Rättsfall
NJA 1982 s. 738
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1982 s. 738
BibTeX
@misc{nja-1982-s-738,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1982 s. 738}},
year = {1982},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
25 hänvisningar i 10 artiklar · 25 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
- NJA 1982 s. 738, på s. 741. Det är sannolikt så att Welamson hade sina skrivningar i SvJT 1964 s. 278 i åtanke när dessa domskäl formulerades.
- NJA 1982 s. 738, på s. 741.
- Finn Madsen, ”Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin — efter vilka principer ska en domstol eller skiljenämnd ta ställning till verkan av en skiljeklausul i ljuset av nyare rättspraxis?”, SvJT 2013 s. 730. Artikeln innehåller ett separat avsnitt som analyserar Welamsons SvJT-artikel från 1964, se s. 734 f. 1 3 Vad gäller de två rättsfall som rör anknytningsdoktrinen hänvisas till Daniel Waerme, ”Behörighetsproblematiken i tvister som endast delvis omfattas av skiljeavtal”, SvJT 2010 s. 714. 14 NJA 1982 s. 738. 15 Finn Madsen, a.a., s. 745. Se vidare Stefan Lindskog, a.a., s. 213, som konstaterar att ”[l]ika litet som eljest har frågan vem som är kärande och vem som är svarande någon betydelse för dessa frågor; det är parternas rättsliga påståenden som blir bestämmande”. 16 Finn Madsen, a.a., s. 743 och s. 745. 1 7 I direktiven diskuteras i detta sammanhang i huvudsak det faktum att klanderprocessen förs på svenska, och hur det påverkar tillgängligheten för utländska parter. Det anges dock uttryckligen i direktiven att utredningen är oförhindrad att ta upp även andra frågor som har samband med de frågor som ska utredas. 18 Se SOU 2015:37 s. 163 ff. 1 9 Se a.bet., s. 166. 20 Lennart Pålsson (1933–2010) blev 1967 juris doktor i internationell familjerätt. Under åren 1969–1995 var Pålsson professor i internationell rätt vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet, och han fortsatte även efter pensioneringen att forska vid fakulteten. 21 I artikeln granskade Pålsson så kallade dubbelrelevanta rättsfakta, dvs. en omständighet som är av betydelse för såväl domstolens behörighet som själva saken. Frågeställningen i artikeln är om dessa rättsfakta ska behöva bevisas redan inom ramen för domstolens behörighetsprövning. Pålsson är av uppfattningen att så inte är fallet. Artikeln diskuterar enbart regler om svenska domstolars internationella behörighet (domsrätt). Parallellen till situationen då svenska domstolar har att ta ställning till sin behörighet i förhållande till skiljeförfarande är dock uppenbar. 22 SAA har som ändamål att verka för skiljeförfarande som tvistelösningsmetod och för Sverige som säte för internationella skiljeförfaranden. Sverige har en stark ställning internationellt inom skiljemannarätt. Sveriges goda rykte som forum för tvistelösning för s.k. öst/väst-relaterade tvister har sitt ursprung i Optional Clause Agreement: Den 12 januari 1977 överenskom USA, genom American Arbitration Association, och dåvarande Sovjetunionen, genom USSR Chamber of Commerce and Industry, att amerikansk-sovjetiska affärstvister skulle lösas i Sverige enligt Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts (”SCC”) skiljeregler. I sin artikel ”East meets West in Sweden”, publicerad i SvJT 1979 s. 43, redogör J Gillis Wetter för ingåendet av Optional Clause Agreement. (Gillis Wetter (1931–1995) var juris doktor och advokat, verksam i bl.a. Wetter & Swartling Advokatbyrå, Wetter & Wetter Advokatbyrå samt partner i advokatbyrån White & Case.) I artikeln diskuterar Wetter bl.a. lagvals frågor. Han avslutar sin artikel med att ge ett antal handfasta råd beträffande avtal som styrs av svensk materiell rätt (eller som Wetter uttryckte sig: ”a number of specific problems to which, in my practice as a Swedish counsellor on East-West contracts, I have found that a Western negotiator generally must direct his attention.”) Det ska även tilläggas att vid ungefär samma tidpunkt som Optional Clause Agreement ingicks, dvs. mot slutet av 1970-talet, valde Kina att förlägga sina internationella tvister till Sverige och SCC. Dessa två händelser utgjorde grunden för SCC:s och Sveriges expansiva utveckling som ett av de främsta sätena för internationella skiljeförfaranden. 23 Swedish Arbitration Associations yttrande över betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37), dnr JU2015/3754/DOM, 15 september 2015. 24 Yttrande av Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, genom Skiljedomskommittén, över betänkandet ”Översyn av lagen om skiljeförfarande” (SOU 2015:37), 15 september 2015.
Varumärket som kontraktsföremål3 hänvisningar
- Se emellertid NJA 1982 s. 738 (Esselte), som diskuteras ovan i avsnitt 3.3.4.
- NJA 1982 s. 738 (Esselte) kan lyftas fram som en illustration. I målet hade en mönsterrättshavare väckt talan om mönsterrättsintrång mot en licenstagare. Licenstagaren invände om rättegångshinder på grund av att licensavtalet innehöll en skiljeklausul, enligt vilken tvist angående tillämp ningen eller tolkning av avtalet skulle avgöras av skiljemän. Licensgivaren påstod att licensavtalet hade upphört att gälla på grund av licenstagarens kontraktsbrott.
