Rättsfall

NJA 1993 s. 753

Citera

NJA 1993 s. 753

BibTeX

@misc{nja-1993-s-753,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1993 s. 753}},
  year         = {1993},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

18 hänvisningar i 8 artiklar · 18 stycken/fotnoter

Avtal om naturvård1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2014 s. 256–266 · 1 ställe

Se härom Naturvårdsavtal. Riktlinjer för tillämpning (Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, 2013-06-20), s. 12 1 0 I prop. 1997/98:90 s. 260 sägs uttrycket ”tillåta eller tåla” innefatta både en rätt för stat och kommun att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att underlåta att t.ex. avverka eller på annat sätt ta tillvara virke, liksom att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark endast på ett visst angivet sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller skötselmetoder som annars skulle ha kommit i fråga. 11 Se närmare om olika nyttjanderättsregler som tillämpas vid naturvårdsavtal prop. 1997/98:90 s. 254 ff. 1 2 Jfr om dess konsekvenser för ersättningsreglerna Bengtsson i SvJT 2010 s. 726 ff. 13 Jfr prop. 2009/10:162 s. 66 f. 14 Utvecklingen kunde förutses när lagstiftningen tillkom, men sådana argument gjorde inget intryck på regeringen, som ansåg det viktigare att stärka markäganderätten. 15 Jfr bl.a. prop. 1997/98:90 s. 252, 255. 1 6 Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada kap. 3, med redogörelse för litteratur och viss rättspraxis. Jfr även Håkan Anderssons nämnda uppsats i Nybrott og odling s. 7 ff. 17 Jfr NJA 1993 s. 753, där skadestånd vid ingrepp i fast fornlämning utgick för en arkeologisk undersökning som ansågs nödvändig; i detta fall byggde dock fastighetsägarens skyldighet att respektera fornlämningen på lag, inte på avtal. 18 Jfr den tyska diskussionen om ”Kommerzialisierung”, omtalad bl.a. av HellnerRadatzki (Skadeståndsrätt 24.4.2) och av Håkan Andersson i Skyddsändamål och adekvans s. 537; här lär dock förutsättas för ersättning att en nyttjande av den skadade egendomen i vart fall kan värderas och omsättas på marknaden. 19 Möjligen kan dock staten anses ha ett sådant intresse av miljön oberoende av naturvårdsavtalet. Jfr det nämnda avgörandet NJA 1993 s. 753, där Riksantikvarieämbetet (som representant för staten) intog en något liknande ställning men ändå ersättning utgick; här var det emellertid fastighetsägaren själv, inte någon utomstående, som vållade skadan och blev ansvarig. Se om fallet Håkan Andersson i Nybrott og odling s. 11. Jfr vidare om dessa frågor justitierådet Linds tillägg i NJA 1995 s. 249 (som har särskilt intresse genom att det inte skedde ”för egen del”; avdelningen i övrigt kan därför antas ha i stort sett instämt med tillägget) och allmänt Thomas Wilhelmsson, Senmodern ansvarsrätt (2001) s. 336 ff, 357 ff. 2 0 Se 7 kap. 7 § 4 st., 7 kap. 29 och 29 a §§, 10 kap. 5 § samt 16 kap. 9 § MB. 21 Skälet var att naturvårdsavtalen var avsedda att vara medel i genomförandet av skogspolitiken (se prop. 1997/98:90 s. 259), vilket knappast var något övertygande argument för begränsningen. Vidare anfördes att man ville undvika att tveksamma avtalskonstruktioner fördes in i det sakrättsliga systemet — inte heller något mera vägande skäl i sammanhanget. Om verkligen naturvårdsavtal anses som ett värdefullt sätt att tillgodose miljöhänsyn, finns det anledning att ge ideella föreningar och andra enskilda parter möjlighet att sluta sådana avtal med markägare. 2 2 Se Bäärnhielm & Larsson, Arrendelagen s. 1:4a f. Se även prop. 1997/98:90 s. 253; jfr dock s 259, där det tvärtom sägs att ”den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra åtgärder på området är redan en nyttjanderätt” och alltså sakrättsligt skyddad 23 Se Hillert, Servitut — förmån och last (1960) s. 118 f. 24 Se härom Hessler, Allmän sakrätt s. 457 ff, som närmast företräder den här angivna åsikten; jfr även Rodhe, Handbok i sakrätt (1985) s. 609 ff, som i varje fall inte uttrycker avvikande mening. Det är inte troligt att en domstol skulle inta en annan ståndpunkt. 2 5 Se härom Hillert, a.a. s. 101. 2 6 Oavsett om grannen skulle vara konsument lär lagen bara vara tillämplig vid arbete på egendom tillhörig någon annan (fast detta inte framgår av 1 §, jfr 1 st. 2 p.).fotnot 9 · s. 258

