1.I Flygplansleasingmålet hade leasegivaren inte först köpt den uthyrda tillgången från leasetagaren, utan förvärvat den från en tillverkare och därefter hyrt ut den till leasetagaren. Dessutom hade leasegivaren överlåtit tillgången till ett investeringsbolag som yrkade på värdeminskningsavdrag. HFD underkände detta yrkande med motivering att investeringsbolaget inte kunde godtas som ägare. Frågan inställer sig då om detta ställningstagande grundar sig på civilrätten eller inte. Äganderättstermen förekommer 1 § 3 st. AvbetL, varför det kan framstå som att äganderättsfrågan har betydelse för att avgöra om ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp eller inte vid tillämpningen av denna lag. Huruvida lagen är tillämplig på ett visst avtal eller inte är en betydelsefull fråga eftersom lagen innehåller tvingande bestämmelser till en avbetalningsköpares förmån, särskilt vad gäller regeln om avräkning vid varans återtagande (9 § AvbetL). Av 1 § 3 st. AvbetL framgår att ett avtal som har betecknats såsom ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp under förutsättning att hyrestagaren varit avsedd att bli ägare till den hyrda tillgången. När regeln infördes 1915 motiverades den med att det i rättspraxis uppstått svårigheter att bedöma den verkliga innebörden av vissa avtal i gränslandet mellan hyra och avbetalning, då det i avtalet inte intagits någon bestämmelse om äganderättens övergång.[^1484] Vidare framhölls det i förarbetena tre typexempel på situationer då ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp: (1) då hyrestagaren vid erläggandet av samtliga hyreskostnader har rätt att behålla det hyrda objektet, (2) då hyrestagaren vid hyresperiodens utgång har rätt att köpa ut objektet för en symbolisk summa och (3) då det tyst förutsätts att hyrestagaren ska behålla objektet efter hyrestidens utgång.[^1485] Viss ledning lämnades också i förarbetena för hur denna bedömning ska göras. Det avgörande är inte ett avtals beteckning, utan dess ekonomiska syfte. Vid bedömningen ska särskilt beaktas om hyresbeloppen är höga i relation till det värde som erhålls i form av sakens nyttjande, samt om någon bestämd hyrestid har avtalats.[^1486] 404 En liknande regel återfanns i 1977 års och 1992 års konsumentkreditlagar. Regeln föreskrev att ett kreditköp föreligger även om ett avtal har betecknats såsom ett hyresavtal, under förutsättning att avsikten med avtalet varit att hyrestagaren skulle bli ägare till tillgången.[^1487] I förarbetena till 1992 års lag anfördes det att regeln i sak skulle ha samma innehåll som i 1977 års lag.[^1488] I förarbetena till 1977 års lag hänvisades det till 1 § AvbetL.[^1489] Intressant nog hänvisar förarbetena till nuvarande AvbetL tillbaka till förarbetena till 1977 års KkrL.[^1490] Detta skulle kunna tas till intäkt för att det rör sig om samma bedömning. Någon motsvarande regel finns inte i nuvarande KkrL. Denna lag bygger på konsumentkreditdirektivet.[^1491] Enligt art. 2.2 d) ska inte direktivet tillämpas på hyres- eller leasingavtal såvida det inte föreligger en skyldighet för hyrestagaren i hyresavtalet eller i annat enskilt avtal att förvärva det uthyrda objektet. I förarbetena till nuvarande KkrL uttalas det att lagen inte är tillämplig på hyresavtal, men däremot på kreditavtal som har betecknats såsom hyresavtal. Avgörande för om ett kreditavtal föreligger är enligt förarbetena huruvida konsumenten är avsedd att bli ägare till den hyrda tillgången.[^1492] Eftersom direktivet har en något annorlunda avfattning är det dock möjligt att bedömningen kan komma att avvika från den som görs vid en tillämpning av 1 § 3 st. AvbetL. En annan regel vars formulering motsvarar 1 § 3 st. AvbetL är 2:5 JB. Regeln föreskriver att återtagandeförbehåll som har uppställts vid försäljningen av en lös sak inte får göras gällande om saken har blivit fastighetstillbehör. I 2 st. framgår att detsamma gäller för avtal som har betecknats såsom hyresavtal om det är avsett att hyrestagaren ska bli ägare till tillgången. I förarbetena utvecklas dock inte närmare när så är fallet.