NJA 2009 s 291, HD:s domskäl st 11. Se även NJA 2013 s 725, HD:s domskäl st 5; NJA 2014 s 537, HD:s domskäl st 4; HD:s dom i mål nr T 396-19 från den 16 juni 2020 (”Medansvar för rättegångskostnader”), HD:s domskäl st 11. Jfr även NJA 2016 s 661, HD:s domskäl st 7. Jfr även HFD 2016 ref 62, HFD:s domskäl under rubriken Statens regressfordran vid offentligt ackord, Högsta förvaltningsdomstolens bedömning.
Hänvisas från p. 3 (s. 11)
3.Om Högsta domstolens praxis från senare år fortsatt tas som utgångspunkt, blir det tydligt att domstolen har förespråkat funktionalistiska lösningar (i här avsedd bemärkelse) framför principlösningar i frågan om fordrans uppkomst. Högsta domstolen har vid ett flertal tillfällen uttalat att fordrans uppkomsttidpunkt i hög grad ska bestämmas med ledning av syftet och ändamålet med den regel som aktualiseras i den enskilda tillämpningssituationen. Uttalandena gäller de fordringar som är svävande vid den kritiska tidpunkten. Domstolen har också konstaterat ”[…] att det inte finns någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran skall anses ha uppkommit [hänvisningar uteslutna].” Konstaterandet skedde trots att rättskällematerialet skulle kunna ha tolkats som att det fanns en allmän princip. Som tidigare nämndes avskrev också Högsta domstolen den väsentliga grunden såsom en styrande rättsprincip i NJA 2009 s 291. Några principargument (i här avsedd bemärkelse) ska vi alltså inte använda oss av i frågan om for-s. 11