1.7.5.2.1. Gränsdragningssvårigheterna Distinktionen mellan enskilda och allmänna intressen är på inget vis ny. Den kan ytterst spåras till romersk sakrätt, där vissa saker inte kunde vara föremål för individuella särrättigheter. Här kan nämnas t.ex. res publicae (offentlig sak), res communes omnium (allmän egendom) och res nullius (herrelös sak).s. 42
2.Med res publicae avsågs sak som var underkastad statligt ägande. Till denna kates. 42
3.gori hänfördes även saker i allmänt bruk (usus publicus) såsom allmänna vägar och 396 Steiner s. 239 ff., särskilt s. 241. 397 Se ovan vid not 382-389. Se även om terminologin i amerikansk rätt t.ex. Ward & Duffield (eds), särskilt s. 100 ff., 120 ff. 398 KOM(2QQ2) 17 slutlig (se bl.a. art. 2.1.8. och 2.1.18.). 399 Se t.ex. Brans s. 17 ff., Sandvik & Suikkari s. 60 f, Steiner s. 240 f. samt termerna ovan kap. 7.2.2.2.I. vid not 83. Termerna är inte helt synonyma även om de ofta används som om de vore detta; se t.ex. Brans s. 17 ff. Se även nedan kap. 7.5.2.3. vid not 444. 400 Se även ovan kap. 7.4.1. 401 Se t.ex. ovan kap. 5.3.1. och kap. 7.2.2.2.1., särskilt vid not 83-102.s. 42
4.279s. 42
5.platser, floder, sjöar och vattenledningar. Med res communes omnium avsågs åters. 43
6.saker som var i allmänt bruk utan att dessa tillhörde någon enskild. Dylik allmäns. 43
7.egendom — t.ex. icke-ockuperade havsområden, luften och grundvattnet — förs. 43
8.valtades av staten på allmänhetens vägnar. Till området för res nullius hänfördess. 43
9.åter t.ex. vilt levande djur.402 Denna indelningen i olika slag av saker har alltjämts. 43
10.sakrättslig betydelse, om än den med tiden har undergått olika förändringar.403 Även inom miljöskadeansvaret talar man numera ibland om olika miljökom ponenter av allmänt intresse i temer av dylika saker.404s. 43
11.I praktiken kan emellertid gränsdragningen mellan enskilda och allmänna intressen bli flytande. Typexemplet är att en förorenare ersätter kostnader för sanering och återställande av en förorenad fastighet på talan av fastighetsäga ren enligt MskL 6 § 1 mom. 1 punkten. Även om ägaren utgår från sitt särin tresse kan han härigenom ofta även sägas åtminstone indirekt gynna olika med denna fastighet förknippade allmänna miljöintressen (djur- och växtlivet, allemansrättsliga friluftsmöjligheter, estetiska värden, etc.).405 Man kan här tala om enskilda intressen gränsande till ett allmänt intresse och gränsdragningen mellan traditionella skador och skador på miljön. Någonstans passeras här den punkt där det enskilda intresset blir så svagt och avlägset att det är naturligare att tala om ett allmänt intresse och skada på miljön (se nedan kap. 7.5.3.2.).406s. 43
12.Från svensk rättspraxis är här även NJA 1993 s. 753 av visst intresse.s. 43
13.I detta fall var det fråga om förlorade kulturella- eller arkeologiskas. 43
14.värden till följd av att en fastighetsägare vid ett vägbygge hade skadats. 43
15.en på dennes fastighet belägen fast fomlämning. Fomlämningen, etts. 43
16.gravröse, hade blivit så pass omrörd att det inte var möjligt att försökas. 43
17.reparera eller återställa den i ursprungligt skick. I stället grävdes gravens. 43
18.ut i syfte att öka kunskaperna om fomlämningar. Staten yrkade genoms. 43
19.Riksantikvarieämbetet att fastighetsägaren skulle förpliktas att utges. 43
20.402 Se utförligt härom t.ex. Coquillette, Cornell L. Rev. 1979 s. 800 ff. Se i korthet även t.ex. Kaser s. 81 f., Zitting & Rautiala s. 15 f.s. 43
21.403 Se för finsk rätts del t.ex. Zitting & Rautiala s. 15 f. Nämnas kan att i finsk rätt territorialhavet tidigare utgjorde res cummunes omnium. Se från rättspraxis t.ex. HD 1961 I 1 samt t.ex. HFD 1958 II 86 och HFD 1958 II 87. Se även t.ex. Castrén, LM 1955 s. 512, Wirilander, DL 1972 s. 196 f. Genom L 1966/204 och 1966/205 blev dock territorialhavet res publicae. Observera även att i regel endast vattenområden — inte vattnet som sådant i dessa områden — är föremål för äganderätt. Se t.ex. Wirilander, DL 1972 s. 191 f.s. 43
22.404 Se t.ex. ovan kap. 7.2.2.2.1 vid not 92 om Patmos, nedan kap. 8.4.3.2.L vid not 445- 446 om polsk rätt och Bocken, Compensation s. 152 f., Brans s. 35 ff, Steiner s. 272.s. 43
23.405 Nordh s. 408 anför träffande att enskilda och allmänna intressen inte sällan är att se som olika sidor av samma mynt. Jfr även t.ex. UmweltHG 16 § om »Beschädigung von Sachen, die zugleich auch eine Beeinträchtigung der Natur oder der Landschaft darstellen»). Se närmare härom nedan kap. 7.5.3.2. vid not 473-476.s. 43