- för väg, bad och nöjen) 255 NJA 1966 s. 241 (spridningsrätt vid konkurs) 316 NJA 1973 s. 480 (bättre rätt till uppfinning) 202 NJA 1975 s. 545 (avsaknad av diffusionsspärr) 99 NJA 1977 s. 756 (fel i parti med lingon) 134 NJA 1982 s. 738 (Esselte) 202, 206 NJA 1985 s. 194 (EF) 149 NJA 1985 s. 641 (förorenad bensin) 171, 182 NJA 1986 s. 136 (stoppningsrätt vid avverkningsavtal) 230 NJA 1987 s. 22 (Budweiser) 51, 154, 256 NJA 1987 s. 388 (olovligt brukande av hyrbil) 195, 209 NJA 1987 s. 923 (legoklots) 113 NJA 1988 s. 543 (Levi Strauss) 188
Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin7 hänvisningar
- Jfr Heuman, 1999, s. 75 ff., och Bolding, Per Olof, Skiljedom: studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet, Norstedt, Stockholm, 1962. 1 1 Begreppet kommer från tyskans doppelrelevante Tatsachen och har definierats i bl.a. Heuman, JT 2011–12 s. 652 där han skriver: ”Ett nyckelbegrepp för förståelsen av påståendedoktrinen är uttrycket dubbelrelevant rättsfaktum. Med detta menas att ett och samma rättsfaktum har betydelse för behörigheten och för kärandens materiella anspråk.” Se också vad Lindskog tillade i HD:s dom i Petrobartfallet om dubbelrelevanta rättsfakta. 12 Se härom i SvJT 1964 s. 276 ff. Welamsons kommentarer till det andra rättsfallet, NJA 1955 s. 500, verkar inte bidra ytterligare till påståendedoktrinen. I detta rättsfall förelåg den ovanliga situationen att svaranden som gjorde gällande rättegångshinder på grund av skiljeklausul dessutom invände att han inte var avtalspart i det avtal som åberopades och i vilket skiljeklausulen var infört. Käranden gjorde gällande att den han slutit avtalet med uppträtt som bulvan för svaranden. HD fann med hänvisning till att kärandens talan grundades omedelbart på avtalet att vem som var avtalsslutande part borde bedömas av skiljemän. Med utgångspunkt i rättsfallet menar Welamson att det inte är orimligt att uppställa en regel av innehåll att en part, som grundar sin ståndpunkt på ett avtal med skiljeklausul av standardtyp, inte äger påfordra tvistens prövning av domstol mot motpartens bestridande även om denne påstår det avtal vari skiljeklausulens infogats icke äga tilllämpning. Enligt Welamson hade Bolding, som föreslagit tre olika tolkningsalternativ; ”resignerat inför svårigheten att finna en sakligt tillfredsställande förklaring till HD:s bedömande”. Enligt Heuman ger dock rättsfallet stöd åt påståendedoktrinen, se fotnot 7 ovan. 13 Article II(1) i New York-konventionen har följande lydelse: “Each Contracting State shall recognize an agreement in writing under which the parties undertake to submit to arbitration all or any differences which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal relationship, whether contractua1 or not, concerning a subject matter capable of settlement by arbitration.” Artikel 7(1) i Modellagen har följande lydelse: “(1) 'Arbitration agreement' is an agreement by the parties to submit to arbitration all or certain disputes which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal relationship, whether contractual or not. An arbitration agreement may be in the form of an arbitration clause in a contract or in the form of a separate agreement.“ 14 Full review har i doktrin även kallats full judicial review. 15 Born, Gary B. har nyligen i en artikel, ‘Irish High Court on Full Versus Prima Facie Judicial Consideration of Whether an Arbitration Agreement Exists‘, Kluwer Arbitration Blog, 2010-12-13, sammanfattat problematiken med anledning av ett irländskt avgörande från 2010-11-11: ”If a national court is called upon, in the context of an application to refer parties to arbitration, to determine whether a valid arbitration agreement exists, how probing should the court’s examination of the existence or validity of the putative agreement be? Judicial authorities in countries that have adopted the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration have split on the question of what standard of judicial review to apply in such cases. Applying Article 8 of the Model Law, some courts have adopted a standard of full judicial review: in deciding whether or not to refer parties to arbitration or to stay national court proceedings, these courts have considered de novo whether or not a valid arbitration agreement exists, rendering a final determination on this issue. In contrast, applying the same provision, other courts have adopted a prima facie review standard; under this standard, a national court only preliminarily determines whether there is a prima facie basis for arbitral jurisdiction and, if so, leaves determination of the jurisdictional issue to the arbitral tribunal, subject to later judicial review of the arbitrators’ award and jurisdictional decision”. Artikeln var 2013-06-24 tillgänglig på http://kluwerarbitrationblog.com/blog/2010/12/13/irish-high-court-on-fullversus-prima-facie-judicial-consideration-of-whether-an-arbitration-agreementexists/. 1 6 Det kan nämnas att en förutsättning för att en tvist ska handläggas av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (”SCC”) är att det inte är uppenbart att SCC saknar behörighet att befatta sig med tvisten (SCC-reglerna, artikel 10(i)). SCC:s styrelse fattar därför ett prima facie-beslut i de jurisdiktionsfrågor som aktualiseras vid SCC. 17 Punkt 31 till art. 8 i UNCITRAL, 2012 Digest of Case Law on the Model Law on International Commercial Arbitration (tillgänglig 2013-06-24 på http://www.uncitral.org/uncitral/en/case_law/digests/mal2012.html). 