Obehörig vinst-motiveringar1 hänvisning

Mårten Schultz · SvJT 2012 s. 372–383 · 1 ställe

Se för en rättsfallskommentar Jori Munukka, Värdehöjande reparation efter brandskada ska bäras av bostadsrättsföreningen, JT 2011–12, s. 387 ff. 1 0 En tidig behandling av principen compensatio lucri cum damno i svensk rätt är Vilhelm Lundstedt, Bör den s.k. compensatio lucri cum damno betraktas som ett institut i svensk rätt?, Lund 1912. 11 Härvid kan det särskilt nämnas att avräkning i princip enbart anses böra ske när den fördel som den skadelidande erhållit är av rent ekonomisk karaktär. Se härvid justitierådet Nilssons särskilda yttrande i NJA 1990 s. 705. Se även Bertil Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, Stockholm 1991, s. 231, Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 54 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 179 f. En liknande argumentation återfinns i HD:s domskäl i NJA 1993 s. 753 där det istället talas om ”kommersiellt intresse”. 12 Se t.ex. kommentarerna hos Karlgren i Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 28 f. 13 Se till exempel NJA 1955 s. 89 II, där en skadad lastbil hade reparerats och därvid försätts med en ny förarhytt. Bilens värde ansågs därmed ha ökat och skadestån det sattes ned i motsvarande mån. Inbesparade levnadskostnader har i ett flertal fall utgjort grund för nedsättning av ersättningen, se NJA 1959 s. 181 och NJA 1941 s. 482. 14 Se NJA 1990 s. 705. Det kan f.ö. noteras att vissa typer av nytta generellt, men av oklar anledning, tycks kunna falla utanför principens område, så har till exempel skattefördelar tidigare bedömts, se NJA 1961 s. 215 och 1954 s. 227. Nuvarande lagstiftning gör denna fråga delvis överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 565. 15 Som det sägs i Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, 21.5: ”Tendensen torde vara att endast uppenbara fördelar och endast sådana som står i nära sammanhang med skadan beaktas”. 16 Det kan knappast sägas vara obehörigt, vad man än vill lägga i uttrycket (en fråga jag återkommer till nedan), att den bostadsrättsinnehavare vars lägenhet efter en reparation är i bättre skick har berikats obehörigen. 17 Jfr Seve Ljungman. Något om avräkning av nytta mot skada, särskilt vid tvångsförvärv, i Festskrift till Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964, s. 219 ff., på s. 220. 18 Christian von Bar har lagt emfas vid just insamlingsexempel och menar att någon avräkning inte bör ske i dessa fall (en uppfattning jag f.ö. delar), Christian von Bar, The Common European Law of Torts, vol. II, Oxford 2000, s. 454 ff. (nr 432). Liknande frågor har aktualiserats i praxis. Så i NJA 1947 s. 586 (insamling för militär som skadats vid en övning medförde ej nedsättning) och NJA 1943 s. 618 (insamling till barn vars förälder dödats avräknades ej). I tidigare praxis (NJA 1932 s. 267) blev bedömningen den motsatta, men genom de anförda senare avgöranden får den tidigare bedömningen anses överspelad, se Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 459, n. 35 och Marcus Radetzki, Skadeberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 181, n. 564. 19 Härvid tangeras alltså adekvansargument. Alltför slumpmässiga fördelar ska inte föranleda avräkning. Exempel på detta kan hämtas ur Jaako Forsman, Bidrag till läran om skadestånd i brottmål enligt finsk rätt, Helsingfors 1893, s. 281 (exemplet är något men utan skillnad i sak förändrat): En person har krossat en annan person s fönster och därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet. Innan något nytt fönster satts in flyger en värdefull fågel in i rummet som fångas in och ”rikligen ersätter den krossade rutan”. Skadegöraren kan inte kräva nedsättning av sin skadeståndsskyldighet och än mindre kan han kräva att få överskottet från fågelförsäljningen. ”Orsaken härtill är ej svår att fatta: det faktum att fogeln flög in genom det sönderslagna fönstret är ej i rättslig mening förorsakadt genom skadegörarens handling. Detta faktum är en senare oberäknelig händelse, som ej står i något rättsligt kausalsammanhang med skadegörarens handling.” Forsman fortsätter sedan med olika variationer på fågeltemat. 