24.406 Jfr även t.ex. ovan kap. 7.4.3. in fine. 280s. 43
25.skadestånd med 69 000 kronor för kostnaderna för utgrävningen. SvHDs. 44
26.fann närmast med hänvisning till motiven till kulturminneslagen atts. 44
27.fråga var om en ersättningsgill sakskada407 och biföll yrkandet.s. 44
28.— Avgörandet har kommenterats av Kleineman. Han menar atts. 44
29.SvHD här på »ett mycket överraskande sätt» har vidgat sakskadebe-s. 44
30.greppet och ifrågasätter om det inte var fråga om en ren förmögenhets-s. 44
31.skada (eller i vart fall en allmän förmögenhetsskada408).409 Om man intes. 44
32.låter sig begränsas av traditionell begreppsbildning kunde man här ävens. 44
33.tala om ett allmänt intresse och skada på (kultur)miljön.410 På motsvarande vis kan man även tala om allmänna intressen gränsande till ett enskilt intresse och gränsdragningen mellan skador på miljön och traditio nella skador. Om sålunda det offentliga i allmänt intresse sanerar och åter ställer en förorenad fastighet gynnas givetvis härigenom även fastighetsäga rens enskilda intresse. Av intresse här är dock att enbart den omständighet att skadan drabbar ett intresse som kan karaktäriseras som »allmänt» inte behöver utesluta ansvar enligt traditionell skadeståndsrätt. Och till den del det allmän na intresset kan »individualiseras» och ersättas som en traditionell typ av ska da, innebär i materiellt hänseende MskL 6 § 1 mom. 2 punkten föga nytt.s. 44
34.De ovan avsedda gränsdragningarna har bl.a. betydelse med tanke på talerätten. Till denna aspekt återkommer jag nedan i kapitel 7.5.3.1 det följande riktas intresset mot den svåra gränsdragningen mellan skador på miljön (all männa intressen) och traditionella skador (enskilda intressen). 7.5.2.2. Några gränsfall Ovan i kapitel 7.3.2.3. konkluderades att tendensen är att tolka tredjemansskada snävare. En till synes allt vidare krets av intressen har ansetts vara sådana som kan medföra rätt till ersättning enligt reglerna för sakskada. Som ett ytter ligare exempel härpå kan i detta sammanhang hänvisas till HD 1998:34.s. 44
35.I detta fall hade en tankbil kört av vägen och vält, varvid 22 000 liter ben sin hade runnit ut på marken. En stad hade ombesörjt bekämpningen av denna oljeskada. Bekämpningskostnadema bestod av 156 000 mark för borttransport 407 Se Prop. 1987/88:104 s. 44. 408 Se om begreppsbildningen ovan kap. 7.3.1. vid not 155-158. 409 Kleineman, JT 1993-94 s. 718 ff., särskilt s. 729 ff. Jfr även idem, JT 1995-96 s. 105 f. beträffande JR Linds argumentering utgående från detta rättsfall i NJA 1995 s. 249 (ref. nedan kap. 7.5.2.2. vid not 431-439). 410 Se Sandvik, JT 1996-97 s. 417 f. Jfr t.ex. resonemanget av Larsson s. 495 f.s. 44
36.281 och behandling av den förorenade jorden hos en inrättning för behandling av problemavfall, och 267 000 mark för oljesanering, löner, arbetsmaskiner m.m. Staden krävde att dessa kostnader skulle ersättas ur trafikförsäkringen. För säkringsbolaget bestred yrkandet med hänvisning till att stadens skyldighet att bekämpa oljeskadan grundades på OljebekämpningsL (L om bekämpning av oljeskador som uppkommer på land 378/1974). Enligt bolaget var denna lagstadgade skyldighet avsedd att finansieras genom skattemedel och ersätt ningar enligt OljefondL (L om oljeskyddsfonden 379/1974). Vidare anfördes att OljebekämpningsL inte innehåller någon regel som skulle ge staden rätt att indriva de uppkomna kostnaderna av den som har orsakat skadan.s. 44
37.HD biföll ersättningsyrkandet. Ersättningsansvar enligt TrafFörsL (trafik försäkringslag 279/1959) uteslöts inte av att staden enligt OljebekämpningsL 7 § 3 mom. har rätt att erhålla ersättning för sina oljebekämpningskostnader på så sätt som stadgas i OljefondL. HD tog fasta på OljefondL 7 § 1 mom., enligt vilket den som erhåller ersättning ur oljeskyddsfonden överlåter till sta ten rätten att kräva ersättning av den för skadan ansvarige. Av denna regress rätt framgick att skadeorsakarens ansvar kvarstår trots att ersättning för olje bekämpningskostnader även kan söka ur statens medel enligt OljefondL.411s. 45
38.Jfr HD 1995:108 där ett bolag som drev bensinstation ansågs ansvaras. 45
39.oberoende av vållande för läcka från en jordförlagd bensintank vid ens. 45
