- Se härtill NJA 1973 s. 635 och NJA 1995 s. 157. Jfr också ur äldre praxis om specialitetsprinci- pen NJA 1910 s. 216. Se Millqvist, Sakrätt s. 175, Walin, Panträtt (2022) s. 39 f. och 191 ff. samt Zackariasson, Borgenärsskydd s. 31 ff. Jfr om specificeringskravet i finsk rätt, Selinda Näse och Jarno Tepora, Panträttens giltighet då panthavaren åtagit sig att frisläppa panten innan den säkrade fordran upphör, JFT 6/2020 s. 609 (Näse och Tepora) s. 614. Frågan om en fordran kan anses tillräckligt bestämd för att sakrättsligt skydd ska ha uppkommit för en överlåtelse ska skiljas från frågan om när en fordran har uppkommit så att den får göras gällande i konkurs enligt 5 kap. 1 § KonkL respektive kan ingå i planförhandling enligt 4 kap. 3 § FrekL.
- något reellt förmögenhetsvärde (jfr NJA 1973 s. 635 och NJA 1995 s. 157).”497 156
- I NJA 1995 s. 157 och NJA 2016 s. 661 (liksom NJA 1953 s. 465) handlade
Rättsfall
NJA 1995 s. 157
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1995 s. 157
BibTeX
@misc{nja-1995-s-157,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1995 s. 157}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
14 hänvisningar i 3 artiklar · 14 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I ett annat fall av intresse, NJA 1995 s. 157, hade kronofogdemyndigheten den 25 mars 1994 fattat beslut om utmätning av förstahandshyresgästen Länna Gårds Fastighets AB (Länna Gårds) hyresfordringar mot andrahandshyresgästerna W B Elektriska AB (WBbolaget), Poppis Lek i Länna AB (Poppis-bolaget) och Länna Byggmarknad AB (Länna Bygg). Hyresfordringarna gällde perioden april–juni 1994 och förföll till betalning vid månadsskiftet mars–april. WB-bolaget hade yrkat att utmätningen skulle hävas. Som grund härför hade anförts att bolaget lagt ned vissa kostnader avseende drift och underhåll av de aktuella lokalerna och att bolaget träffat avtal med Länna Gård om rätt att kvitta sin hyra mot dessa kostnader. Vidare hade WB-bolaget övertagit skyldigheten att svara för fastighetens löpande driftskostnader och i gengäld fått rätt att uppbära hyrorna från andrahandshyresgästerna för att säkra sina kostnader. Avtalen hade ingåtts och hyresgästerna denuntierats före kronofogdemyndighetens beslut. WB-bolaget hade också gjort gällande att bolagets kostnader fram till den 31 mars 1994 överstigit såväl vad bolaget haft att erlägga i hyra till Länna Gård per den 31 mars 1994 som de hyror som Poppis-bolaget och Länna Bygg vid samma tidpunkt skolat betala.
- Mot bakgrund av NJA 1973 s. 635 och sagda frysningsprincip kan man fråga sig varför inte Högsta domstolen i nyss refererade NJA 1995 s. 157 lät bedömningen bli beroende av om Länna Gårds konkursförvaltare (vid konkurs hos detta bolag) hade kunnat säga upp andrahandshyreskontrakten med Poppisbolaget och Länna Bygg — eller genom att inte inträda i förstahandshyreskontraktet låta dessa kontrakt förfalla — utan att samtidigt ådra konkursboet skadeståndsskyldighet med massaansvar. Vid nekande svar på denna fråga hade hyresfordringarna kunnat anses ”intjänade” vid exekutionens inledning. Resultatet hade därmed blivit detsamma som enligt Högsta domstolens resonemang, nämligen att WB-bolaget vid denna tidpunkt uppnått sakrättsligt skydd till hyresfordringarna. Vid jakande svar på frågan, det vill säga om konkursförvaltaren på anfört sätt hade kunnat omintetgöra WB-bolagets rätt, hade resultatet däremot kunnat — och enligt min mening bort — bli det motsatta.
- Den allmänna uppfattning Högsta domstolen åberopar, av innebörd att underlaget för en särskild förmånsrätt skall bestämmas efter förhållandena vid konkursutbrottet, är identisk med den frysningsprincip som tidigare diskuterats i avsnitt 1.4.3 ovan (vid NJA 1995 s. 157). Denna princip kombineras med en resursproportioneringsmetod, enligt vilken värdet hos de resurser som lagts ned på produkten före konkursutbrottet skall multipliceras med den uppnådda försäljningssumman, resultatet divideras med det sammanlagda värdet hos de resurser som lagts ned på produkten före och efter konkursutbrottet, samt den siffra som härigenom uppnås antas motsvara värdet hos produkten vid tidpunkten för beslutet om konkurs. På så sätt antas att produkten har stigit i värde i samma takt som resurser av olika slag har tillförts. Med tillämpning av frysningsprincipen gottskrivs härefter innehavare av företagshypotek/företagsinteckning det värde som produkten enligt detta antagande betingat vid konkursutbrottet. Det bör noteras att de tillförda resurserna skall beaktas oavsett om de blivit eller genom utdelning i konkursen kommer att bli betalda och därmed inneburit en reell ”kostnad” i verksamheten; vad som skall uppskattas är värdet hos den egendom som vid konkursutbrottet ingick i hypoteksunderlaget, och här återfinns även till exempel varor som levererats på kredit och vars säljare saknar utsikt till utdelning i konkursen. Jag finner det därför mer korrekt att tala om en ”resursproportioneringsmetod” än en ”kostnadsproportioneringsmetod” enligt Högsta domstolens resonemang om nedlagda ”kostnader”.
- Just denna formulering har använts av hovrättsdomaren Nilsson i NJA 1995 s 157, men det handlar alltså bara om ett exempel.
- Vilket man utgår från i NJA 1995 s 157 med hänvisning till SvJT 1955 ref s 15 där domarna (Moberg, Persson, Nordholm och Ohlsson) helt kort anger att ”Enär hyrorna icke voro förfallna till betalning vid utmätningstillfället samt de vid sådant förhållande icke kunnat tagas i mät annorledes än genom utmätning av fastigheten, prövar HovR lagligt att, med upphävande av KB:s utslag, undanröja utmätningen.” Jfr beträffande kvarstad RH 1992:54 och Walin/Gregow/Löfmarck 1987 s 582-583, 1999 s 634. Jfr Hessler 1973 s 34–35. Walin 1991 s 187–188, 1998 s 196–198 jfr dock 1999 s 307–311.
- NJA 1995 s 157 handlade som nämnts om andrahandshyra och det anmärks särskilt att detta skall behandlas annorlunda än fastighetsägarens uthyrning. Walin 1991 s 187–188, 1998 s 196–198.