20 Ett exempel på detta är den i svensk rätt njugga inställningen till ersättning vid negotiorum gestio med undantag för några, i allmänhet snävt formulerade, lagreglerade fall. I många situationer är ersättning vid icke avtalade tjänster helt utesluten, vilket innefattar såväl arvode som nedlagda kostnader till huvudmannens nytta. Undantagen torde i första hand gälla nödsituationer men även här tycks svensk rätt snål mot gestor. Grundtanken är att en presumtiv gestor måste försöka få tag på (den presumtive) huvudmannen. Så till exempel i NJA 1972 s. 88, där en brandkår vidtog åtgärder för att förhindra att lösa takplåtar på ett hus kunde falla ned på fotgängare. Kostnaderna för ingripandet var inte till någon del ersättningsgill. En liknande bedömning gjordes av HD i NJA 1952 s. 63 — lantbrukaren på nykterhetsanstalt — där en nykterhetsnämnd som sörjt för den intagnes lantbruk inte till någon del fick sina kostnader ersatta, även om HD i detta avgörande synes lämna dörren öppen för att ersättning i vissa fall kan utgå. Se vidare Torgny Håstad, Tjänster utan uppdrag, Stockholm 1973, s. 45 ff. 2 1 Jan Hellner, Betalning av misstag, Juridisk tidskrift 1999–2000, s. 413. 22 Zimmerman karakteriserar i en uppsats om romersk rätt och europeisk harmonisering condictio indebiti som central för obehörig vinst-läran ur det romerska perspektivet: ”that most central of these enrichment actions, the condictio indebiti”, Reinhard Zimmerman, Roman Law and the Harmonisation of Private Law in Europe, i Towards a European Civil Code, 3 uppl., Nijmegen 2004, s. 26. 23 Se för en komparativrättslig genomgång av condictio indebiti och förhållandet till obehörig vinst, Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 257 ff. 24 En belysande genomgång av condictio indebiti i praxis mot bakgrund av komparativrättsliga utblickar återfinns i Lars Gorton, Handelsrättsliga variationer, Lund 2008, s. 149 ff. 25Wer durch die Leistung eines anderen oder in sonstiger Weise auf dessen Kosten etwas ohne rechtlichen Grund erlangt, ist ihm zur Herausgabe verpflichtet. Diese Verpflichtung besteht auch dann, wenn der rechtliche Grund später wegfällt oder der mit einer Leistung nach dem Inhalt des Rechtsgeschäfts bezweckte Erfolg nicht eintritt. ” 26 Vilhelm Lundstedt, Obligationsbegreppet I, Uppsala 1929, s. 168 ff., n. 2. 2 7 Jag använder ordet ”etikett” som en föga förpliktande term. Lundstedt talade om ”begreppet” obehörig vinst och i citatets förlängning skriver han elegant att ”[n]är den vanliga begreppsdräkten räcker till, då talas det aldrig om obehörig vinst, fastän denna förklädnad skulle göra sig utmärkt då också”. Som ofta hos Lundstedt blir man fundersam om hans kritik riktar sig mot begreppet eller uttrycket, men innebörden är väl förhållandevis klar. Också det temperamentsfulla ordvalet vittnar om Lundstedts uppfattning. Ordet ”förklädnad” är avslöjande — obehörig vinst är för Lundstedt uppenbarligen ett skenargument, ett slags intellektuellt bedrägeri. 28 Det är grundtemat hos ex. Peter Birks, Unjust Enrichment, Oxford 2003 (passim). När Erik Monsen talade på temat ”Uberettiget berigelse (obehörig vinst) som grundlag for betalingskrav” vid Nordiska juristmötet i Köpenhamn 2008 tog han f.ö. condictio indebiti som avstamp i sin inledande presentation av ämnet, se vidare handlingarna från mötet på s. 337 ff., tillgängliga på Internet på http://www.njm2008.dk/pdf/NJM_BOG_samlet.pdf (länk kontrollerad 31/12, 2011). 29 Det är åtminstone en uppfattning som jag hört åtskilliga gånger vid seminarier och i samtal. 30 Se för en komparativrättslig överblick Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 93 ff. 3 1 Huruvida obehörig vinst som ett självständigt rättsinstitut skall anses subsidiärt i förhållande till andra rättsgrunder är dock en öppen fråga. Den mer öppna inställning som präglar Draft Common Frame of Reference och Principles of European Law tycks mig rimlig, se Study Group on a Civil Code (Christian von Bar och Stephen Swann, red.), Principles of European Law: Unjustified Enrichment, München 2010, s. 92, p. 5.fotnot 9 · s. 374

