NJA 2009 s 291, HD:s domskäl st 11. Se även NJA 2013 s 725, HD:s domskäl st 5; NJA 2014 s 537, HD:s domskäl st 4; HD:s dom i mål nr T 396-19 från den 16 juni 2020 (”Medansvar för rättegångskostnader”), HD:s domskäl st 11. Jfr även NJA 2016 s 661, HD:s domskäl st 7. Jfr även HFD 2016 ref 62, HFD:s domskäl under rubriken Statens regressfordran vid offentligt ackord, Högsta förvaltningsdomstolens bedömning.
Hänvisas från p. 3 (s. 11)
Inledande anmärkningar
1.Hittills har studien i denna avdelning främst varit inriktad på att undersöka och presentera villkorsläran, principen om den väsentliga grunden, funktionalismen samt systemargument var för sig. Här ska dessa argument och argumentationslinjer jämföras, dels för att det i den direkta kontrasten mellan de olika argumentationslinjerna och argumenten blir vissa aspekter av hur de har använts tydligare, dels för att (styrke)förhållandet mellan de olika argumentationslinjerna och argumenten är relevant för studien i avdelning III.s. 10
2.I avdelningens inledande kapitel togs avstamp i Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst i NJA 2009 s 291. Den beskrivningen är även relevant i denna jämförelse. I beskrivningen konstaterade domstolen att det inte finns någon för alla fall gällande princip i frågan. Frågan ska i stället avgöras med ledning av syftena och ändamålen med den regel som aktualiseras i det enskilda fallet. I den allmänna beskrivningen av frågan om fordrans uppkomst ställde Högsta domstolen alltså upp två kategorier: å ena sidan för alla fall gällande principer och å andra sidan syftes- och ändamålsförankrad metod. Det har framkommit att den indelningen har kunnat utgöra grunden för en indelning av argumentationslinjerna. Den syftes- och ändamålsförankrade metoden har här utgjort en egen argumentationslinje, som har benämnts funktionalism. Principen om den väsentliga grunden har konstaterats vara just en princip, som kan användas för att avgöra frågan om fordrans uppkomst på ett allmänt plan. Villkorsläran kan också användas för att 172 avgöra frågan om fordrans uppkomst på ett allmänt plan avseende avtalsgrundade fordringar.s. 10
3.Om Högsta domstolens praxis från senare år fortsatt tas som utgångspunkt, blir det tydligt att domstolen har förespråkat funktionalistiska lösningar (i här avsedd bemärkelse) framför principlösningar i frågan om fordrans uppkomst. Högsta domstolen har vid ett flertal tillfällen uttalat att fordrans uppkomsttidpunkt i hög grad ska bestämmas med ledning av syftet och ändamålet med den regel som aktualiseras i den enskilda tillämpningssituationen. Uttalandena gäller de fordringar som är svävande vid den kritiska tidpunkten. Domstolen har också konstaterat ”[…] att det inte finns någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran skall anses ha uppkommit [hänvisningar uteslutna].” Konstaterandet skedde trots att rättskällematerialet skulle kunna ha tolkats som att det fanns en allmän princip. Som tidigare nämndes avskrev också Högsta domstolen den väsentliga grunden såsom en styrande rättsprincip i NJA 2009 s 291. Några principargument (i här avsedd bemärkelse) ska vi alltså inte använda oss av i frågan om for-s. 11
4.173 drans uppkomst. Det är vad Högsta domstolen påbjöd i NJA 2009 s 291. (Vi ska antagligen inte heller använda oss av några läror.)s. 11
5.I studierna ovan av villkorsläran och principen om den väsentliga grunden har en annan bild framträtt (än den som framkommer av Högsta domstolens allmänna beskrivning). Det har framkommit att det finns argument och lösningar i frågan om fordrans uppkomst, som utgår från annat än syftena och ändamålen. Det är argument och lösningar som har påverkat och som alltjämt påverkar frågan om fordrans uppkomst. Från funktionalistiskt håll har sådana allmänna läror och principer ofta betecknats som substantialism – med allt vad det innebär. Den funktionalistiska bilden utgår dock från just funktionalismens syn på dessa läror och principer. Det finns därför skäl att ytterligare undersöka (styrke)förhållandet, eller, med ett mer träffande ord, spänningen, mellan funktionalismen och de andra argumentationslinjerna samt systemargumenten i frågan om fordrans uppkomst. Det är av vikt för studien av vad som krävs för att en fordran ska uppkomma i avdelning III. Vissa aspekter av hur de olika argumentationslinjerna och argumenten har använts blir också tydligare i en direkt jämförelse mellan dem.s. 12
6.I förevarande kapitel ska, som sagt, en jämförelse mellan de olika argumentationslinjerna och systemargumenten vidtas. Undersökningen tar avstamp i de fördelar som framhålls med funktionalismen och den kritik som funktionalister riktar mot substantialismen. Det ska sedan kontrasteras mot de normativa avvägningar som villkorsläran och principen om den väsentliga grunden respektive den funktionalistiska bedömningen bygger på, samt vilka skäl som kan anföras för systemargumenten. Det kan nämligen säga något om vad som tillskrivs allmänna läror respektive vilka normativa avvägningar som de bygger på. Därefter sker en jämförelse av hur argumentationen i argumentationslinjerna byggs upp. Det illustrerar att valet mellan argumentationslinjerna vanligtvis inte sker uttryckligen, utan valet följer av den struktur i vilken argumentationen passas in. (Styrke)förhållandet mellan funktionalismen och de andra argumentationslinjerna och argumenten ska sedan undersökas. I den undersökningen kommer exempelvis frågan om hur funktionalismen överordnades andra argumentationslinjer i NJA 2009 s 291 att behandlas. Utgångspunkt tas då återigen i Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst i 2009 års avgörande. Avslutningsvis kommenteras förhållandet mellan de olika argumentationslinjerna och argumenten. Det får sedan tjäna som övergång till nästkommande avdelning. 174s. 12