I

1.Den rättsdogmatiska studien inleds med en stipulativ definition av begreppet avtalsvite, med utgångspunkt i befintlig begreppsbildning i litteratur och praxis. Definitionen innehåller ett antal egenskaper som en förpliktelse måste ha för att räknas som ett avtalsvite och ersätter i avhandlingen de olika versioner av vite som förekommer.s. 325

2.Ett exempel på ett problem som återkommer i framställningar om viten är huruvida vitet är villkorat av att överträdelsen av dess huvudförpliktelse leder till en ren förmögenhetsskada.Att vitet inte är villkorat av skada råder förvisso i stort sett enighet kring. Det problematiska är istället hur vitet far denna egenskap. Tidigare framställningar om avtalsviten har redogjort för detta på olika sätt. Ett gemensamt tema är emellertid att de implicit antagit att ett eventuellt villkorande styrs av dispositiva normer. Exempel på sådana formuleringar är att något är »allmänt erkänt« eller att något »som regel« gäller.s. 325

3.Tillämpningen av detta innehåll är villkorad av att avtalet inte tolkningsvis ger något svar, vilket det med formuleringar som (1.1) sällan gör. Samtidigt är tillämpningen av den dispositiva rätten i denna del inte oproblematiskt, särskilt som de regler för ersättning, som i vitets frånvaro varit aktuella, innehåller just ett sådant krav på skada som litteraturen i stort sett är enig om inte finns för vitet.s. 325

4.Ett liknande problem uppstår för relationen mellan huvudförpliktelsen och vitesförpliktelsen. Kring denna har det sedan tidigt 1900-tal diskuterats om den innehåller något subjektivt rekvisit, och i så fall vilket. Även här är utgångspunkten att klausuler likt (1.1) inte kan tolkas, vilket gör att klausulens egenskaper följer av den dispositiva rätten. Ochs. 325

5.6. Almen, T. och Eklund, R. (1960), Om köp och byte av lös egendom: kommentar till lagen den juni s. respektive Olsen, Ersättningsklausuler, s. Se avsnitt 18 på samma sätt som med skada kompliceras relationen av att den dispositiva rätten innehåller ett subjektivt rekvisit för skadestånd. Om avtalsvitet innehåller ett annat rekvisit, måste detta i sin tur följa av en annan dispositiv regel med andra bifallsvillkor än om den regel som ger ersättning vid avtalsbrott hade tillämpats. Dessa två problem utgör exempel på frågor som tidigare framställningar har haft svårt att hantera. En viktig inledande del av avhandlingen blir därför att genom en definition avgränsa tillämpningen av den dispositiva rätten i dessa delar. Vid överträdelse av avtalsvitets huvudförpliktelse uppkommer en viteifordran. Denna penningfordran innebär att avtalsvitets belopp ska betalas och är avtalsvitets enda rättsverkan. Men uppkomsten av en vitesfordran är sällan den enda rättsverkan som skapas vid överträdelse av avtalsvitets huvudförpliktelse. Beroende på omständigheterna kan en eller flera avtalsbrottspåföljder i den dispositiva rätten också aktualiseras genom samma överträdelse. Till exempel kan överträdelse av samma avtalsförpliktelse aktualisera både avtalsvitet och den dispositiva rätten till skadestånd enligt det positiva intresset. Vid en sådan överträdelse väcks frågan om relationen mellan dessa olika påföljder. Vitesbeloppet kommer alltid att utgå, genom principen om avtalsbundenhet. En viktig fråga för avhandlingen att besvara är istället i vilken mån avtalsvitet begränsar rätten till ersättning enligt det positiva intresset. Om avtalsvitet inte påverkar kommer vitesbeloppet och skadestånd att utgå kumulativt. Med en skada på och ett vitesbelopp på skulle det innebära att den sammanlagda ersättningen vid avtalsbrott är Om avtalsvitet däremot i någon grad påverkar kom-s. 325