18 Artikel 8 har följande lydelse: “(1) A court before which an action is brought in a matter which is the subject of an arbitration agreement shall, if a party so requests not later than when submitting his first statement on the substance of the dispute, refer the parties to arbitration unless it finds that the agreement is null and void, inoperative or incapable of being performed.(2) Where an action referred to in paragraph (1) of this article has been brought, arbitral proceedings may nevertheless be commenced or continued, and an award may be made, while the issue is pending before the court.” 19 Born, Gary B., International commercial arbitration, Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2009, s. 885 f. Born framhåller (s. 891) att en prima facie bedömning av skiljeklausulens räckvidd har visst stöd i avfattningen av artikel 8 eftersom denna anger att rättegångshinder föreligger om inte skiljeavtalet är ”null and void, inoperative or incapable of being performed”. Detta argument är emellertid inte helt övertygande eftersom att artikel 8 enligt avfattningen utgår från att det föreligger ett i sig tillämpligt skiljeavtal (se texten under artikel 8(1)):”in a matter which is the subject of an arbitration agreement”. Situationen sammanfattas vidare på s. 894 i Born, 2009: ”In sum, the language and the purposes of the Model Law support a distinction between jurisdictional objections based on the alleged non-existence, invalidity, or illegality of the arbitration agreement (where immediate judicial determinations on the merits is permitted) and jurisdictional objections based upon the scope of a con cededly valid arbitration agreement (where interlocutory judicial determination is not permitted, save in instances where it is manifest that the arbitration clause does not encompass the matter in question). That distinction also finds support in the weight of better reasoned national court authority in Model Law jurisdictions, albeit not uniformly applied or clearly articulated”. 20 Poudret, Jean-François & Besson, Sébastien, Comparative law of international arbitration, 2nd ed., Sweet & Maxwell, London, 2007, s. 419 f. Jfr även Born, 2009, s. 904 f. 21 Born, 2009, s. 906. 22 Jfr Poudret & Besson, 2007, s. 389. Beträffande dubbelrelevanta rättsfakta i schweizisk rätt behandlas detta också i ett nyhetsblad från Rechtsanwälte Wenger, Vieli, Belser, tillgängligt 2013-06-24 på www.wengervieli.ch. I artikeln, “ 'Doubly Pertinent' Facts in International Arbitration” från 2002, framhålls följande beträffade två avgöranden av Swiss Federal Tribunal av den 20 december 1995, BGE 121 III 495 och den 16 oktober 2001, BGE 128 III 50: “The two Supreme Court decisions appear to confirm that in Swiss international arbitration matters an arbitrator or an arbitral tribunal, when faced with a doubly pertinent fact, may not proceed in the same way as a state court by simply assuming on a prima facie-basis that the doubly relevant facts exist, thus joining the full examination of the fact(s) to the examination of merits of the dispute. Rather, the specific consequences of the contractual (as opposed to mandatory) nature of arbitration as well as the particularities of arbitral procedure must be taken into account […] Thus, an arbitral tribunal assuming jurisdiction over a dispute based on a mere prima facieexamination of the relevant (doubly pertinent) facts, would deprive a party of the possibility of a full review of the facts and arguments of the arbitral tribunal's jurisdiction”. 23 Holtzmann, Howard M & Neuhaus, Joseph E, A guide to the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration: legislative history and commentary, Kluwer Law and Taxation Publishers, Deventer, 1989, s. 303. 24 Heuman, 1999, s. 76, och Schöldström, Patrik, Till minnet av Södra Roslags tingsrätt: en minnesskrift utgiven av Notarieföreningen vid Södra Roslags tingsrätt, Jure, Stockholm, 2007, s. 182 ff. Lindskog har annan uppfattning, se fotnot 27. 2 5 Welamson var referent i avgörandet. 26 HD övervägde att förelägga svarandeparten som åberopat skiljeklausulen att visa att skiljeförfarande påkallats, men fann att detta inte kunde accepteras mot bakgrund av att lagstiftningen inte tillåter att skiljeavtal förlorar sin verkan som rättegångshinder till följd av ett sådant föreläggande. Att den part som inte gjorde gällande att skiljeavtal förelåg skulle påkalla skiljeförfarande framstår dock som udda. 27 Lindskog anger som sin uppfattning, i Lindskog, 2012, s. 186 fotnot 437 och s. 212 fotnot 531, att rättsfallet inte har med påståendedoktrinen att göra utan handlar om blandad kompetens. Han menar även att HD slog fast att uppdelning ska ske på så sätt att skiljenämnd först skulle pröva svarandens invändning och att domstol därefter avsågs pröva kärandens grund. Häremot kan invändas att det inte framgår av HD:s beslut att HD funnit domstol behörig att pröva kärandens anspråk och skiljenämnd obehörig, utan enbart att HD fastslog att skiljeklausulen inte berörde grunden för käromålet utan endast invändningen och att talan inte skulle ”omedelbart” avvisas. Om käranden påkallade skiljeförfarande enligt