1.5.1 Överensstämmelse med internationell utveckling HD:s tillskapande av anknytningsdoktrinen har onekligen inneburit att Sverige närmat sig den internationella utvecklingen (möjligen med undantag för den danska utvecklingen). Skiljeklausulen utsträcks till att omfatta utomobligatoriska grunder för att minimera riskerna och problemen med blandad kompetens och parallella processer. Någon särskilt stark presumtion vid internationella förhållanden — liknande den som tycks råda i USA — råder emellertid inte i dagsläget. I NJA 2007 s. 475 rörde det sig om svenska parter.s. 721
2.Behovet av internationell samstämmighet på skiljemannarättens område används emellanåt som ett argument för att rättfärdiga ett stärkande av skiljeförfarandets ställning. Det är svårt — rent av omöjligt — att veta om HD ansett att behovet eller önskemålet om internationell samstämmighet varit av avgörande betydelse för tillskapandet av anknytningsdoktrinen. Klart är dock att det redan i förarbetena till LSF påtalades att ”[d]et måste anses angeläget att sörja för att de avtalsslutande parternas förväntningar på den svenska skiljemannarättsliga lagstiftningens innehåll och effektivitet infrias.” Sverige valde visserligen att inte låta den s.k. Modellagen ligga till grund för LSF, vare sig dispositions- eller innehållsmässigt. Det konstaterades likväl att det ”givetvis [också är] av svenskt intresse att regleringen av skiljeförfarande i olika länder följer enhetliga riktlinjer.” Uttalandena avser visserligen lagregleringen, men speglar trots allt den svenska lagstiftarens önskemål och intresse av en enhetlighet och harmonisering på området.s. 721
3.Min bedömning är att Sverige — genom tillskapandet av anknytningsdoktrinen — reducerat den diskrepans som tidigare funnits beträffande skiljeavtalets omfattning och synen på blandad kompetens. Utländska parter behöver inte längre överraskas av att skiljeavtalets omfattning enligt svensk rätt bedöms snävt eller strikt, och att möjligheterna till sammanläggning av olika tvistefrågor för en sammanhållen prövning i princip är obefintliga. Det svenska ombudet behöver med andra ord inte sätta det ortodoxa avgörandet i NJA 1982 s. 738 i händerna på det utländska ombudet och förklara att talan först måste väckas i allmän domstol, vilken sedan har att vilandeförklara målet i väntan på att skiljeförfarande påkallats och svarandens invändning [sic!] däri prövats.s. 722
4.Utvecklingen av anknytningsdoktrinen stämmer vidare väl överens med synen på skiljeförfarandet som en pragmatisk, flexibel och smidig tvistelösningsform. Att skiljeförfaranden ska vara präglade av praktiska hänsyn och således vara flexibelt och smidigt i förhållande till domstolsförfarandet kräver nämligen visst mått av koherens och enighet mellan olika rättsordningar. Ju större enigheten är kring grundläggande frågor — exempelvis skiljeavtalets objektiva omfattning och synen på blandad kompetens — desto smidigare kan skiljeförfaranden med internationella inslag handläggas. Heuman gör ett viktigt påpekande i anslutning till den ifrågavarande synpunkten. Om svenska domstolar anser sig ha en utsträckt behörighet att pröva tvister anhängiggjorda av svenska parter, trots att motparten påkallat skiljeförfarande i ett annat land, kan den svenska rättstillämpningen komma att ses som extremt nationalistisk och diskriminerande mot utländska rättssubjekt. 5.2 Rättfärdigande och rättssäkerhet kontra pragmatism Något överdrivet och ironiskt kan möjligen polemiken kring skiljeavtalets objektiva omfattning och synen på blandad kompetens belysas och karikeras med Puritanen och Pragmatikern.s. 722
5.Puritanen menar att det skulle föra alldeles för långt att tvinga in en part i ett skiljeförfarande och att denna aspekt bör tillmätas avgörande betydelse. Skiljeförfarandet är en frivilligt vald tvistelösningsform och utan tydligt stöd i skiljeavtalet saknas rättsgrund för att tvinga in en part som inte kan betraktas som skiljebunden — hur praktiskt ett sådant tvång än kan vara. Ståndpunkten kan sägas bottna i en rättssäkerhetstanke; utan att part tydligt avsagt sig rätten till domstolsprövning kan denna rätt inte beskäras honom. Än mindre kan han tvingas in i en alternativ tvistelösningsform som gör avkall på de grundläggande rättsäkerhetsgarantier som han är berättigad till genom domstolsförfarandet. Skiljeavtalet ska följaktligen inte heller ges en vidare omfattning än vad partsavsikten tydligt ger stöd för.s. 723
6.Pragmatikern menar att dessa farhågor — åtminstone beträffande merparten av skiljeförfarandets aktörer — är överdrivna. I stället bör de praktiska fördelarna av sammanläggning och vid omfattning vara avgörande. Hur parterna väljer att etikettera sina grunder och invändningar kan inte tillåtas bli utslagsgivande. Ett sådant synsätt skulle innebära att parterna genom omformuleringar av kontraktsrättsliga grunder till utomobligatoriska (och vice versa) tilläts forumshoppa.s. 723
