Rättsfall
NJA 1991 s. 83
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1991 s. 83
BibTeX
@misc{nja-1991-s-83,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1991 s. 83}},
year = {1991},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
18 hänvisningar i 8 artiklar · 18 stycken/fotnoter
Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning - fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion9 hänvisningar
- NJA 1991 s. 83. Nyströms särskilda yttrande behandlas mer utförligt i Kvinnovålds- kommissionens betänkande, SOU 1995:60 Kvinnofrid, s. 303 f. Grov_fridskränkning_inlaga_tryck-148x215.pdf 1012016-08-15 11:06:09
- SOU 1995:60 Kvinnofrid, s. 302. Kommissionen hänvisade till NJA 1991 s. 83, om beviskrav och bevisvärdering i mål om våldtäkt och misshandel, där HD konstaterade att det inte utgör något absolut hinder mot en fällande dom att det exakta antalet hand- lingar av det aktuella slaget inte kan fixeras till tid och rum, utan endast kan anges inom vissa tidsramar och att åtal för en serie brottsliga gärningar av närmare angivet innehåll bör kunna bifallas ”utan att det blir till fullo utrett när och var de olika gärningarna har ägt rum”.
- NJA 2008 s. 482 I. Frågan om parternas tidigare sexuella samvaro har också tidigare prövats av HD. I NJA 1986 s. 127 prövades frågan om parternas tidigare sexuella sam- varo skulle inverka på bedömningen av brottets svårighetsgrad. Mannen hade under alko- holpåverkan tilltvingat sig samlag med sin sambo genom att ta strupgrepp på henne, dra av henne kläderna på underkroppen och med våld särat hennes ben. Våldet hade orsakat rodnad på halsen och andningssvårigheter, ömhet och blåmärken och en kraftig ömhet i underlivet. Hovrätten bedömde, med beaktande av att parterna sammanlevt i en sexuell relation, att övergreppet varit av engångskaraktär och att stämningen efter övergreppet ”trots allt inte varit entydigt oförsonlig” varför den sexuella kränkningen därigenom framstod som mindre svår och bedömde brottet som mindre grovt. HD konstaterar att grundläggande för bedömningen bör vara den objektiva karaktären, arten och graden av det våld eller hot som gärningsmannen använt samt arten av den sexuella kränkningen. Att övergreppet föregåtts av samvaro mellan parterna bör enligt HD överhuvudtaget inte leda till en mildare bedömning. Vid en samlad bedömning konstaterar HD att, även med hänsyn tagen till att parterna tidigare sammanlevt och även efter den aktuella händelsen haft intimt umgänge, brottet ska bedömas som våldtäkt. I NJA 1991 s. 83 stod en man åtalad för att vid upprepade tillfällen ha misshandlat, hotat och våldtagit sin sambo. Frå- gan som prövades i HD var om våldtäkterna, med hänsyn till att paret var sammanbo- ende och hade ett normalt samliv, skulle bedömas som mindre grovt brott. HD konstate- rar att endast en av våldtäkterna varit av allvarlig karaktär, men att våldet vid övriga övergrepp varit mindre och väsentligen bestått i att mannen med sin fysiskt överlägsna styrka betvingat målsäganden. Vid bedömningen tog HD hänsyn till att våldtäkterna Grov_fridskränkning_inlaga_tryck-148x215.pdf 2192016-08-15 11:06:12
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål2 hänvisningar
- 1. Två frågor Det beviskrav som gäller enligt lagen är det som framgår av 35 kap. 1 § rättegångsbalken (RB): ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Alla torde vara överens om att det rättsliga beviskravet sådant det har utmejslats genom rättspraxis numera är ”ställt utom/bortom rimligt tvivel” (se bl.a. NJA 1980 s. 725, NJA 1982 s. 164, NJA 1991 s. 83, NJA 1992 s. 446, NJA 1993 s. 68, NJA 1993 s. 277 och NJA 1996 s. 176). På engelska brukar kravet uttryckas som ”established beyond reasonable doubt”. Men vad detta faktiskt innebär diskuteras ganska sällan (se dock t.ex. Diesen, a.a., särskilt s. 81 f., och Gregow i SvJT 1996 s. 509 f.). Man kan säga att denna fråga sönderfaller i två: a) Vad är ett ”rimligt” tvivel och hur högt ligger egentligen denna ”bevisribba”? b) Hur ska man värdera bevisningen i ett enskilt fall och därefter avgöra om den når över ribban? Uppenbarligen måste man göra skillnad mellan å ena sidan begreppet ”utom rimligt tvivel” och å andra sidan vad detta krav innebär i praktiken i enskilda fall.