40.bensinstation.412 Med samma motivering som i HD 1998:34 ansågs atts. 45
41.bolagets ansvar för oljebekämpningskostnadema inte uteslöts av Oljes. 45
42.bekämpningsL och OljefondL. Fråga var även om läckaget utgjorde ens. 45
43.sådan skadehändelse som omfattades av bolagets ansvarsförsäkring.413 Majoriteten i HD 1998:34 (två JR) uttalade vidare att oljan hade runnit ut på marken och att skadan sålunda utgjorde en i TrafFörsL 1 § 1 mom. avsedd egendomsskada. Av TrafFörsL 6 § 1 mom. framgår att ersättning för sådan trafikskada skall bestämmas enligt reglerna för sakskada i SkL 5 kap. 5 §. Sta dens kostnader för oljebekämpningen utgjorde en i SkL 5 kap. 5 § avsedd kostnad. Vem som äger den mark som drabbats av trafikskada sades sakna betydelse beträffande den i TrafFörsL stadgade ersättningsgrunden.s. 45
44.Föredragande äldre JustSekr — vars betänkande i fråga om domslutets. 45
45.omfattades av majoriteten i HD — fann att SkL inte tar ställning tills. 45
46.411 HD hänvisade här även till Reg.prop. 1973:64 s. 2, men inte till t.ex. HD 1995:108 (se strax nedan). Se härtill även Reg.prop. 1992:165 s. 26 samt närmare om statens regress rätt enligt OljefondL 7 § 1 mom. t.ex. Tulokas s. 302 ff.s. 45
47.412 Se härom även ovan kap. 6.2.1. vid not 41—42 samt kap. 4.3.1.1. vid not 37-38.s. 45
48.413 Se närmare härom nedan kap. 8.3.1. vid not 107-108. 282s. 45
49.vem som har rätt att kräva skadestånd vid sakskada. Denna fråga ficks. 46
50.enligt föredragande lösas på basen av ifrågavarande norms skydssända-s. 46
51.mål, förutsebarhets- och riskförde Iningsaspekter.414 Särskilt i fråga oms. 46
52.miljöskador ansågs det vara motiverat att undantagsvis även annan äns. 46
53.innehavare av sakrätt i skadad egendomen bör kunna erhålla ersättnings. 46
54.för ekonomisk skada. Det ansågs vara en allmän skadeståndsrättsligs. 46
55.princip att ersättning kan utgå för nödvändiga och skäliga kostnader förs. 46
56.avväljande och begränsande av skada oberoende av om dessa kostnaders. 46
57.har åsamkats egendomens ägare eller en annan person. Kostnaderna förs. 46
58.oljebekämpning ansågs omfattas av denna princip. Vidare konstates. 46
59.rades att dessa kostnader även föll inom TrafikFörsL:s skyddsändamål. Ett skiljaktig JR (Pajala) fann däremot att stadens bekämpningskostnader ut gjorde ren förmögenhetsskada. Hänvisningen till SkL i TrafFörsL 6 § 1 mom. inkluderar inte SkL 5 kap. 1 §, varför avsikten inte ansågs vara att ersättning ur trafikförsäkringen skall utgå för ren förmögenhetsskada. JR Pajala betona de dock att i försäkringspraxis även andra än de som direkt lider sakskada har erhållit ersättning ur trafikförsäkringen för kostnader i samband med avvärj ande av inträffade trafikskador. Då skäl inte ansågs föreligga för att ändra etablerad praxis, skulle också i föreliggande fall ersättning utgå. Ett annat skiljaktigt JR (Wirilander) uttalade åter att stadens kostnader hade varit nöd vändiga för att förhindra förorening av grundvattnet och andra skador som bör anses utgöra egendomsskador. (Notera dock här, att grundvatten i sig inte är föremål för äganderätt; det anses utgör ett typiskt allmänt intresse.415) Då kostnaderna sålunda ansågs utgöra i lagen om försäkringsavtal (132/1933) 52 och 53 § avsedda åtgärder till avvärjande av fara, kunde enligt 1 § 2 mom. sagda lag kostnaderna ersättas ur trafikförsäkringen. (Jfr numera L om försäk ringsavtal 543/1994 § 61.416)s. 46
60.Jfr HD 1997:51:1 samband med rörarbeten upptäcktes olja i jorden pås. 46
61.ett aktiebolags fastighet. Någon omedelbar fara i fråga om fastighetens. 46
62.förelåg inte. Stadens miljöskyddsbyrå fann dock att oljan medförde ens. 46
63.omedelbar risk för förorening av grundvattnet. På uppmaning av miljös. 46
64.sky ddsbyrån ombesörjde aktiebolaget därför rengöring av fastighetenss. 46
65.grund, borttransport och förstörelse av den oljeförorenade jorden, samts. 46
66.undersökning av grundvatten både i samband med rengöringsarbetenas. 46
67.och därefter för att försäkra sig om att rengöringen hade lyckats. Dessas. 46
68.414 Här hänvisades till Hemmo, LM 1995 s. 1127 ff., Pöyhönen & Korhonen s. 243 ff.s. 46
69.415 Se t.ex. Zitting & Rautiala s. 16 med vidare hänvisningar. Jfr f.ö. även Wirilander, DL 1972 s. 191. Se även Reg.prop. 1992:165 s. 26 (cit. ovan kap. 7.5.1. i not 394).s. 46
70.416 Se härom t.ex. Reg.prop. 1993:114 s. 46, 63 samt t.ex. Hoppu, Vakuutusoikeus s. 161 ff., 185 med rikliga hänvisningar.s. 46