[^1493] Av det ovanstående framgår alltså att det i flera olika lagregler har angetts att hyresavtal ska anses som kreditköp om avsikten är att hyrestagaren ska bli ägare till tillgången. Förarbetena till AvbetL och gamla 405 KkrL antyder också att bedömningen ska göras på samma sätt. Detta bekräftar emellertid inte att bedömningen faktiskt görs på samma sätt. Såvitt gäller HD:s praxis kan noteras att HD inte i något mål tagit ställning till frågan om hur gränsen ska dras mellan hyres- och köpeavtal. I ett mål har frågan varit ostridig (NJA 1962 s. 129). I ett annat mål handlade inte frågan om huruvida ett hyresavtal utgjorde ett köpeavtal, utan om huruvida ett hyresavtal övergått i ett köpeavtal (NJA 1976 s. 134). Gränsdragningen mellan hyra och köp ställdes på sin spets av justitieråd Håstad i ett tillägg till NJA 2009 s. 79. I målet ansåg HD att en leasegivare hade bättre rätt till ett uthyrt objekt än leasetagarens borgenärer trots att leasegivaren gett leasetagaren rätt att för egen räkning förfoga över den uthyrda tillgången. Om det istället hade rört sig om ett kreditköp hade säljaren inte varit skyddad på grund av förfogandemedgivandet. HD framhöll att leasetagarens konkursbo inte hade åberopat några omständigheter i målet till stöd för att det rörde sig om ett kreditköp. I ett tillägg till domen företog emellertid justitieråd Håstad en sådan bedömning. Med hänsyn till att hyresbeloppen i motsvarande mån minskade köpeskillingen vid en eventuell framtida försäljning till leasetagaren, samt att leasetagaren hade såväl fördelen som nackdelen av prisutvecklingen på marknaden anförde Håstad att det rörde sig om ett avbetalningsköp. Vidare framförde han att ett återtagandeförbehåll förvisso kunde intolkas i parternas avtal, men att ett sådant förbehåll inte kunde vara allvarligt menat i förevarande fall mot bakgrund av hur parterna agerat i praktiken. Sålunda skulle kreditsäljaren/leasegivaren inte ha bättre rätt än kreditköparens/leasetagarens borgenärer. Håstads bedömning ger viss ledning för hur gränsdragningen skulle kunna göras i ett dylikt fall, men det är inte helt klart att HD skulle komma till samma slut. Avgörandet ställer också frågan om vad det innebär att göra en civilrättslig analys på sin spets. Anta att det handlar om att specifika händelseförlopp ska kvalificeras på samma sätt i skatterätten som HD gör. En fråga som då uppstår är om just de avtal som var föremål för prövning i NJA 2009 s. 79 ska anses som ett avbetalningsköp eller hyresavtal i skatterätten. I detta mål uppgav HD som sagt att parterna inte hade åberopat några omständigheter som skulle föranlett att förekommande hyresavtal istället skulle ha bedömts som ett avbetalningsköp. I ett tillägg till domen gör 406 emellertid justitieråd Håstad en sådan bedömning och kommer då fram till att det skulle ha bedömts såsom ett avbetalningsköp. Att i skatterätten acceptera just detta avtal såsom ett hyresavtal på grund av det var så det bedömdes i NJA 2009 s. 79 väcker frågan om inte enskilda som är i maskopi med varandra skulle kunna missbruka rättskraften i allmänna domstolsavgöranden genom att den ene medger den andres talan om ett avtals kvalificering.