SOU 1995:60 Kvinnofrid, s. 302. Kommissionen hänvisade till NJA 1991 s. 83, om beviskrav och bevisvärdering i mål om våldtäkt och misshandel, där HD konstaterade att det inte utgör något absolut hinder mot en fällande dom att det exakta antalet hand- lingar av det aktuella slaget inte kan fixeras till tid och rum, utan endast kan anges inom vissa tidsramar och att åtal för en serie brottsliga gärningar av närmare angivet innehåll bör kunna bifallas ”utan att det blir till fullo utrett när och var de olika gärningarna har ägt rum”.
Hänvisas från p. 2 (s. 11)
1.Genom bestämmelsen skulle det bli möjligt att ta hänsyn till den utsatta personens hela situation. Brottet skulle enligt förslaget vara perdurerande, fortlöpande, men det skulle för straffansvar krävas att de straffbara handlingarna pågått under en viss minsta tid. Denna tid kunde variera från fall till fall beroende på hur allvarligt våldet och hotet framstod. Vidare anförde kommissionen att en fokusering på de enskilda gärningarna gjorde att gärningarna inte betraktades i belysning av en pågående process och att det förelåg en uppenbar risk att helhetsperspektivet skulles. 11
2.105 gå förlorat och att den psykiska påverkan som kvinnan blivit utsatt för blev mindre tydlig.s. 11
3.Kommissionen menade att det inte skulle det inte vara nödvändigt att tidsmässigt ange varje handling i detalj utan att det i stället var tillräckligt att konstatera att de olika straffbara handlingarna var preciserade till sin karaktär och att de utförts inom en bestämd tidsperiod. Som skäl för denna lättnad avseende kravet på precision i gärningsbeskrivningen anfördes att den tid som ofta förflutit mellan gärningarna och anmälan, tillsammans med det förhållandet att gärningarna i regel ingår i en pågående process, innebar att det inte sällan är svårt för en utsatt person att på ett sammanhängande, klart och detaljerat sätt redogöra för övergreppen. Enligt kommissionen var det inte ovanligt att berättelsen i stället präglades av vaghet och var generellt hållen samt att det på grund av det upprepade våldet ofta saknades möjlighet för kvinnan att precisera de enskilda gärningarna till tid och rum. Genom en lättnad i kravet på gärningsbeskrivningens precision förordade således kommissionen närmast en bevislättnad, eller åtminstone ett ändrat bevistema i förhållande till ett åtal som baseras på separata gärningar enligt brottsbalkens kapitel.s. 12
4.I den nya straffbestämmelsen skulle hänsyn kunna tas till vissa beteenden, t.ex. diffusa hot, påtryckningar och annan negativ psykisk påverkan, som inte var kriminaliserade men som, enligt kommissionen, på ett effektivt sätt bidrar till utsattheten och som tillsammans utgör ”ett latent hot som kvinnan lever i skuggan av”. Vidare skulle också en rad olika handlingar, som redan var kriminaliserade i olika straffstadganden komma att inrymmas i straffbudet, t.ex. misshandel, olaga hot, men även olaga frihetsberövande, olaga tvång och hemfridsbrott. Detta motiverades med att ”[g]ärningsmomenten kan vara många och olikartade, men kännetecknas alla av att de ingår som ett led i en pågående process.” 106 Fördelen med en sådan ordning ansåg kommissionen vara att ”helheten – om än i belysning av enskilda detaljer – tydligt blir föremål för domstolens prövning”. Införandet av straffbestämmelsen skulle också tydliggöra att den straffbara gärningen utgörs av en pågående process där de enskilda gärningsmomenten inte med nödvändighet behövde preciseras till tid och rum. Det skulle därmed vara tillräckligt att konstatera att det varit fråga om en rad beteenden av olika slag, som är preciserade till sin karaktär och där man vet att handlingarna utförts under en bestämd period. Sådana beteenden kunde, utöver enskilda brottsliga gärningar, enligt kommissionen vara att mannen t.ex. förbjuder en kvinna att träffa släktingar och vänner, att mannen gömmer undan gemensamma tillhörigheter som telefon eller nycklar, men också diffusa hot eller andra handlingar som inte gick att lagföra, men som ”framför allt i belysning av en situation präglad av våld och såväl uttalade som outtalade hot – närmast kan beskrivas som psykisk terror”.s. 12
5.I konkurrenshänseende skulle, när förutsättningarna i övrigt förelåg, den nya straffbestämmelsen konsumera brott som ringa misshandel och misshandel av normalgraden, ofredande och förolämpning. Om gärningarna däremot var sådana att det fanns förutsättningar att döma för t.ex. grov misshandel, skulle det dömas för fridsbrott och det grova brottet i konkurrens. Samma sak gällde beträffande brott som t.ex. olaga frihetsberövande av normalgraden, våldtäkt, utom såvitt avser det mindre allvarliga brottet, och (det då existerande brottet) grovt sexuellt utnyttjande. Om gärningsmannen dessutom genom sitt handlande överträtt ett meddelat besöksförbud (idag kontaktförbud) skulle han dömas även för detta brott.s. 13