71.283s. 46
72.åtgärder ansågs vara i 1933 års försäkringsavtalslag 52 § 1 mom. avs. 47
73.sedda avväijningsåtgärder som vidtagits då ett försäkringsfall var omes. 47
74.delbart förestående. Därför var försäkringsbolaget enligt 53 § 1 mom.s. 47
75.samma lag skyldig att ersätta bolaget kostnaderna för åtgärderna. Skadeståndsrätten är såtillvida ett tacksamt område, att det här ofta är möjligt att komma fram till samma materiella resultat genom olika argument. Grun derna för majoritetens tolkning i HD 1998:34 framgår dock inte helt klart. Avgörandet förefaller emellertid inte ha grundats på SkL:s sakskadebegrepp utan på en extensiv tolkning av egendomsbegreppet i TrafFörsL 1 § 1 mom.417 Majoritetens uttalande om att ersättningsgrunden i TrafFörsL är oberoende av vem som äger den drabbade marken (»liikennevakuutuslaissa säädetyn korvausperusteen kannalta ei ole merkitys sillä, kuka liikennevahingon kohteeksi joutuneen maaperän omistaa»), förefaller dock vara nog så generellt redan med tanke på att kravet endast gällde kostnadsersättning till en stad för en lagstadgad uppgift (och inte t.ex. utebliven vinst). Vihervuori menar dock att avgörandet far ses utgående från »särdragen av miljöskador i form av förore ning av mark eller risk för förorening» (förf, övers.), och att det inte nödvän digtvis finns fog för mera långtgående slutsatser om t.ex. ersättningsbarheten av skada tillfogad tredjeman.418s. 47
76.HD 1998:34 kan delvis sägas uppväga nackdelarna av att MskL inte tillämpas i förhållande till föroreningar orsakade av enskilda transportmedel under transportsträckor (rörliga stömingskällor).419 Det kan även anses vara följdriktigt att ersättning bör kunna utgå med kostnader för bekämpning av inträffade föroreningar. Detta rimmar med att olika myndigheter torde ha en allmän skyldighet att bekämpa föroreningar.420 Enligt min mening hade det varit möjligt att grunda avgörandet på nödrättsliga principer om ersättning till tredjeman som har utfört en räddningsåtgärd.421 För egen del menar jag docks. 47
77.417 Vihervuori, KKO:n ratkaisut kommentein I 1998 s. 214 menar dock att HD i 1998: 34 »on tulkinnut VahL:n mukaista esinevahingon käsitettä totunnaista väljemmin».s. 47
78.418 Anfört arbete s. 214.s. 47
79.419 Se ovan kap. 6.3.1.3. in fine samt kap. 6.3.1.1. vid not 312-316.s. 47
80.420 Se även kort härom t.ex. Reg.prop. 1992:165 s. 26.1 sista hand torde vid olyckssi tuationer denna skyldighet kunna förankras i RäddningsL. Se särskilt RäddningsL 10 kap. 45 §. Jfr till detta även t.ex. diskussionen i dansk rätt om ersättning för myndigheters »selvhjaslpshandlinger» före regeln i DaMskL 2 § 4 punkten. Se härom t.ex. Basse, Forurenet s. 90 ff., Hoffmeyer, UfR B 1990 s. 176 ff., Pagh, UfR B 1990 s. 393 ff. Se även t.ex. Betcenkning 1992 nr. 1237 s. 174 ff.s. 47
81.421 Jfr t.ex. Bugge s. 256 ff. Se även om ersättning till tredjeman som har utfört en räddningsåtgärd t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 173 ff. Med tanke på ersättningsbarheten 284 att det med hänsyn till stadens lagstadgade skyldighet att bekämpa oljeskador — och det faktum att oljebekämpning kan sägas gynna mera allmänna miljö intressen (ekologin, grundvatten, etc.) — ligger nära till hands att anse, att omständigheterna var så kvalificerade att stadens kostnader bör kunna ersättas enligt reglerna för sakskada.422 Även om man kom fram till att dessa kostnader utgör ren förmögenhetsskada, kunde man i förhållande till SkL enligt min me ning anse att det föreligger ett i 5 kap. 1 § avsett synnerligen vägande skäl423 för att ersätta kostnaderna. I vart fall bör — oberoende av regeln i MskL 6 § 1 mom. 2 punkten — ersättning kunna utgå redan enligt MskL 5 § 1 mom. Det sagda innebär att MskL 6 § 1 mom. 2 punkten i fråga om ovan avsedda kostnader svårligen kan sägas innebära något avgörande avsteg från skadeståndsrättens individorienterade begreppsbildning, även om själva kränkning en drabbar ett allmänt intresse. Ansvaret enligt MskL 6 § 1 mom. stannar dock inte vid avvärjningsåtgärder i form av bekämpande av inträffade föroreningar (sanering, upprensning). Också kostnader för återställande (reparation, åter skapande) av miljön i sitt tidigare skick kan ersättas enligt stadgandet.424 Kan detta återställningsansvar sägas innebära någon avgörande utvidgning av det ansvar som även eljest skulle gälla eller åtminstone kunde gälla? Frågan är svårbedömd. Det är dock osäkert i vilken mån MskL 6 § 1 mom. ens i detta avseende kan karaktäriseras som någon ansvarsutvidgning. Från finsk rättspraxis kan man inledningsvis peka på t.ex. HD 1990:143. Ett fiskeridistrikt ansågs i detta fall ha talerätt som målsägande i ett brottmål samt rätt till skadestånd enligt SkL då allmän fiskeriekonomisk fördel hade kränkts:s. 47
