1.Även om dagens tjänstemän, politiker och jurister inom den kommunala sektorn förmodligen uttryckte sig på ett mer nyanserat sätt än det i rubriken återgivna citatet, är det inte långsökt att tro att Högsta domstolens mellandom i det s.k. dagismålet, NJA 1998 s. 656 (I), möttes med såväl förvåning som viss opposition. HD fann nämligen i det aktuella målet att kommunala barnomsorgsavgifter, trots sitt ursprung i den offentligrättsliga lagstiftningen, till sin karaktär är av sådan art att bedömningen av dem bör hänföras till den civilrättliga sfären. Efter det att domen i dagismålet meddelades så har diskussionen om vad som egentligen gäller på rättsområdet i stor utsträckning klingat ut. Problemen är dock långt från klargjorda rörande frågan om vad som egentligen gäller om en förälder — till följd av någon form av bristande (mot)prestation från kommunens sida — inte vill erlägga barnomsorgsavgiften. Frågeställningen torde heller inte inskränka sig till enbart barnomsorgsavgifter utan aktualiseras vid de flesta typer av avgiftsbelagd kommunal service. 1.1 Ett konkret fall rörande barnomsorgsavgifter Under perioden den 12 maj 2003 till den 25 maj 2003 tog fackförbundet Kommunal ut delar av personalen vid 40 olika kommunala förskolor över hela landet i strejk. Strejken innebar att en del av de berörda kommunerna inte kunde tillhandahålla någon barnomsorg under perioden, medan andra kommuner kunde tillhandahålla viss barnomsorg, beroende på vilken personal som just där var uttagen i strejk. I vissa fall kunde barnen få vistas på förskolan varannan dag, i andra fall kanske under några timmar per dag. För det fall att det rörde sig om s.k. barndagvårdare som var uttagna i strejk, kunde vanligtvis — under den aktuella perioden — ingen barnomsorg tillhandahållas de barn som var placerade hos dessa. För det fall att även kökspersonalen var uttagen i strejk kunde barnen inte tillhandahållas några måltider. Barnen fick i dessa fall, i den mån de hade tillgång till barnomsorg under den aktuella perioden, ta med sig mat hemifrån.s. 486
2.Efter det att strejken tagit slut uppkom i flera kommuner frågor om barnomsorgsavgiften skulle reduceras till följd av att barnen inte fullt ut kunnat erbjudas barnomsorg under den tid strejken varade. Av 2 a kap. 10 § skollagen (1985:1100), SkolL, följer att det ankommer på respektive kommunfullmäktige att anta barnomsorgstaxa. Inom ramen för den kommunala självstyrelsen följer därför att skillnader kan uppkomma mellan vilka lösningar de olika kommunerna väljer. I vissa kommuner fattades därför beslut om en generell schablonbetonad reduktion av barnomsorgsavgiften medan man i andra kommuner fann att någon avgiftsreduktion inte skulle göras. I bl.a. Haninge kommun valdes det sistnämnda alternativet, med motiveringen att de tillgängliga resurserna till följd av kommunens ansträngda ekonomi behövdes för att barngrupperna i den kommunala förskolan inte skulle bli ännu större än vad de redan var.s. 487
3.Till följd av strejken och kommunens beslut att inte reducera barnomsorgsavgiften för den aktuella tidsperioden uttalade tre familjer i kommunen att de hade för avsikt att underlåta att betala hela eller delar av barnomsorgsavgiften för maj månad 2003. Kommunen beslutade därför att för utfående av avgifterna stämma föräldrarna inför allmän domstol. Ställda inför detta faktum valde två av familjerna att betala de resterande barnomsorgsavgifterna, medan en person fortfarande vägrade betala sin avgift.s. 487
4.Tingsrätten konstaterar i sin dom, med hänvisning till NJA 1998 s. 656 (I), att förhållandet mellan kommunen och föräldern i förevarande mål var att anse som ett ömsesidigt förpliktande avtalsförhållande. Eftersom kommunen inte tillhandahållit barnomsorgsplats under den aktuella perioden kunde föräldern heller inte anses vara skyldig att utge barnomsorgsavgift under motsvarande period. Käromålet lämnades därför utan bifall.s. 487
5.Målet i sig rör en tvist om några hundralappar och är därför inte av något större intresse, men själva sakfrågan är däremot av stor principiell betydelse och kräver en djupare analys av rättsförhållandet. Frågan är nämligen om det faktum att en kommun inte kan tillhandahålla en tjänst under en längre eller kortare tid alltid medför en rätt för den brukare som utnyttjar tjänsten att innehålla hela eller delar av avgiften, eller om kommunen — trots utebliven service — alltid eller i vissa fall har rätt att kräva att brukaren erlägger avgiften eller åtminstone en del av denna. Den underrättspraxis som utvecklats under tiden efter dagismålet pekar i olika riktningar.s. 488
6.För att kunna lösa frågan är det emellertid två grundläggande frågor som domstolen måste ta ställning till; den första är vilken typ av relation — oavsett den är att se som offentligrättslig eller privaträttslig — som egentligen föreligger mellan parterna när en kommun tillhandahåller en offentligt reglerad tjänst och den andra är vilken betydelse relationen får för de kriterier som skall tillämpas vid en eventuell avgiftsreducering.s. 488