föreläggandet (det är inte helt klart för mig hur en sådan påkallelse borde utformas), skulle en skiljenämnd ha att ta ställning till om den var behörig att pröva tvisten, dvs. om det förelåg ett giltigt skiljeavtal och om detta omfattade den mellan parterna uppkomna tvisten (se betänkandet som kan ge viss ledning). Om skiljenämnd fann att det förelåg ett skiljeavtal som alltjämt gällde och att skiljeavtalet omfattade den tvisten hade skiljenämnden, antar jag, meddelat en skiljedom rörande den hänskjutna tvistefrågan. En sådan skiljedom som prövat tvistefrågan materiellt hade antingen kunnat bifalla kärandens talan på skadestånd med utgångspunkt från att svaranden inte var berättigad på det sätt han påstod enligt avtalet eller också hade skiljedomen kunnat gå ut på att svaranden var berättigad till att utföra de omstridda åtgärderna. I det sistnämnda fallet hade käromålet ogillats. Skiljedomens rättskraft hade i båda fallen omfattat den av käranden vid domstol förda talan. Frågan om skiljenämnden var behörig eller ej hade kunnat komma under domstols prövning efter klander. I det fall skiljenämnden hade meddelat en skiljedom av innehåll att den inte hade behörighet att döma eftersom skiljeavtalet upphört att gälla eller av annat skäl (och skiljedomen inte upphävts efter klander), hade domstol fått pröva tvisten. Det kan nämnas att Schöldström, i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt, s. 182 ff., menar att HD tillämpade påståendedoktrinen på svarandens invändning om skiljeavtal. Heuman menar, i JT 2009–10 s. 352 ff., att HD i NJA 1982 s. 738 skulle ha uttalat att skiljemän inte var behöriga att pröva den icke kontraktuella grunden, något som jag dock enligt ovan inte menar kan utläsas av HD:s avgörande. 28 Som framgår nedan hänvisades det till NJA 1982 s. 738 i Hamnfallet (se definition nedan), men utan att HD följde metoden att enbart göra en preliminär bedömning eller att återförvisa målet till tingsrätten för att utfärda föreläggande med vilandeförklaring. Hänvisningen kan syfta på att uppdelningen på olika fora fick godtas. 29 Se SOU 1994:81 s. 106. 3 0 Se SOU 1994:81 s. 258 och prop. 1998/99:35 s. 214. 31 Att Sverige tillämpar full review vid domstols hindersprövning verkar alltså sammanhänga med att samtidig prövning genom fastställelsetalan kan ske. Det kan uppmärksammas att många länder har begränsningar i möjligheten att föra fastställelsetalan. Frankrike och Schweiz verkar inte tillåta att domstol prövar en skiljenämnds behörighet genom fastställelsetalan, eller som det benämns, utövar ”direct control” (Poudret & Besson, 2007, s. 413 ff.). Andra länder, som England och Tyskland, har också gått mot en mer begränsad möjlighet att föra fastställelsetalan. Tysk rätt medger numera endast att fastställelsetalan väcks innan skiljenämnden bildats, i sådana fall tillämpas full review (Born, 2009, s. 909). Engelsk rätt medger direct control, men endast i två undantagssituationer. En part har i ett skiljeförfarande rätt att väcka fastställelsetalan om han erhåller samtycke från de övriga parterna eller skiljemännen. Vidare har en fysisk eller juridisk person som påstås vara part i ett skiljeförfarande, men som inte deltar i förfarandet, rätt att få vissa grundläggande behörighetsfrågor prövade av domstol (Poudret & Besson, 2007, s. 411 f. och Arbitration Act 1996, §§ 32 och 72 ). Modellagen utgår från att direct control inte utövas (Poudret & Besson, 2007, s. 413 och Born, 2009, s. 971 ff.). Artikel 8 och 16 i Modellagen reglerar skiljenämnds och domstols kompetens att pröva behörighetsfrågan. Artikel 8(1) anger att skiljeavtalet utgör ett rättegångshinder och att domstol, på parts begäran, har att pröva behörighetsfrågan. Artikel 16(1) ger skiljenämnden rätt att pröva sin egen behörighet, enligt principen om Kompetenz-Kompetenz. Om skiljenämnden anser sig vara behörig att pröva en tvist kan beslutet överprövas och slutligt avgöras av domstol på parts begäran enligt artikel 16(3). Vid utformandet av Modellagen blev ett förslag att tillåta part domstolsprövning av behörighetsfrågan vid valfri tidpunkt inte antaget, då det medförde stora risker för obstruktion och inte harmoniserade med regeln om skiljenämnds Kompetenz-Kompetenz i artikel 16 (Holtzmann & Neuhaus, 1989, s. 502 f.). 32 I ett rättsutlåtande från november 2008 av Bengt Lindell i mål T 2520-08 (Coinstar Inc v. Scan Coin Industries AB) från Hovrätten över Skåne och Blekinge framhålls att en domstol vid fastställelsetalan om skiljenämnds behörighet ska göra en fullständig prövning av skiljeavtalets giltighet och räckvidd. Lindell framhåller: ”I dessa fall [vid fastställelsetalan] synes emellertid en materiell och självständig prövning av skiljeavtalens giltighet och räckvidd ha skett. Att allmän domstol inte skall tillämpa påståendedoktrinen i ett fall som detta menar jag framgår tydligt om man tänker sig att skiljemännen har prövat sin behörighet och funnit sig äga behörighet och part därefter väcker talan om att skiljemännen saknar behörighet. Skulle allmän domstol i sådant fall utgå ifrån att tvistiga rättsfakta angående det materiella rättsförhållandet mellan parterna omfattas av skiljeklausulen kommer någon prövning av skiljemännens behörighet inte att komma till stånd, vilket är syftet med möjligheten att väcka en fastställelsetalan. Av det anförda följer att om en talan om fastställelse väcks innan skiljemännen har hunnit att pröva sin behörighet motsvarande måste gälla. Det skall i detta sammanhang erinras om att en dom vinner rättskraft och är bindande också vid en efterföljande klandertalan.” 