82.I strid med VL hade från en industrianläggning en skadlig mängd fosfors. 48
83.släppts ut i ett vattenområde så att detta hade bidragit till områdetss. 48
84.eutrofiering. HD fann att till fiskeridistriktets uppgifter bl.a. hörde atts. 48
85.övervaka allmän fiskeriekonomisk fördel, samt att fiskeridistriktet ävens. 48
86.kunde företräda staten i saker rörande den fiskeriekonomiska förvalts. 48
87.ningen. Eftersom föroreningen ansågs kränka allmän fiskeriekonomisks. 48
88.fördel ansågs av detta följa, att fiskeridistriktet hade talerätt som målss. 48
89.ägande samt rätt till skadestånd enligt SkL. Skadan uppskattades till 5s. 48
90.000 mark och skadeståndet skulle användas till att förbättra vattentill av tredjemans (d.v.s. räddarens) skada, synes det sakna betydelse om skadan utgör person skada, sakskada eller en ren förmögenhetsskada (t.ex. kostnader någon lagt ner på att rädda annans egendom). Jfr även om räddningsåtgärder t.ex. genomgången av Bernhard s. 1 ff. Se även nedan kap. 7.5.3.2. vid not 460-465 och kap. 7.5.3.3. vid not 514-519. 422 Jfr ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204, samt kap. 7.3.2.3. 423 Se ovan kap. 7.3.3. vid (iii) om synnerligen vägande skäl enligt SkL 5 kap. 1 §. 424 Se närmare nedan kap. 8.3., särskilt kap. 8.3.2.1.s. 48
91.285s. 48
92.ståndet och det fiskeriekonomiska tillståndet. Mera specifika direktivs. 49
93.om hur detta återställande skulle genomföras gavs inte.425 HD 1990:143 har inte uppmärksammats i någon skadeståndsrättslig framställ ning.426 Centralt är dock att fiskeridistriktets lagstadgade uppgift att övervaka ett allmänt intresse samt dess härmed förknippade behörighet att företräda staten även medförde rätt till skadestånd enligt SkL för skada på detta intresse. Denna tolkning kan i princip öppna vägen för en till synes långtgående rätt för miljömyndigheter att — oberoende av regeln i MskL 6 § 1 mom. 2 punkten — kräva skadestånd för skada på sådana allmänna miljöintressen som dessa på offentligrättslig grund har att övervaka och företräda. Eftersom kränkning en avsåg ett allmänt intresse kan det vidare betraktas som följdriktigt att ska deståndet skulle kanaliseras till bekostandet av åtgärder som återställer eller åtminstone främjar detta intresse.427s. 49
94.Avgörandets räckvidd som prejudikat blir dock aningen oklart. Enbart det faktum att fiskeridistriktet har talerätt i ett brottmål rörande ett allmänt intres se medför inte med nödvändighet att en talerätt i alla situationer också kan inordnas i den skadeståndsrättsliga systematik och begreppsbildning som SkL bygger på. Av de bristfälliga domskälen framgår dock inget om hur HD klas sificerade skadan. Var omständigheterna med beaktande av fiskeridistriktets lagstadgade uppgift att övervaka det allmänna intresse som hade skadats — och med beaktande av att skadeståndet skulle kanaliseras till detta intresse — så kvalificerade att ersättning utgick för sakskada?428 Eller var det fråga om ren förmögenhetsskada som kunde ersättas då skadan hade förorsakats genom en i SkL 5 kap. 1 § avsedd straffbelagd handling?429 Mycket tyder på att HD i 1990:143 — utan närmare analys — ålade förorenaren ansvar enligt SkL i linje med det ansvar som följer av VL.430 För egen del menar jag dock att dets. 49
95.425 Jfr t.ex. HD 1979 II 83 där vattenstyrelsen ansågs ha talerätt som målsägande i ett brottmål rörande förorening av ett vattendrag genom olja från en fabriksanläggning samt rätt till ersättning för oljebekämpningskostnadema.s. 49
96.426 Fallet har mig veterligen över huvud taget inte uppmärksammats i litteraturen.s. 49
97.427 Jfr mitt resonemang i Marius nr 218, 1995 s. 29, JT 1996-97 s. 426, Finsk Tidskrift 2000 s. 129 f., Skaceståndsansvar s. 145 ff. Men se även HarvardL. Rev. 1986 s. 1572 f. för kritik mot kanal i seringen av skadeståndet i amerikansk rätt (se nedan kap. 8.4.2.6.).s. 49
