inom den mjuka sektorn, där privaträttsliga regler kan komma att aktualiseras på grund av att relationen mellan kommunen och den enskilde bygger på ett avtalsförhållande eller åtminstone en avtalsliknande situation av civilrättslig karaktär. Att man har rätt att föra skadeståndstalan om en offentligrättslig tjänst för vilken avgift utgår, t.ex. barnomsorg, inte når upp till den förväntade nivån framgår numer också tydligt av det s.k. dagismålet — NJA 1998 s. 656 (I). I det aktuella rättsfallet slog Högsta domstolen fast att tjänster för vilka ett vederlag utgår, t.ex. barnomsorg, innehåller avtalsliknande inslag. Liknande bedömningar skulle kunna göras inom t.ex. hemtjänst och särskilda boenden för äldre och funktionshindrade. Däremot torde det vara tveksamt om det kan anses föreligga någon avtalsliknande situation inom verksamheter som är obligatoriska för den enskilde, t.ex. grundskolan.
- I förarbetena till KTjL anfördes att lagen inte ansågs vara tillämplig på verksamhet ”som utförs som ett led i offentlig förvaltning under sådana förhållanden att det framstår som främmande att tala om att det föreligger ett privaträttsligt avtalsförhållande mellan näringsidkaren och konsumenten”. I en nyligen presenterad utredning om förändring av konsumenträtten uttalas att det mot bakgrund av NJA 1998 s. 656 (I) numer framstår som ”mer naturligt att tala om näringsidkare även på områden som av tradition har betraktats som offentlig förvaltning”. I anslutning till utredningens ganska långtgående tolkning av fallet anförs därför att det finns skäl att bredda KTjL:s tillämpningsområde så att den fortsättningsvis uttryckligen kommer att omfatta avreglerade områden och offentligrättsliga områden där privata alternativ tillkommit. Oavsett om förslaget kommer att leda till någon åtgärd från lagstiftaren eller inte finns det starka skäl för kommunen att beakta att en situation kan förete såväl civilrättsliga drag som konsumenträttsliga perspektiv som föranleder särskilda krav på verksamhetens utövande. 2.2.5 Kompensation Som framgick av exemplen ovan är det vanligt att ett åtagande innehåller en rättelsedel av vilken det framgår vad den enskilde kan vänta sig om garantin inte uppfylls, dvs. en precisering av konsekvenserna vid utebliven uppfyllelse. En sådan precisering kan innehålla utfästelse om rättelse eller kompensation. Preciseringen kan beträffande rättelsemöjligheten bestå i att den enskilde kan vända sig till någon högre instans inom kommunen, t.ex. en chef som får utreda frågan. I andra fall kan den också bestå av olika typer av kompensation till den enskilde. Frågan om kompensationen till den enskilde om servicenivån inte når upp till garantin kan dock vålla bekymmer. Att beräkna den enskildes faktiska förlust till följd av försummelse från kommunens sida kan vara svårt i många fall, inte minst beroende på att en stor del av den avgift man betalar i många fall är subventionerad, t.ex. vad gäller barnomsorg.