3 3 Beskrivningen görs schematisk för att inte krångla till det med alla enskildheter i målet som bl.a. också avsåg succession. 34 Se betänkandet och hovrättens dom i fallet. 3 5 Käranden åberopade att det totala avgiftsuttaget stred mot självkostnadsprincipen och att det inte förelåg något yrkande i fråga om varje delbelopp som betalats till hamnen. 3 6 Heuman ifrågasätter i JT 2009–10 s. 352 om inte NJA 2007 s. 475 borde ha krävt ett avgörande i plenum med anledning av NJA 1982 s. 738. 37 Heuman menar i JT 2009–10 s. 335 att påståendedoktrinen och anknytningsdoktrinen tar sikte på två artskilda behörighetsfrågor, där påståendedoktrinen tar sikte på vissa sakfrågor och bevisfrågor, medan anknytningsdoktrinen tar sikte på vissa rättsfrågor. I JT 2010–11 s. 650 utvecklar han teorin ytterligare och skriver att det finns skäl att tillämpa påståendedoktrinen i alla eller vissa fall då dubbelrelevanta rättsfakta föreligger, dvs. då såväl sakfrågor som rättsfrågor är för handen. 3 8 I den engelska versionen används uttrycket ”dispute, controversy or claim”. New York-konventionen använder uttrycken ”dispute” och ”difference” som synonyma begrepp. 39 Lindskog, 2012, s. 115 ff. Se också Born i fotnot 55 nedan. 40 Se t.ex. NJA 1995 s.586. 41 Det var tidigare oklart vilken betydelse utformningen hade, se t.ex. NJA 1964 s. 2 och 1972 s. 458 och Heuman, 1999, s. 75 fotnot 147. 42 Kanske har HD valt att formellt hålla sig inom påståendedoktrinen i domskälen. Motsvarande gäller NJA 1973 s. 620. Målet avsåg anspråk på semesterersättning på gru nd av påstått anställningsförhållande medan svaranden invände att käranden var fristående agent och åberopade skiljeklausul i agentavtalet som rättegångshinder. HD konstaterade att frågan om käranden var berättigad till semesterersättning fick ”anses ha sådant samband med agenturavtalet” att skiljeklausulen ägde tillämpning. 43 Se t.ex. Schöldström i JT 2007–08 s. 467 ff. och 2008–09 s. 689 ff. Se också Forsell och Wallin i JT 2007–08 s. 943 ff. Också Lindskog menar att en icke kontraktsrättslig grund, t.ex. p.g.a. brott, inte kan omfattas av skiljeavtalet när brottet har inträffat efter det att skiljeavtalet har ingåtts, eftersom ett skiljeavtal inte kan ingås i fråga om ett rättsförhållande som då ännu inte har uppkommit, se Lindskog, 2012, s. 254 ff. Lindskog menar vidare att NJA 2007 s. 475 (Täktfallet) under alla förhållanden inte kan förstås så, att när en och samma rättsföljd kan grundas såväl på huvudavtalet som på en utomobligatorisk rättsregel, en utomobligatoriskt grundad talan alltid omfattas av skiljeavtalet; så bör vara fallet endast i undantagsfall och då förutsätta goda processuella skäl. Lindskog påpekar vidare att HD i NJA 2010 s. 734 har klargjort att så är fallet. Se vidare Heuman, 1999, s. 48 f. och 92 f. Heuman anger också i JT 2011–12 s. 665 att ”[i] praxis tycks domstolar ha förbisett kravet på att skiljeavtal skall avse ett konkretiserat rättsförhållande”. Heuman framhåller också ”att denna äldre praxis måste omvärderas och granskas kritiskt” och hänvisar till att HD i NJA 2010 s. 734 visat att man inte får fuska bort kravet på att skiljeavtalet ska avse ett bestämt rättsförhållande. HD ger också i Concorpfallet uttryck åt att uttrycket ”rättsförhållande” ska tolkas restriktivt (s. 190). 44 Se SOU 1994:81 s. 256 ff. och prop. 1998/99:35 s. 212. Lindskog påpekar att kravet på att skiljeavtalet skall identifiera ett visst rättsförhållande upptogs redan i 1 § skiljemannalagen från 1929 och överfördes därefter i 1 § LSF utan att frågan närmare kommenterades i förarbetena (Lindskog, 2012, s. 247 fotnot 144). 45 Se Article II(1) i New York-konventionen respektive Article 7(1) i Modelllagen. 46 Geneveprotokollet låg bakom den i svensk rätt 1929 införda lagstiftningen om utländska skiljeavtal och skiljedomar. 47 I svensk lydelse hade texten följande innehåll: ”låta de i anledning av kontraktet uppkommande tvister helt eller delvis hänvisas till skiljedom” (NJA II 1929 s. 72). 4 8 Se van den Berg, Albert Jan, The New York arbitration convention of 1958: towards a uniform judicial interpretation, Kluwer law and taxation, Deventer, 1981, s. 148. Van den Berg framhåller bl.a.: ”The final text has as a main consequence that also actions framed in tort can be submitted to arbitration. This provision supersedes a municipal law which regards arbitration possible only in respect of contractual claims. Of course the claims framed in tort, must come within the purview of the arbitration agreement.” Van den Berg framhåller vidare på s. 149–150: ”The dispute must also 'arise in respect of' a defined legal relationship. In other words, the wording of the arbitration agreement must be sufficiently broad to cover the dispute. Whether a dispute falls under the agreement would appear to be essentially a matter of construction”. Beträffande uttrycket “a defined legal relationship” se vidare Redfern, Alan, Hunter, Martin, Blackbury, Nigel & Partasides, Constantine, Law and practice of international commercial arbitration, 4. ed., Sweet & Maxwell, London, 2004, s. 137. 