98.428 Se ovan om HD 1998:34. Jfr ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204 och kap. 7.3.2.3.s. 49
99.429 Se ovan kap. 7.3.3. vid (i) om straffbelagd handling enligt SkL 5 kap. 1 §.s. 49
100.430 Se särskilt VL 21 kap. 3 §. Se även om tillämpningen härav t.ex. HFD 1992 A 98 (ref. ovan kap. 6.2.1. vid not 39-40) och HFD 1996 A 29 (se nedan kap. 8.2.1. i not 14). Jfr även om fiskevårdsskyldighet och fiskerihushållningsavgift vid tillåten vattenförorening enligt den tidigare VL 10 kap. 24a §, vilken upphävdes genom L 88/2000. 286 även här ligger nära till hands att rubricera skadan som sakskada.s. 49
101.Från svensk rättspraxis kan åter hänvisas till det vida uppmärksammade s.k. järvfallet i NJA 1995 s. 249.4311 detta rättsfall erhöll den svenska staten genom länsstyrelsen i Norrbottens län skadestånd enligt SvSkL för två frid lysta järvar som hade dödats genom olaga jakt:s. 50
102.Eftersom järven är fridlyst kan ingen jakträttsinnehavare åberopa någons. 50
103.ekonomisk skada för vilken skadestånd kan utgå.432 SvHD fann docks. 50
104.att staten har rätt till skadestånd.433 Detta motiverades med att staten pås. 50
105.offentligrättslig grund har att skydda och bevara järvstammen. Skadans. 50
106.ansågs ligga på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Genom atts. 50
107.järven är fridlyst ansågs emellertid att den saknar ekonomiskt värde.s. 50
108.Samtidigt fann SvHD det klarlagt att staten har stora kostnader förs. 50
109.järvstammens bevarande och att dessa kostnader till en del får anses has. 50
110.blivit onyttiga genom att två järvar dödats och artens fortplantnings-s. 50
111.möjligheter därmed försämrats. Ersättning vid olaga jakt på järv ficks. 50
112.därmed utgå med de dödade djurens avelsvärde. Skadeståndets storleks. 50
113.bestämdes skäligen till 20 000 kronor för envar dödadjärv, med statenss. 50
114.kostnader för den fridlysta artens bevarande som utgångspunkt. (Ses. 50
115.närmare om skadeberäkningen nedan kap. 8.4.3.2.2.)s. 50
116.I ett särskilt yttrande nöjde sig JR Lind inte med att som majoris. 50
117.teten enbart konstatera att skadan låg på gränsen mellan ideell och ekos. 50
118.nomisk skada. Snarare ansågs fråga vara om ett gränsfall mellan delss. 50
119.sakskada och ren förmögenhetsskada, dels ekonomisk skada och ideells. 50
120.skada. Att inte bara bärare av privata intressen — utan även den soms. 50
121.företräder det offentliga intresset — skall kunna erhålla ersättning förs. 50
122.utgifter som förorsakats av lagstridiga ingrepp konstaterade JR Linds. 50
123.vidare vara följdriktigt, bl.a. med hänvisning till NJA 1993 s. 753.434 Det har antagits att SvHD genom denna dom »mycket väl kan ha infört ens. 50
124.431 Rättsfallet har kommenterats utförligt av Kleineman i JT 1995-96 s. 101 ff. Rätts fallet har i svensk rätt härtill uppmärksammats av t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 245 f., Bengtsson, SvJT 1998 s. 100, idem, Återverkningar s. 167 ff., Darpö s. 97 f., 263 f., Hellner, Skadeståndsrätt s. 425, Larson s. 497 ff. Fallet omtalas även i SOU 1996:103, del 1 s. 631 och i Prop. 1997/98:45, del 1 s. 567.1 övrig nordisk rätt har fallet noterats av t.ex. Bugge s. 408, Klausen s. 52 f., Krüger & Klausen s. 33 f., Sandvik, JT 1996-97 s. 401 ff., idem, Finsk Tidskrift 2000 s. 127 ff., idem, Skadeståndsansvar s. 145 ff., Steiner s. 263, Wilhelmsson, Korvausvastuu s. 263, idem, Senmodem s. 361. Järvfallet har även uppmärk sammats i utomnordisk rätt; se t.ex. Brans s. 263.s. 50
125.432 Se nedan kap. 7.5.3.2. vid not 471 om jakträttsinnehavares rätt till skadestånd.s. 50
126.433 Föredragande RevSekr hade däremot i sitt betänkande förordat att skadeståndstalan måtte ogillas. RevSekr karaktäriserade skadan som en ideell skada i form av förlust av biologisk mångfald och något stöd i lag ansågs inte föreligga för att skadestånd vid olaga jakt skall utgå för en sådan skada.s. 50
127.434 NJA 1993 s. 753 har refererats ovan kap. 7.5.2.1.s. 50
128.287 ekologisk skadeståndsrätt»^ Skadestånd utgick for ett allmänt (offentligt) in tresse uttryckt som järvamas avelsvärde. Detta ideella värde av allmänt intres se kunde dock »individualiseras» och »ekonomiseras» genom att anknyta till statens offentligrättsliga skyldighet att skydda järvstammen samt att statens kostnader härför till en del blivit onyttiga då två järvar dödats. Statens intresse i järvama var därmed så kvalificerat att ersättning kunde utgå enligt reglerna för sakskada.4 43365s. 50
