3.4 · Varumärkesrättslig ansvarsgrund

1.Bestämmelsen i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen slår fast under vilka förutsättningar varumärkeshavaren kan välja mellan att göra gällande en kontrakts- eller varumärkesrättslig ansvarsgrund. Av bestämmelsen följer att varumärkeshavaren kan åberopa de rättigheter som är knutna till varumärket gentemot en licenstagare som överträder en bestämmelse i licensavtalet med avseende på (i) licensens giltighetstid, (ii) den form under vilket kännetecknet får användas, (iii) arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad, (iv) det geografiska området inom vilket kännetecknet får användas eller (v) kvaliteten på de av licenstagaren 202 tillverkade varorna eller tillhandahållna tjänsterna. Möjligheten att välja ansvarsgrund gäller vid överträdelse av någon av de explicit uppräknade företeelserna.s. 13

2.Bestämmelsen utgör i princip en kopia av varumärkesdirektivets lydelse i artikel 8.2. Den infördes ursprungligen i 34 § i 1960 års varumärkeslag, i samband med varumärkesdirektivets genomförande i svenska varumärkeslagen. En direkt motsvarighet till direktivets bestämmelse finns i artikel 22.2 varumärkesförordningen.s. 14

3.Vid beredningen av det svenska lagförslaget framhölls att då gällande svensk rätt om upplåtelser av licenser i allt väsentligt överensstämde med direktivets bestämmelser, men att detta framgick endast indirekt av den dåvarande utformningen av 34 § varumärkeslagen. Det påpekades emellertid att det enligt den vid tidpunkten gällande varumärkeslagen inte var att anse som ett intrång i varumärkesrätten om licenstagaren inte följde de kvalitetskrav som parterna kommit överens om. Överträdelser av kvalitetskrav skulle således endast grunda kontraktuellt ansvar.s. 14

4.En skillnad mellan varumärkeslagen och varumärkesdirektivet består i att direktivet, enligt vad som framgår av artikel 1, endast omfattar registrerade varumärken. Direktivet hindrar emellertid inte medlemsstaterna från att skydda kännetecken som förvärvats genom användning, till exempel som det svenska inarbetningsskyddet i 1 kap. 7 § varumärkeslagen. I 2010 års varumärkeslag har förtydligats att bestämmelserna om licens is. 14

5.203 6 kap. 4 § gäller både registrerade och inarbetade varukännetecken, något som endast framgick indirekt tidigare. I övrigt har 2010 års varumärkeslag inte föranlett några ändringar av bestämmelsen.s. 14

6.Varumärkeshavarens möjlighet att i vissa fall välja ansvarsgrund anges i förarbetena följa av att endast vissa delar av varumärkesrätten upplåts till en licenstagare, medan innehavaren alltjämt är att anses som ägare till varumärket. Uttalandet i förarbeten får rimligtvis förstås som att rättsinnehavaren vid en licensiering samtycker endast till en begränsad användning av varumärket och att användning utöver detta begränsade samtycke kan förbjudas. Otillåten användning av en licenstagare, på samma sätt som otillåten användning av tredje man, utgör varumärkesintrång. Med undantag av denna begränsade förklaring, tillhandahåller förarbetena ingen beskrivning av vilka överväganden som bär upp be - stämmelsen.s. 6

7.Frågan har belysts även i de arbetsdokument som föregick varumärkesdirektivet och varumärkesförordningen. I EU-kommissionens förslag till direktiv och förordning motiveras bestämmelserna med att dessa förpliktelser tar direkt sikte på varumärkets rättigheter och att en intrångstalan därför ska kunna föras om förpliktelserna inte uppfylls. Enligt den ursprungliga formuleringen av bestämmelsen i förslaget till direktiv utpekades endast överträdelser av licensen i förhållande till arten av de varor eller tjänster för vilka licensen är utfärdad och kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna eller tjänsterna. Det motsvarande för204 slaget till förordning angav, utöver direktivets uppräkning, att även överträdelser beträffande licensens giltighet skulle kunna föranleda en talan om varumärkesintrång gentemot licenstagaren. Således utpekade inget av förslagen att överträdelser avseende den form eller det geografiska området inom vilket varumärket får användas skulle kunna utlösa varumärkesrättsliga påföljder.s. 6