49 Se kommentaren till Modellagens artikel 7(1), punkt 12 med vidare hänvisningar. Jfr också Holtzmann & Neuhaus, 1989, s. 259 vid fotnot 2. Det anges följande: ”The Secretariat gave the following examples: 'third part interfering with contractual relations, infringement of trade mark or other unfair competition'.” Det anges vidare att ”a number of delegations suggested removing the words 'defined legal', but they were retained because they were found in the New York Convention on which Article 7 was consciously based”. En genomgång av rättsfall i olika jurisdiktioner återfinns i Poudret & Besson, 2007, s. 266 ff. 50 Se t.ex. Born, 2009, s. 1100 och Poudret & Besson, 2007, s. 265–268. 51 Detta gäller utländska skiljeavtal som New York-konventionen är tillämplig på. 52 Bestämmelsen i New York-konventionen har i samband med Sveriges tillträde till konventionen tolkats så att en konventionsstat inte får uppställa strängare formkrav än de som anges i konventionen. Det kan vidare nämnas att HD i NJA 2003 s. 379 och NJA 2010 s. 219 i samband med verkställighet av utländsk skiljedom hänvisat till det bakomliggande syftet i New York-konventionen. Beträffande tolkning av ett skiljeavtal kan det vara intressant att i sammanhanget nämna vad som framförs i Born, 2009, s. 1061: ”The New York Convention acknowledges the necessity of interpreting the scope of arbitration agreements and provides for the non-recognition of awards that exceed the scope of the agreement to arbitrate.” Det framhålls vidare: ”The convention does not, however, prescribe any rules governing the interpreting process.” Slutligen framhåller Born, s. 1066, att ”general rules of interpretation and presumptions regarding the parties’ intent play an important and often decisive role in ascertaining the meaning of such agreements”. 53 Man skulle teoretisk kunna tänka sig att man avsett enbart kontraktuella anspråk som förelåg vid tidpunkten för upprättandet av skiljeavtalet men detta framstår vid eftertanke som mindre rimligt mot bakgrund av att denna begränsning inte nämnts i förarbetena och att denna åtskillnad inte uppmärksammats i kommentarer. Jag har inte sett att den behandlats i några rättsfall rörande Modellagen eller New York-konventionen. 54 Som ovan anförts gäller konventionen utländska skiljeavtal. HD gjorde dock inte någon särskild bedömning i NJA 2008 s. 408 mot bakgrund av att det rörde sig om utländska parter. Inte heller har jag noterat att HD i andra avgöranden tagit särskild hänsyn till då det rört sig om internationella förhållanden (se t.ex. NJA 2009 s. 128). 55 Jfr Born, 2009, s. 1063, ”It is almost uniformly held or assumed that general applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements”. 56 ICCA Yearbook Commercial Arbitration (“ICCA YC”) 2003–2012. 57 ICCA YC 2011 US 745(sub 11–19), 2009 Austria 19 (sub 2–3), Netherlands 33 (sub 15–18), US 662 (sub20–27), 2008 US 631 (sub 1–2), 2006 US 629 (sub 32– 35), 2005 US 505 (sub 9–27) och 2004 US 454 (sub 22–24). 58 Redfern & Hunter, 2004, s. 155 utgår från att ”the arbitral tribunal or a judge may need to examine a claim or a defence in relation to the wording of the arbitration agreement, in order to decide whether there is a sufficiently close connection.” Jfr också Lew, Julian D. M., Mistelis, Loukas A. & Kröll, Stefan, Comparative international commercial arbitration, Kluwer, The Hague, 2003, s. 150 ff., där det framhålls följande: ”Most arbitration agreements are broadly worded. The ICC model clause for example covers “All disputes arising out of or in connection with the present contract.” It is generally recognised that this wording covers all differences and claims arising from a given contractual relationship and even to noncontractual and tortious claims. In Kaverit Ltd v Kone Corp the Alberta Court of Appeal of Canada defined the ambit of such clauses […] A dispute meets the test set by the submission if either claimant or defendant relies on the existence of a contractual obligation as a necessary element to create the claim, or to defeat it” [Kaver it Steel and Crane Ltd et al v Kone Corporation et al, (1994) XIX YBCA 643 (Alberta Court of Appeal, 16 January 1992)]. Born nämner också detta rättsfall som ”[a] leading Canadian decision” i Born, 2009, s. 1095. 59 Jfr avgörandet från House of Lords den 17 oktober 2007 [Fiona Trust & Holding & Holding Corporation & 20 Ors v. Yuri Privalov & 17 Ors sub nom Premium Nafta Products Ltd. (20th defendant) & Ors v. Fili Shipping Co. Ltd. (14th claimant) & Ors [2007] UKHL 40]. House of Lords framhöll följande: “Ordinary businessmen would be surprised at the nice distinctions drawn in the cases and the time taken up by argument in debating whether a particular case falls within one set of words or another very similar set of words. If businessmen go to the trouble of agreeing that their disputes be heard in the courts of a particular country or by a tribunal of their choice they do not expect (at any rate when they are making the contract in the first place) that time and expense will be taken in lengthy argument about the nature of particular causes of action and whether any particular cause of action comes within the meaning of the particular phrase they have chosen in their arbitration clause. […] As it seems to us any jurisdiction or arbitration clause in an international commercial contract should be liberally construed. The words ‘arising out of’ should cover ‘every dispute except a dispute as to whether there was ever a contract at all’ […] It is not to be expected that any commercial man would knowingly create a system which required that the court should first decide whether the contract should be rectified or avoided or rescinded (as the case might be) and then, if the contract is held to be valid, required the arbitrator to resolve the issues that have arisen. This is indeed a powerful reason for a liberal construction”. Se vidare SIAR 2007:3 s. 115 ff. Det finns vidare ett stort antal rättsfall från skilda jurisdiktioner som framhåller önskvärdheten av en sammanhållen tvistlösning. Se härom i Born, 2009, s. 1067–1074. 