Stycket

8.ändamål.[^1504] Huruvida avgörandet i Flygplansleasingmålet bygger på civilrätten eller inte skulle som sagt kunna uppfattas som en fråga om huruvida HFD:s kvalificering av avtalet överensstämmer med hur transaktionerna kvalificeras i civilrätten. Detta är emellertid svårt att kontrollera eftersom 409 det saknas HD-praxis som behandlar gränsdragningen mellan köp och hyra. Kvalificeringen av de transaktioner som prövades i Flygplansleasingmålet är därför något som behöver bestämmas i skatterätten. Att civilrätten kan vara oklar är en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i en skatterättslig kontext.[^1505] Det finns utrymme i civilrätten att under vissa förutsättningar uppfatta leasingavtal såsom avbetalningsköp. En fråga som kan ställas är därför om skatterätten överensstämmer med civilrätten i den bemärkelsen att samma kriterier används vid kvalificeringen. I Flygplansleasingmålet argumenterade HFD kring vilket subjekt som var ägare till tillgångarna ifråga. AvbetL anger i linje med detta att ett avtal som har betecknats som ett hyresavtal är att se som ett avbetalningsköp om hyrestagaren är avsedd att bli ägare till tillgången (1 § 3 st. AvbetL). Motsvarande skrivningar finns även på annat håll i civilrätten.[^1506] Att skrivningarna är likalydande kan ses som en indikator på att det rör sig om samma bedömning. Detta stöds också av de korshänvisningar som förekommer i förarbetena till gamla KkrL och i förarbetena till nuvarande AvbetL. HD-praxis saknas förvisso till ledning för bedömningen, men vissa kriterier har uppställts i förarbetena till 1915 års AvbetL och av Möller. Vidare kan konstateras att i Flygplansleasingmålet skulle leasetagaren betala samma belopp till leasegivaren vid leaseperiodens slut oavsett om planet återlämnades till leasegivaren eller såldes externt. Vid en extern försäljning ägde dock leasetagaren tillgodogöra sig försäljningsintäkten. Förmåner och nackdelar av eventuella värdeförändringar på tillgången låg alltså helt hos leasetagaren. Enligt nyssnämnda kriterier skulle detta tala för att det inte rörde sig om något hyresavtal och att avgörandet sålunda bygger på civilrätten. Bara för att skrivningarna om hyresavtal förvisso ser likadana ut i AvbetL, i JB och i förarbetena till KkrL innebär emellertid inte det att bedömningarna är desamma. Det är med andra ord fullt möjligt att gränsdragningen mellan hyra och köp görs på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang. Inte minst ger de två MD-fallen uttryck för en förhållandevis snäv syn på utrymmet för att kvalificera hyresavtal såsom avbetalningsköp. Stöd för att kvalificeringsfrågan är kontextuell står att finnas hos Millqvists uttalanden. Vidare är det fullt möjligt att ett investeringsbolag 410 tillerkänns bättre rätt till den uthyrda tillgången än hyrestagarens borgenärer, alldeles oavsett att hyrestagaren anses som ”ägare” i den obligationsrättsliga relationen till investeringsbolaget (NJA 1995 s. 367). Beroende på vilken del av civilrätten man ser till är det därför möjligt att olika förståelser av det civilrättsliga produceras i en skatterättslig kontext. Att kvalificeringen av något görs på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang är en av de faktorer som problematiserar behandlingen av den civilrättsliga innebörden såsom en sammanhållen entitet att förhålla sig till vid beskattningen.[^1507] Ytterligare en faktor som problematiserar behandlingen av den civilrättsliga kvalificeringen som en entitet att förhålla sig till vid beskattningen är att det kan ifrågasättas huruvida kvalificeringsfrågan är särskilt relevant i civilrätten över huvud taget. Även om äganderättstermen förekommer i flera civilrättsliga lagregler innebär inte det att dess innebörd nödvändigtvis tillmäts så stor betydelse vid det civilrättsliga problemlösandet. Enligt Sandstedt översätter som sagt funktionalistiska jurister automatiskt sådana uttryck i en rättsfakta-rättsföljd-terminologi.[^1508] Äganderättstermen fördes in i AvbetL i början på 1900-talet och skulle därför kunna ses som enbart en språklig kvarleva från den substantialistiska erans slutskede. Även om skrivningen i 1 § 3 st. AvbetL, i 2:5 JB och i förarbetena till KrkL inte hade funnits är det dessutom fullt tänkbart att dessa regelverk ändå hade kunnat anses vara tillämpliga på vissa avtal som har betecknats såsom hyresavtal, i vart fall ytterst genom en analog tillämpning. Att nämnda kvalificeringsfråga i sig inte har så stor relevans i civilrätten stöds av Håstads uttalanden. Enligt honom kan olika rättsnormer tillgripas för att uppnå samma rättsverkningar. Som exempel framhåller han att 36 eller 37 §§ AvtL kan anföras till stöd för att samma effekter ska inträda som vid en tillämpning av 9 § AvbetL.[^1509] Enligt Håstad är det framförallt i skatterätten som frågan om gränsen mellan köp 411 och hyra aktualiseras.[^1510] Om kvalificeringsfrågan i sig inte är så relevant i civilrätten blir det svårt att hävda att den kvalificering som exempelvis gjordes i Flygplansleasingmålet följer av en yttre civilrätt. I så fall rör det sig om en civilrätt som produceras i skatterätten. Att en kvalificeringsfråga kan vara irrelevant i civilrätten, men ändå hanteras såsom civilrättslig i skatterätten är en av de faktorer som producerar det civilrättsliga i skatterätten.[^1511] Sammanfattningsvis kan det inte med säkerhet verifieras att HD skulle göra samma bedömning som HFD ifråga om det förelåg ett köp eller hyresavtal i Flygplansleasingmålet. I civilrätten behandlas i flera fall avtal som avbetalningsköp trots att de har betecknats såsom hyresavtal. Skatterätten skulle kunna anses överensstämma med civilrätten i den bemärkelsen att en sådan möjlighet också finns i skatterätten. Om det civilrättsliga däremot anses bestå i den kvalificering som görs av specifika transaktioner i civilrätten blir det svårare att fastställa hur ett avgörande som Flygplansleasingmålet förhåller sig till civilrätten. I detta sammanhang problematiseras behandlingen av den civilrättsliga kvalificeringen såsom något yttre att förhålla sig till vid beskattningen av flera faktorer: det är oklart hur transaktionerna kvalificeras i civilrätten, transaktionerna kvalificeras förmodligen på olika sätt i olika civilrättsliga sammanhang, samt att det kan ifrågasättas huruvida kvalificeringsfrågan över huvud taget är särskilt relevant i civilrättsligt hänseende.s. 525