[^1494] Om avtalet ges verkningar i civilrätten såsom ett hyresavtal kan det emellertid skära sig att i skatterätten istället behandla det som ett avbetalningsköp, exempelvis om leasegivaren tillåts separera tillgången i leasetagarens konkurs men ändå inte tillerkänns värdeminskningsavdrag. Ett avgörande av intresse är också NJA 1995 s. 367. I linje med Flygplansleasingmålet hade leasegivaren överlåtit tillgången till ett investeringsbolag. Tvisten gällde huruvida investeringsbolaget eller leasetagarens borgenärer skulle ha bättre rätt till den uthyrda tillgången. HD tillerkände investeringsbolaget bättre rätt på grund av att leasegivaren hade denuntierat leasetagaren om överlåtelsen. Något resonemang kring att investeringsbolaget inte skulle vara ägare till tillgången förekommer inte i HD:s domskäl. I övrigt kan noteras att Marknadsdomstolen i MD 1991:31 och MD 1991:32 hade anledning att ta ställning till huruvida marknadsföringen av något såsom ”hyrköp” utgjorde vilseledande marknadsföring då konsumenter gavs möjlighet att hyra elektronik och hushållsmaskiner, samt gavs rätt att vid hyresperiodens utgång köpa ut tillgångarna till ett symboliskt pris. Med hänvisning till förarbetena bakom KkrL anförde MD dock att något kreditköp inte förelåg, samt att KkrL inte heller var tillämplig. Vilken inverkan dessa avgöranden har för HD:s syn på gränsdragningsfrågan är inte helt klart. Däremot är det tydligt att målen ger uttryck för en restriktiv syn på när ett hyresavtal ska anses som ett kreditköp. I rättslitteraturen har Mikael Möller uttryckt att det är svårt att ange vad som civilrättsligt utgör ett köp eller hyresavtal eftersom svensk civil 407 lagstiftning saknar definitioner av dessa uttryck.[^1495] Avgörande för gränsdragningen är enligt hans mening hur de optioner som är kopplade till hyresavtalet har utformats. Närmare bestämt framför han följande. Att leasingavtalet förenats med en option är i sig inte tillräckligt för att det ska röra sig om ett köp. Så är däremot fallet om optionen har förenats med något ytterligare villkor som gör det ekonomiskt ointressant för optionsinnehavaren att inte avropa den, exempelvis då en köpoption kan avropas för ett pris som väsentligt understiger tillgångens förväntade marknadsvärde. Likaså rör det sig om ett köp när den ekonomiska förtjänsten eller risken av värdeförändringar i objektet bärs av leasetagaren.[^1496] Göran Millqvist har en något annorlunda uppfattning och anför att optionsklausulens utformning bara är en av många olika omständigheter som bör beaktas vid gränsdragningsfrågan.[^1497] Han framhåller att 1 § 3 st. AvbetL bygger på den allmänna obligationsrättsliga principen att en rättshandling ska bedömas efter sin reella innebörd och inte begränsa sig till av parterna valda beteckningar. Enligt honom avser stadgandet emellertid inte att generellt avgöra gränsdragningen mellan köp och hyra, utan syftet är att motverka uppenbara kringgåenden av lagen.[^1498] Vägledande för gränsdragningsfrågan i detta fall bör enligt Millqvist därför vara huruvida parterna försökt att kringgå AvbetL:ens tvingande regler, snarare än huruvida ett visst leasingavtal uppvisar sådana faktiska likheter med ett avbetalningsköp att de i ekonomiskt hänseende är att jämställa med varandra.[^1499] Millqvist framhåller också att gränsdragningsfrågan mellan hyra och köp sällan eller aldrig utgör det enda föremålet för en tvist. Oftast är denna gränsdragningsfråga preliminär i förhållande till andra tvistefrågor. Enligt Millqvist gör detta att gränsdragningsfrågan blir starkt beroende av sammanhanget.[^1500] Vid tillämpningen av just AvbetL anser Millqvist att försiktighet bör iakttas innan ett leasingavtal omkvalificeras till ett avbetalningsköp, detta med hänsyn till små och medelstora företags behov 408 av effektiva finansieringslösningar. Denna försiktighet hotar enligt hans mening inte AvbetL:ens effektivitet eftersom olika finansieringslösningar sällan syftar till att ålägga leasetagaren strängare villkor än vad AvbetL:en tillåter. Enligt Millqvist kan skatte- och bokföringsmässiga hänsyn motivera att transaktionerna ändå omkvalificeras inom dessa områden, men detta bör inte vara avgörande för AvbetL:ens tillämplighet.