60 Se Heuman i JT 2011–12 s. 678 f. 61 I ett nyligen avgjort rättsfall från den 7 juni 2013 i mål nr Ö 2926-12 har HD framhållit att prövning i två rättsliga förfaranden kan föranleda komplicerade frågor rörande lis pendens och res judicata som ytterligare försvårar för svaranden att komma till sin rätt och allmänt sett innebära dålig processekonomi.
- I rättsfallet noterade HD vidare att det råder viss oklarhet om vad påståendedoktrinen innebär och hur långt den sträcker sig. HD angav att kärnan i doktrinen är att skiljenämnden, när den prövar sin behörighet, inte ska ta ställning till existensen av de rättsfakta som skiljekäranden påstår omfattas av ett rättsförhållande som täcks av skiljeavtalet. Skiljenämnden ska i stället utgå från att dessa rättsfakta faktiskt föreligger. En given utgångspunkt är enligt HD att ett bindande skiljeavtal finns. Den som inte har något bindande skiljeavtal, kan inte göras skiljebunden med stöd av påståendedoktrinen. Skulle det vara tvistigt huruvida ett bindande skiljeavtal i sig föreligger, ska skiljenämnden pröva den frågan när den tar ställning till sin behörighet. HD framhöll vidare att om parterna är oense om skiljeavtalets omfattning kan inte heller den tvisten lösas med hjälp av påståendedoktrinen; omfattningen måste bestämmas vid behörighetsprövningen. 2.2 Concorpfallet HD förklarade i NJA 2012 s. 183 (”Concorpfallet”) att bedömningen av behörighetsfrågan ska göras på grundval av vad käranden påstår om sin rätt. Käranden hade begärt återbetalning av en lånefordran. Svaranden gjorde gällande att fordran reglerades av avtal med skiljeklausuler som tillkommit efter att lånet lämnades. HD menade att skiljeklausulerna inte utgjorde rättegångshinder för allmän domstol. Detta eftersom käranden gjorde gällande att fordringsanspråket var en följd av ett annat rättsförhållande än de avtal som omfattades av skiljeklausulerna. Att svarandens invändningar omfattades av skiljeklausul som reglerade de avtal som svaranden grundat sin invändning på medförde inte att allmän domstol var förhindrad att pröva kärandens talan. HD hänvisade till rättsfallen NJA 1973 s. 480 och NJA 1982 s. 738. I dessa rättsfall fann HD att en tvist kunde delas upp att avgöras i olika fora.
- Det kan nämnas att det vid utarbetande av den aktuella bestämmelsen i Modellagen föreslogs att domstol endast skulle bedöma ett skiljeavtal som ogiltigt om det var ”manifestly null and void”, något som dock inte kom att införas, eftersom detta skulle begränsa domstolen till enbart en bedömning prima facie. Det uppfattades i stället att denna fråga borde slutligt avgöras av domstolen innan en tvist hänvisades till skiljeförfarande 3.2 Full review eller prima facie bedömning enligt svensk rätt? Mot bakgrund av det ovanstående är frågan om en svensk domstol, när den tar ställning till frågan om ett skiljeavtal utgör rättegångshinder, tillämpar principen om full review eller prima facie bedömning. Heuman och Schöldström anger, att HD har ställt sig bakom Welamsons utformning av påståendedoktrinen i NJA 1982 s. 738, i vilket avgörande Welamson deltog. Detta skulle alltså betyda att HD anslutit sig till att en bedömning av skiljeavtalets verkan enbart ska ske prima facie. I rättsfallet hade käranden vid domstol yrkat på utomobligatoriskt skadestånd på grund av påstått intrång i mönsterrätt. Svaranden hävdade att han var berättigad till de omtvistade åtgärderna med anledning av ett licensavtal mellan parterna och åberopade en skiljeklausul i avtalet. HD konstaterade att käranden inte i någon mån grundade sin talan på det avtal vari skiljeklausulen intagits. Det konstaterades däremot att svarandens invändningar grundades på licensavtalet. Svarandens åberopande av licensavtalet kunde inte anses uppenbart sakna fog och skiljeklausulen tillerkändes därför betydelse för tvistefrågorna i målet. När räckvidden av en skiljeklausul var begränsad på detta sätt borde skiljeklausulen inte leda till att talan omedelbart avvisades. En part skulle annars ställas inför valet att kanske i onödan inleda ett skiljeförfarande eller riskera avvisning om han inledde ett domstolsförfarande. Det var vidare inte av processekonomiska skäl tänkbart att domstolen skulle meddela ett avgörande villkorat av vad som kunde följa av en senare meddelad skiljedom. HD löste detta genom att ett föreläggande skulle riktas mot kärandeparten, med äventyr av att käromålet skulle avvisas, att visa att skiljeförfarande inletts inom viss tid. I det fallet att skiljeförfarande påkallades i enlighet härmed borde målet ha vilandeförklarats vid tingsrätten.