8.Andra förpliktelser som åligger en licenstagare enligt avtalet anges vara upp till parterna själva att säkerställa uppfyllandet av, genom att föra talan om kontraktsbrott om nödvändigt. I förslaget framhåller EU-kommissionen att överträdelser av andra förpliktelser än dem som omnämns inte tar sikte på varumärkets funktion och därför inte bör medföra varumärkesrättsliga konsekvenser. Varumärkets funktion anges härvid vara att indikera varans eller tjänstens ursprung. Det ursprungliga förslaget hade således en tämligen snäv syn på varumärkesrättens föremål.s. 7

9.Som framgår i det följande är det inte endast varumärkets funktioner (i plural) som bestämmelsen i 6 kap. 4 § varumärkeslagen syftar till att skydda. Möjligheten att välja ansvarsgrund mellan kontraktsbrott och varumärkesintrång följer även av varumärkets immateriella beskaffenhet och att föremålets gränser inte kan konkretiseras i fysiskt hänseende.s. 7

10.Motsvarande valmöjlighet mellan konkurrerande ansvarsgrunder anses föreligga även inom patent-, upphovs- och mönsterrätten. För patent- och upphovsrättsliga förhållanden saknas uttryckligt lagstöd för rättsinnehavarens valmöjlighet. Att avgöra var gränsen mellan kontraktuellt och proprietärt ansvar går beträffande dessa rättsskydd kan därför vara svårare att bedöma.s. 7

11.205s. 7

12.För upphovsrättens del har anförts att överträdelser av villkor som an - knyter till själva förfogandet av verket utgör en kränkning av upphovsmannens rätt, medan andra villkor – som inte omedelbart anknyter till förfoganderätten – i allmänhet endast medför obligationsrättsligt ansvar för nyttjaren.s. 8

13.På motsvarande sätt har för patenträttens del framhållits att man generellt kan anta att om licenstagaren överskridit någon begränsning i upplåtelsen av uppfinningen, till exempel genom tillverkning i större omfattning än vad licensen medger eller efter att licensen hävts, kan licensgivaren tillgripa patenträttsliga sanktioner. Domeij anger att endast avvikelser från villkor i en licens som är typiska för licensförhållandet kan leda till att patenträttsliga sanktioner får tillgripas.s. 8

14.Vad slutligen gäller mönsterrätten saknas även här lagstöd i den svenska mönsterskyddslagen. I artikel 32.2 formgivningsförordningen har emellertid införts en reglering som i huvudsak överensstämmer med artikel 8 varumärkesdirektivet. I relevant avseende stadgas att licenstagaren ska ha överträtt en bestämmelse angående i) licensens giltighetstid, ii) den form i vilken formgivningen får användas, iii) det produktsortiment som licensen är utfärdad för och iv) kvaliteten på de produkter som tillverkas av licenstagaren. Det är oklart vilken verkan formgivningsförordningens bestämmelse bör ha för nationella förhållanden, eftersom motsvarande bestämmelse saknas i mönsterskyddsdirektivet. 206s. 8

15.För immaterialrätterna finns således någon form av möjlighet för rättshavaren att välja mellan att göra gällande kontrakts- eller immaterialrättsligt ansvar vid licenstagarens överträdelse av licensavtalet. Valmöjligheten kan motiveras med skyddsobjektets avsaknad av fysisk existens. Det gäller särskilt bestämmelser avseende licensens giltighetstid, vilka varor som licensen omfattar och inom vilket geografiskt område licensen är utfärdad. Förhållandet förklaras närmare i avsnitt 3.5.8.s. 9

16.En licens utgör en form av upplåtelse av rätten att använda immaterialrätten, dvs. motsvarande en nyttjanderätt till ett objekt. Nyttjanderätten kan – på samma sätt som för fysisk egendom – begränsas i olika avseenden. Svårigheten med immaterialrätter, i jämförelse med fysisk egendom, är att gränserna för upplåtelsen är abstrakta. Att använda objektet – immaterialrätten – i strid med bestämmelser som inskränker användningsrätten kan således sägas ligga utanför det avtalade området. Med en sådan utgångspunkt kommer all användning som ligger utanför det avtalade området att kunna angripas på motsvarande sätt som annan användning utan innehavarens samtycke.s. 9