129.Se även från senare rättspraxis RH 2000:94. I detta fall erhöll dens. 51
130.svenska staten skadestånd om 40 000 kronor som ersättning för att ens. 51
131.fridlyst varg hade dödats genom olaga jakt. Skadeståndet utgick förs. 51
132.vargens avelsvärde med hänvisning till NJA 1995 s. 249.437 NJA 1995 s. 249 har även uppmärksammats i förarbetena till den svenska MB. Här anförs att rättsfallet »bör kunna föranleda den tolkningen att om miljöskadelagen [d.v.s. numera MB 32 kap.] är tillämplig, t.ex. om järvama dött av en förorening, skall också ersättning utgå eftersom skadebegreppet i miljöskadelagen och skadeståndslagen är detsamma».438 Och med beaktande av att miljöskyddet kan karaktäriseras som en allmän skyldighet för det offentliga som medför stora kostnader, torde ansvaret för skador på miljön i princip kun na tänjas rätt långt redan med tillämpning av bedömningslinjema i NJA 1995 s. 249.439 Man märker emellertid att det här — till skillnad från HD 1990:143 (ovan) — inte uppställdes något krav på kanalisering av det utdömda skadeståndsbeloppet.s. 51
133.Härmed kan även från norsk rättspraxis jämföras RG 1979 s. 715 (Frosta ting lagmannsret). I detta fall hade tio totalfredade kanadagäss dödats genom olovlig jakt. Gässen hade utsatts av det offentliga. Den norska staten (Miljo-s. 51
134.435 Kleineman, JT 1995-96 s. 106. Jfr t.ex. Larsson s. 498 f. samt Sandvik i bl.a. JT 1996-97 s. 402. Bengtsson, SvJT 1998 s. 100 betonar dock att situationen var »ganska speciell, och fallet ger trots allt bara en begränsad vägledning för bedömningen av ekolo giska skador». JR Lindhar åter i JT 1996-97 s. 355 anfört fallet som ett exempel på »mera allmänna resonemang om exempelvis ändamålet med lagstiftningen, om vad som kan vara praktiskt och följdriktigt och slutligen som ett delargument innehållet i förarbetena».s. 51
135.436 Jfr ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204 och kap. 7.3.2.3. Se även t.ex. Andersson, Trepartsrelationer s. 245 f., Bengtsson, SvJT 1998 s. 100, idem, Återverkningar s. 167 ff.s. 51
136.437 Se även Bengtsson, SvJT 2002 s. 48. Jfr redan FFR 1966 s. 236 där vid olaga jakt av fridlyst storlom skadestånd om 300 kronor utdömdes som ersättning för återanskaffning.s. 51
137.438 SOU 1996:103, del 1 s. 631.s. 51
138.439 Jfr SOU 1996:103, del 1 s. 631. Se även resonemanget av Brans s. 263 f. Se dock även Prop. 1997/98.45, del 1 s. 567 där både Lunds universitet och Försäkringsförbundet anser att utredningen har dragit för långtgående slutsatser av rättsfallet. 288 vemedepartementet) erhöll skadestånd enligt erstatningsloven »til dekning av utgiftene ved utsettelsen av nye gjess». Lagmannsrätten uttalade i detta fall bl.a. följande:440s. 51
139.»Det har også ellers vaert antatt i norsk erstatningsrett at de rimelige ogs. 52
140.forsvarlige utgifter den skadelidte har til å forhindre eller avbote ens. 52
141.skade (kurs här), representerer et ekonomisk tap som kan kreves dekk-s. 52
142.et, selv om den direkte fysiske skade er av ikke ekonomisk karakter....s. 52
143.Heller ikke vil det spüle noen rolle om opprydningen skyldes hensynets. 52
144.til dyre- og plantelivet og estetiske hensyn, eller direkte okonomiskes. 52
145.inter esser (kurs, här) som å opprettholde salgs- eller bruks verdien avs. 52
146.vedkommende ...område.» I detta fall ersattes sålunda återställningskostnadema. Detta återställningsansvar jämfördes med kostnader för bekämpande av föroreningar (upprensning) och skadebegränsningsaspekter.441 Härtill betonade rätten att statens intresse i kanadagässena också utmärkte sig av att det offentliga hade haft utgifter för utsättande av gässen. Skadan var därför av sådan ekonomisk och kvalificerad betydelse för staten att ersättning kunde utgå enligt reglerna för sakskada.442s. 52