- Se bl.a. NJA 1982 s. 738. Att detta alltjämt är huvudregeln framgår av HD:s domskäl i NJA 2008 s. 120.
- HD ansåg att yrkandet hade så stark anknytning till investeringsavtalet att talan i den delen måste anses omfattad av skiljeklausulen. Motiveringen lyder: ”[Kärandens] talan i målet går ut på att beloppet av de sammanlagda hamnavgifter som [svaranden] tog ut under år 200l skall sättas ned. Till den del den yrkade nedsättningen avser avgifter som regleras i investeringsavtalet har yrkandet så stark anknytning till avtalet att talan i den delen måste anses vara omfattad av skiljeklausulen.” Därefter klargjorde HD — med hänvisning till NJA 1982 s. 738 — att det faktum att käranden utformat sin talan så att investeringsavtalet inte åberopades som grund inte medförde att käranden mot svarandens bestridande kunde komma ifrån sitt åtagande om skiljeförfarande när det gällde en tvist som rörde avgifterna som reglerades i investeringsavtalet. Talan skulle därför, som hovrätten funnit, avvisas till den del den avsåg återbetalning av vad käranden betalat till följd av investeringsavtalet.
- Min bedömning är att Sverige — genom tillskapandet av anknytningsdoktrinen — reducerat den diskrepans som tidigare funnits beträffande skiljeavtalets omfattning och synen på blandad kompetens. Utländska parter behöver inte längre överraskas av att skiljeavtalets omfattning enligt svensk rätt bedöms snävt eller strikt, och att möjligheterna till sammanläggning av olika tvistefrågor för en sammanhållen prövning i princip är obefintliga. Det svenska ombudet behöver med andra ord inte sätta det ortodoxa avgörandet i NJA 1982 s. 738 i händerna på det utländska ombudet och förklara att talan först måste väckas i allmän domstol, vilken sedan har att vilandeförklara målet i väntan på att skiljeförfarande påkallats och svarandens invändning [sic!] däri prövats.
Lagen om skiljeförfarande - en kommentar1 hänvisning
- Ett annat angreppssätt använde Högsta domstolen i det skiljedomsrättsliga fallet NJA 1982 s. 738. I målet hade käranden yrkat skadestånd mot svaranden för intrång i mönsterrätt. Svaranden invände att han p.g.a. ett licensavtal hade rätt att vidta de omtvistade åtgärderna. Svaranden åberopade vidare att licensavtalet upptog en skiljeklausul och att kärandens talan därför borde avvisas. Frågan som Högsta domstolen hade att ta ställning till gällde om åberopandet av skiljeklausulen borde föranleda att kärandens talan omedelbart avvisades eller om part borde föreläggas att inom viss tid visa att skiljeförfarandet inletts, och i så fall mot vilken av parterna föreläggandet borde riktas. Högsta domstolen resonerade på följande sätt: Vid bedömande av frågan, vilka konsekvenser skiljeklausulen skulle ha för målets handläggning, är det emellertid väsentligt att hålla för ögonen att [käranden] inte i någon mån stöder sin talan på licensavtalet. Skiljeklausulen berör sålunda inte grunden för käromålet [utomobligatoriskt skadestånd] utan hänför sig enbart till [svarandens] invändning att licensavtalet givit [svaranden] rätt till de omtvistade åtgärderna. När räckvidden av en skiljeklausul är begränsad på sådant sätt, kan åberopandet av klausulen inte få leda till att käromålet omedelbart avvisas. Part skulle eljest kunna ställas inför valet att kanske alldeles i onödan inleda ett skiljeförfarande eller, om han väcker talan vid domstol, riskera avvisning av käromålet med därtill knutet ansvar för rättegångskostnader. För väckande av fullgörelsetalan uppställer lagen inte heller någon förutsättning som i detta fall har aktualitet.
- Att å andra sidan välja vägen med ett uppskov med handläggningen i hyresnämnden på ett mera formellt sätt måste innebära att hyresnämnden får fatta ett sådant beslut. Den måste också kunna ålägga någon part att visa att tingsrättsförfarandet inletts. I analogi med rättsfallet NJA 1982 s. 738 bör detta åläggande lämpligen riktas mot hyresvärden. 9. Löfte att hyra ut, optionsavtal m.m. Ibland stöter man på fall då företaget har försökt försäkra sig om tillgång till lägenheter genom optionsavtal — fastighetsägaren skall erbjuda företaget att få hyra lediga lägenheter. Ibland sker uthyrningen direkt till anställda och andra som företaget anvisas, ibland står företaget som förstahandshyresgäst, och det är det senare fallet som skall observeras här.