7.Dessutom riskerar en strikt tillämpning av huvudregeln om uppdelning mellan forumen, utan dynamiska undantag för situationer likt den i NJA 2007 s. 475, att underminera flera av skiljeförfarandets fördelar. Turordningsproblem och parallella processer är inte bara svåra för domstolar och skiljenämnder att hantera på ett praktiskt vis, utan innebär också att skiljeförfarandet berövas sin snabbhet och smidighet. Detta innebär naturligtvis även ökade obstruktionsmöjligheter. Pragmatikern ser även besvärat på hur skiljeförfarandets konfidentiella natur urholkas. Prövning i domstol innebär att såväl tvistens förekomst som den känsliga informationen riskerar att komma till allmänhetens kännedom. Utöver dessa nackdelar menar pragmatikern att olika nära sammanhängande tvistefrågor, som knyter an till ett avtal, bör bedömas i en enhetlig ordning — antingen av skiljemän eller av domstol.s. 723
8.Vilka bärande skäl HD haft vid tillskapandet av anknytningsdoktrinen framgår inte av NJA 2007 s. 475. Klart är dock att HD tillmätt de praktiska aspekterna avgörande betydelse — vilket tydligt framgår av det andra momentet i anknytningsdoktrinen (”och då de två övriga grunderna enligt lagakraftvunnet beslut skall prövas av skiljemän”) — och i viss mån övergivit den puritanska, strikta rättstillämpningen från NJA 1982 s. 738.s. 724
9.Min uppfattning är att de argument som går ut på att anknytningsdoktrinen inte kan rättfärdigas inte väger lika tungt i en situation då doktrinens två moment är uppfyllda. Om (i) den utomobligatoriska grunden har direkt anknytning till huvudavtalet och (ii) det åberopas grunder som direkt stödjer sig på huvudavtalet — tvingas ingen part in i skiljeförfarandet. Han befinner sig redan där beträffande de andra åberopade grunderna. Visserligen kan invändas att han inte är intresserad av att processa den utomobligatoriska grunden i det dyra skiljeförfarandet, eller att han inte är intresserad av att bli beskuren sin rättssäkerhetsgaranti. När de inomobligatoriska grunderna obönhörligen ska prövas i skiljeförfarande framstår emellertid dessa invändningar snarare som obstruerande efterhandskonstruktioner. Det är nämligen svårt att se några bärande eller övertygande skäl för att den part som hävdar att han inte är skiljebunden, vid ingåendet av skiljeavtalet skulle ha varit beredd att process inomobligatoriska tvister i skiljenämnd, men inte utomobligatoriska. Visserligen kan invändas att parten tycker sig kunna förutse vilka avtalstvister som kan uppstå, men däremot inte anser sig kunna överblicka vilka utomobligatoriska tvister som kan komma att kopplas till avtalet. Jag har dock svårt att se att förutsebarheten urholkas i allt för hög utsträckning om gränsen, på ett distinkt vis, dras vid utomobligatoriska grunder som har tillräckligt hög grad av anknytning till huvudavtalet. På så vis behöver parten enbart utstå en prövning i skiljeförfarande av sådana utomobligatoriska grunder, vars inomobligatoriska motsvarigheter han ändå har ansett sig kunnat förutse.s. 724
10.I situationer då tillämpningen av anknytningsdoktrinen inte leder till en sammanhållen prövning — dvs. som i NJA 2008 s. 120 — faller i princip det processekonomiska argumentet. Inte heller undviks de turordningsproblem som uppstår till följd av de parallella processerna. Bland de fördelar som Pragmatikern främst anför märks emellertid fortfarande fördelen med att olika nära sammanhängande tvistefrågor, som knyter an till ett avtal, bör bedömas i en enhetlig ordning. Frågor som anknyter till huvudavtalet och frågor som direkt omfattas av huvudavtalet kommer följaktligen att prövas av samma instans.s. 724
11.Puritanens främsta argument är att en utsträckning av skiljeavtalet inte kan rättfärdigas, vilket kan sägas bottna i en rättssäkerhetstanke; utan att part tydligt avsagt sig rätten till domstolsprövning kan denna rätt inte beskäras honom. Rättssäkerhetsaspekten kan emellertid också anföras till stöd för den motsatta ståndpunkten. Om en puritansk tolkning av skiljeklausulen medför att tvisten ska prövas av olika fora uppstår nämligen två nackdelar som båda kan sägas bottna i bristande rättssäkerhet. För det första medför uppdelningen risk för att parterna — som ett resultat av vilandeförklaring — tvingas vänta på handläggning av skiljeförfarandet, möjligen även handläggning av klandertalan, innan domstolshandläggningen kan påbörjas beträffande de andra frågorna (eller tvärtom). I ljuset av att affärstvister inte ges någon högre prioritet i de allmänna domstolarna, framstår tidsaspekten kanske som det allra största hindret mot att kommersiella parter får access to justice. För det andra ökar risken för rättsförluster, osamstämmiga avgöranden och res judicata-problem när olika grunder hänförliga till samma sakomständigheter prövas av olika tvistelösningsorgan.s. 724
12.Så länge anknytningsmomentet inte utsträcks för långt utan stannar vid frågor som har tillräckligt hög grad av anknytning till huvudavtalet, ser jag inga problem med precisionskravet heller. Syftet med kravet på precisering av rättsförhållandet är att parterna ska kunna överblicka verkningarna av ett ingånget skiljeavtal och veta vilka typer av tvister avtalet avser. Några större problem för parterna att överblicka rättsverkningarna av skiljeavtalet tycks därför inte föreligga så länge tillräckligt hög grad av anknytningen föreligger. Om anknytningsdoktrinen känns besvärande vore det, precis som House of Lords påpekade i Fiona Trust, enkelt för kommersiella parter att exkludera vissa tvister — exempelvis anspråk baserade på utomobligatoriska grunder.s. 725