[^1501] Enligt Håstad är gränsdragningen mellan hyra och köp inte alldeles avgörande för lösandet av de civilrättsliga konflikterna. Närmare bestämt framför han följande. I obligationsrättsligt hänseende kan de effekter som uppstår till följd av att AvbetL är tillämplig lika gärna uppnås genom andra regler såsom 37 § AvtL. I sakrättsligt hänseende saknar det betydelse för en leasegivare om leaseavtalet omkvalificeras till ett avbetalningsköp eftersom ett återtagandeförbehåll då bör kunna intolkas i avtalet. Likaså bör en leasetagare vara skyddad i leasegivarens konkurs enligt samma principer som gäller för köp, i vart fall om en optionsrätt ingår i leaseavtalet till leasetagarens förmån.[^1502] Baserat på detta menar Håstad att gränsdragningen mellan hyra och köp inte är det som står i centrum för lösandet av de civilrättsliga konflikterna. Enligt honom är det istället främst i skatterätten som denna gränsdragningsfråga är aktuell.[^1503] Han framför också att såsom en skatterättslig fråga bör lösandet av den präglas av dess skatterättsliga kontext och inte ankomma på civilrätten:s. 520
2.Under alla omständigheter bjuder det en civilist emot, att civilrätten i sinas. 525
3.gränsdragningar eller i sin rättstillämpning skulle vara tvungen att beaktas. 525
4.vilka konsekvenser civilrätten får på beskattningen, därför att skatterättens. 525
5.vore oförmögen att dra upp sina egna gränser. I så fall kan väl motiverades. 525
6.civilrättsliga lösningar motverkas. I stället bör skatterätten vid behovs. 525
7.utvecklas fritt från civilrätten, för att fullt ut tillgodose sina egnas. 525
8.ändamål.[^1504] Huruvida avgörandet i Flygplansleasingmålet bygger på civilrätten eller inte skulle som sagt kunna uppfattas som en fråga om huruvida HFD:s kvalificering av avtalet överensstämmer med hur transaktionerna kvalificeras i civilrätten. Detta är emellertid svårt att kontrollera eftersom 409 det saknas HD-praxis som behandlar gränsdragningen mellan köp och hyra. Kvalificeringen av de transaktioner som prövades i Flygplansleasingmålet är därför något som behöver bestämmas i skatterätten. Att civilrätten kan vara oklar är en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i en skatterättslig kontext.[^1505] Det finns utrymme i civilrätten att under vissa förutsättningar uppfatta leasingavtal såsom avbetalningsköp. En fråga som kan ställas är därför om skatterätten överensstämmer med civilrätten i den bemärkelsen att samma kriterier används vid kvalificeringen. I Flygplansleasingmålet argumenterade HFD kring vilket subjekt som var ägare till tillgångarna ifråga. AvbetL anger i linje med detta att ett avtal som har betecknats som ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp om hyrestagaren är avsedd att bli ägare till tillgången (1 § 3 st. AvbetL). Motsvarande skrivningar finns även på annat håll i civilrätten.[^1506] Att skrivningarna är likalydande kan ses som en indikator på att det rör sig om samma bedömning. Detta stöds också av de korshänvisningar som förekommer i förarbetena till gamla KkrL och i förarbetena till nuvarande AvbetL. HD-praxis saknas förvisso till ledning för bedömningen, men vissa kriterier har uppställts i förarbetena till 1915 års AvbetL och av Möller. Vidare kan konstateras att i Flygplansleasingmålet skulle leasetagaren betala samma belopp till leasegivaren vid leaseperiodens slut oavsett om planet återlämnades till leasegivaren eller såldes externt. Vid en extern försäljning ägde dock leasetagaren tillgodogöra sig försäljningsintäkten. Förmåner och nackdelar av eventuella värdeförändringar på tillgången låg alltså helt hos leasetagaren. Enligt nyssnämnda kriterier skulle detta tala för att det inte rörde sig om något hyresavtal och att avgörandet sålunda bygger på civilrätten. Bara för att skrivningarna om hyresavtal förvisso ser likadana ut i AvbetL, i JB och i förarbetena till KkrL innebär emellertid inte det att bedömningarna är desamma. Det är med andra ord fullt möjligt att gränsdragningen mellan hyra och köp görs på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang. Inte minst ger de två MD-fallen uttryck för en