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Redarens miljöskadeansvar4 hänvisningar

Peter Wetterstein · 2004, s. 1–564 · 4 ställen

Miljöskadeansvar - en skadeståndsrättslig studie med särkild hänsyn till ansvarsmotiv, miljöskadebegreppet och ersättning för skada på miljön6 hänvisningar

Björn Sandvik · 2002, s. 1–2008 · 6 ställen

Eftertanke och förutseende - en rättsvetenskaplig studie om ansvar och skyldigheter kring förorenade områden2 hänvisningar

Jan Darpö · 2001, s. 1–1965 · 2 ställen

Miljöbalkens återverkningar1 hänvisning

Bertil Bengtsson · 2001, s. 1–232 · 1 ställe

Ett annat fall som brukar åberopas i sammanhanget är NJA 1993 s. 753, där enMiljöbalken och skadeståndet · p. 537 · s. 169

Senmodern ansvarsrätt - privaträtt som redskap för mikropolitik1 hänvisning

Thomas Wilhelmsson · 2001, s. 1–2006 · 1 ställe

kap. Ansvarsrätt och egenintresse 1003 Vad beträffar egentliga avvärjningskostnader är denna problematik inte lika aktuell, då dessa kostnader normalt redan har materialiserats vid tiden för processen. 1004 KOM(2000) 66 slutlig s. 17. 1005 Se t.ex. Wetterstein 1995 s. 47. 1006 Wetterstein 1997 s. 52. 1007 Dessa argument nämns av Wetterstein 1997 s. 48 f. 1008 Steiner 1998 s. 262. 1009 Se t.ex. Sandvik 1996-97 s. 415 ff. och Larsson 1997 s. 268 f. 1010 Av intresse i detta sammanhang är det svenska rättsfallet NJA 1993 s. 753, som gällde en skyddad fornlämning som skadats av en fastighetsägare. Riksantikvarieämbetet tilldömdes ersättning för kostnader för en nödvändig arkeologisk undersökning av den skadade fornlämningen.fotnot 1341 · s. 11