- 4. Vad betyder ”rimligt”? Räcker det att ett alternativt scenario är ”tänkbart” och ”möjligt”, eller fordras det mer än så för att det ska finnas ett ”rimligt” tvivel? Enligt Gregow kan beviskravet översättas till att det ”praktiskt sett skall framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig” (SvJT 1996 s. 510), varjämte han dock för incestmål uttalar att ”Den domare som efter en sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet” (a.a. s. 523). Diesen uttrycker det så att ”friande alternativ till åklagarens gärningspåstående kunnat elimineras” (a.a. s. 83). Frågan har behandlats åtskilliga gånger i rättsvetenskapen och i dömandet, men veterligen finns det inte någon vedertagen bestämning som preciserar beviskravet mer än uttrycket ”rimligt tvivel” gör i sig. Enligt Diesen har man inte ansett sig kunnat komma närmare än vad Lord Denning uttryckte som sin tolkning i ett mål år 1947 (se Diesen, a.a. s. 82): Bevis bortom rimligt tvivel betyder inte bevis bortom varje tvivel. Lagen skulle inte längre utgöra samhällsskydd om den tillät godtyckliga möjligheter att avleda rättvisans gång. Om bevisen mot en person är så starka att vad som talar till hans förmån endast är en långsökt möjlighet, som kan avfärdas med frasen ”det är visserligen möjligt, men det är inte minsta troligt” är saken visad bortom varje rimligt tvivel. Men ingenting mindre än just detta är godtagbart. 5. Trovärdighet Att det i ett mål där ord står mot ord inte räcker för fällande dom att målsägandens utsaga är mer trovärdig än den tilltalades behöver numera knappast sägas (se bl.a. NJA 1980 s. 725, NJA 1991 s. 83 och NJA 1992 s. 446). Ändå kan man ibland se domar där domstolen tycks ha nöjt sig nästan helt med en sådan värdering.
Straffrätt och kön1 hänvisning
Kommentar till RB H. 1 - Kapitel 1-92 hänvisningar
- Jfr t.ex. NJA 1991 s. 83, 1992 s. 446 samt 1993 s. 68 och 616.
- 218 NJA 1979 s. 107 85 NJA 1979 s. 180 ... 79 NJA 1979 s. 408 ... 23 NJA 1979 s. 591 ... 40, 41 NJA 1981 s. 872 ... 205 NJA 1982 s. 318 ... 60 NJA 1982 s. 564 ... 119 NJA 1982 s. 723 ... 50 NJA 1983 s. 487 ... 43 NJA 1983 s. 508 ... 70 NJA 1983 s. 644 ... 62 NJA 1984 s. 80 ... 62 NJA 1984 s. 290 ... 49 NJA 1984 s. 334 ... 146 NJA 1984 s. 334 II ... 146 NJA 1985 s. 622 ... 196, 197 NJA 1985 s. 856 ... 187 NJA 1986 s. 28 ... 50 NJA 1986 s. 205 ... 40 NJA 1986 not. C 66 ... 67 NJA 1987 s. 334 ... 60 NJA 1988 s. 649 ... 19, 26 NJA 1988 not. C 192 ... 43 NJA 1989 s. 504 ... 148, 162 NJA 1989 s. 643 ... 43 NJA 1989 s. 643 I ... 42 NJA 1990 s. 152 ... 48 NJA 1990 s. 231 ... 61 NJA 1990 s. 542 ... 62 NJA 1990 s. 576 ... 148 NJA 1990 s. 770 ... 43 NJA 1991 s. 83 ... 85 NJA 1991 s. 232 ... 179, 190 NJA 1991 s. 293 ... 187, 188 NJA 1991 s. 643 ... 205 NJA 1991 s. 783 ... 24, 25, 34, 70 NJA 1992 s. 139 ... 183, 184, 187