förhållandevis snäv syn på utrymmet för att kvalificera hyresavtal såsom avbetalningsköp. Stöd för att kvalificeringsfrågan är kontextuell står att finnas hos Millqvists uttalanden. Vidare är det fullt möjligt att ett investeringsbolag 410 tillerkänns bättre rätt till den uthyrda tillgången än hyrestagarens borgenärer, alldeles oavsett att hyrestagaren anses som ”ägare” i den obligationsrättsliga relationen till investeringsbolaget (NJA 1995 s. 367). Beroende på vilken del av civilrätten man ser till är det därför möjligt att olika förståelser av det civilrättsliga produceras i en skatterättslig kontext. Att kvalificeringen av något görs på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang är en av de faktorer som problematiserar behandlingen av den civilrättsliga innebörden såsom en sammanhållen entitet att förhålla sig till vid beskattningen.[^1507] Ytterligare en faktor som problematiserar behandlingen av den civilrättsliga kvalificeringen som en entitet att förhålla sig till vid beskattningen är att det kan ifrågasättas huruvida kvalificeringsfrågan är särskilt relevant i civilrätten över huvud taget. Även om äganderättstermen förekommer i flera civilrättsliga lagregler innebär inte det att dess innebörd nödvändigtvis tillmäts så stor betydelse vid det civilrättsliga problemlösandet. Enligt Sandstedt översätter som sagt funktionalistiska jurister automatiskt sådana uttryck i en rättsfakta-rättsföljd-terminologi.[^1508] Äganderättstermen fördes in i AvbetL i början på 1900-talet och skulle därför kunna ses som enbart en språklig kvarleva från den substantialistiska erans slutskede. Även om skrivningen i 1 § 3 st. AvbetL, i 2:5 JB och i förarbetena till KrkL inte hade funnits är det dessutom fullt tänkbart att dessa regelverk ändå hade kunnat anses vara tillämpliga på vissa avtal som har betecknats såsom hyresavtal, i vart fall ytterst genom en analog tillämpning. Att nämnda kvalificeringsfråga i sig inte har så stor relevans i civilrätten stöds av Håstads uttalanden. Enligt honom kan olika rättsnormer tillgripas för att uppnå samma rättsverkningar. Som exempel framhåller han att 36 eller 37 §§ AvtL kan anföras till stöd för att samma effekter ska inträda som vid en tillämpning av 9 § AvbetL.[^1509] Enligt Håstad är det framförallt i skatterätten som frågan om gränsen mellan köp 411 och hyra aktualiseras.[^1510] Om kvalificeringsfrågan i sig inte är så relevant i civilrätten blir det svårt att hävda att den kvalificering som exempelvis gjordes i Flygplansleasingmålet följer av en yttre civilrätt. I så fall rör det sig om en civilrätt som produceras i skatterätten. Att en kvalificeringsfråga kan vara irrelevant i civilrätten, men ändå hanteras såsom civilrättslig i skatterätten är en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i skatterätten.[^1511] Sammanfattningsvis kan det inte med säkerhet verifieras att HD skulle göra samma bedömning som HFD ifråga om det förelåg ett köp eller hyresavtal i Flygplansleasingmålet. I civilrätten behandlas i flera fall avtal som avbetalningsköp trots att de har betecknats såsom hyresavtal. Skatterätten skulle kunna anses överensstämma med civilrätten i den bemärkelsen att en sådan möjlighet också finns i skatterätten. Om det civilrättsliga däremot anses bestå i den kvalificering som görs av specifika transaktioner i civilrätten blir det svårare att fastställa hur ett avgörande som Flygplansleasingmålet förhåller sig till civilrätten. I detta sammanhang problematiseras behandlingen av den civilrättsliga kvalificeringen såsom något yttre att förhålla sig till vid beskattningen av flera faktorer: det är oklart hur transaktionerna kvalificeras i civilrätten, transaktionerna kvalificeras förmodligen på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang, samt att det kan ifrågasättas huruvida kvalificeringsfrågan över huvud taget är särskilt relevant i civilrättsligt hänseende.s. 525