147.Från dansk rättspraxis kan man hänvisa till den liknande situationen i UfR 1988 s. 878 (Vestre Landsret), där en lokal sportfiskeförening genom Dansk Sportfiskeforbund erhöll skadestånd med kostnaderna för återställande av en bäck som hade förorenats genom olja. Rätten till skadestånd förefaller även här ha grundats på den kvalificerade omständigheten att sportfiskeföreningen i stöd av myndighetstillstånd hade utplanterat fisk i bäcken.443 7.5.2.3. Slutsatser Av undersökningen har tidigare framgått att det inte finns någon klar gräns mellan sakskada och ren förmögenhetsskada (ovan kap. 7.3.2.), eller mellan ekonomisk skada och ideell skada (ovan kap. 7.4.2.). Av det ovan anförda framgår att man inte heller kan uppställa någon skarp skiljelinje mellan skador 440 S. 718 f. med citerande av 0vergaard s. 309. 441 Jfr för övrigt även nedan kap. 7.5.3.2. vid not 451-^452 om bekämpningsåtgärder och skadebegränsningsaspekter 442 Se även om detta avgörande t.ex. Bugge s. 408, Klausen s. 50 f., Krüger & Klausen s. 33, Nygaard (5. utg.) s. 63. 443 Se även om detta avgörande framställningen ovan kap. 7.3.2.2. vid not 203-204 med vidare hänvisningar.s. 52
148.289 på miljön (allmänna intressen) och traditionella typer av skador (enskilda in tressen). Rättsfallsmaterialet är emellertid knapphändigt. Det är därför delvis svårt att dra säkra slutsatser. Om dock en lagstadgad skyldighet för det offen tliga att tillvarata ett allmänt intresse har medfört kostnader för det offentliga vid skador som drabbar eller hotar detta intresse, har i rättspraxis dessa kost nader ofta ersatts enligt reglerna för sakskada. Det förefaller härvid inte ha gjorts någon skillnad mellan skador som leder till att redan nedlagda kostna der har blivit onyttiga, och skador som leder till extra, oväntade kostnader. Också en före skadefallet genom myndighetstillstånd etablerad rättighet att tillvarata ett allmänt intresse, har vid skada på detta intresse kunnat medföra rätt till kostnadsersättning för tillståndsinnehavaren enligt reglerna för sak skada. Stundom har i rättspraxis på sina håll också skadebegränsnings- och räddningsrättsliga aspekter betonats.s. 52
149.Redan mot denna bakgrund är det osäkert om ansvaret för myndigheters avvärjnings- och återställningskostnader enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten kan betraktas som något avgörande avsteg från den traditionella, individorienterade begreppsbildningen, även om stadgandet riktar sig mot kränkningar som drabbar allmänna intressen. Och kom man trots allt fram till att kostnader för här avsedda åtgärder borde rubriceras som ren förmögenhetsskada, är det ändå givet att ersättning för dessa kostnader bör kunna utgå enligt regeln i MskL 5 § 1 mom.s. 53
150.MskL 6 § 1 mom. 2 punkten förefaller därmed närmast kunna beskrivas som ett klargörande av rättsläget och ett förtydligande av det ansvar som enligt min mening även annars kunde följa direkt av MskL 5 § 1 mom. Uttryckt på ett annat sätt kunde sägas att avvärjnings- och återställningsansvaret enligt MskL 6 § 1 mom. 2 punkten utan tvekan täcker skada på miljön. Men varken denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i MskL före faller strikt taget kunna beskrivas som ett ansvar för »rena miljöskador», varmed här förstås sådana skador på miljön som inte kan »ekonomiseras» och »individualiseras» genom kostnadsersättningar.444 Denna slutsats är emellertids. 53
151.444 Jfr även för norsk rätts del t.ex. Bugge s. 404 som i förhållande till ForL talar om både »ren skade på natur» och »rent 0kologisk skade» då han till synes avser sådan »okologisk skade» som inte kan ersättas genom kostnader för återställande enligt ForL 8 kap. 58 §. Det är emellertid delvis oklart hur Bugge s. 408 härvid vill klassificera t.ex. de ovan kap. 7.5.2.2. anförda NJA 1995 s. 249 och RG 1979 s. 715.1 de ovan kap. 7.5.1. i not 373 anförda arbetena har jag tidigare också använt termen »ren miljöskada» i en mera vidsträckt betydelse avseende alla kränkningar av allmänt intresse. Även utomlands talar man om t.ex. »pure ecological damage» (se t.ex. Bocken, Compensation s. 152, Larsson s. 491) eller »dommage écologique pur» (se t.ex. Steiner s. 240) som en övergripande 290 i första hand inte en konsekvens av MskL 6 § 1 mom. 2 punkten utan en följd av att hos oss rätten till ersättning enligt reglerna för sakskada förefaller kunna tänjas förhållandevis långt.s. 53
152.Betydelsen av MskL 6 § 1 mom. 2 punkten bör dock inte förringas. Redan stadgandets informativa funktion kan i praktiken vara nog så betydelsefullt. Det bör vidare understrykas att civilrättsliga ersättningsmöjligheter i fråga om här avsedda kostnader kan variera betydligt från ett rättsjämförande perspek tiv.445 Avvärjnings- och återställningsregler i t.ex. det konventionsbaserade miljöskadeansvaret kan därför även komma att få en mera tydlig ansvarsutvidgande funktion.s. 54