Rättshandlingsbegreppet: kriterierna1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1990 s. 745
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1990 s. 745
BibTeX
@misc{nja-1990-s-745,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1990 s. 745}},
year = {1990},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
15 hänvisningar i 8 artiklar · 15 stycken/fotnoter
- NJA 1990 s. 745, NJA 1978 s. 147, NJA 1973 s. 175, NJA 1963 s. 105.
- NJA 2018 s. 171 (Leksaksaffären i Vimmerby), NJA 2017 s. 203 (Kravmjölken), NJA 2007 s. 909 (Jehanders grus), NJA 2002 s. 630 (Restaurang Pelé), NJA 1990 s. 745. I NJA 2006 s. 638 hänvisade en ledamot (Håstad) i sitt tillägg bl.a. till doktrin.
Avtalsviten - effekter och rättsverkningar2 hänvisningar
- NJA 1990 s. 745, •Bertil och vakuumpumparna«, på sid. 759. Rättsfallet analys- avtalsförhandlingar. Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet, s. 125 ff.
- Förekomsten av ett letter intent är inte heller ett vare sig tillräckligt eller nödvändigt villkor för bundenhet. I NJA 1990 s. 745, »Bertil och vakuumpumparna«, åberopade käranden ett dokument som enligt honom utgjorde »en uttrycklig avsiktsförklaring, ett sk letter of intent, av innebörd att bolaget hade för avsikt att ingå ett återförsäljningsavtal 218
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
- HD 2009:45 var kort följande: Ett aktiebolag A hade förhandlat med en fastighetsägare B om att hyra affärslägenheter i B:s fastighet. Efter förhandlingar i nästan ett år drog sig A ur förhandlingarna. Eftersom A under förhandlingarna hade betett sig så att B hade fått grundad anledning att förvänta sig att ett hyresavtal skulle uppstå, förpliktades A att ersätta B för de hyresinkomster som B hade förlorat, genom att i tron på att ett hyresavtal skulle ingås låta bli att förlänga ett tidigare hyresavtal, samt att betala ersättning för reparationer som A hade förutsatt och som B hade låtit utföra i fastigheten. Se vidare t.ex. HD 1999:48 om ett entreprenadanbud och HD 2011:54 om offentlig upphandling. Se även t.ex. de svenska fallen NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745.
- NJA 1990 s. 745 s. 203
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I NJA 1984 s. 115 och NJA 1984 s. 280 prövades betydelsen av indexklausul i entreprenad-/försäljningsavtal mellan näringsidkare och konsument. I båda fallen förelåg en i och för sig klar ordalydelse av indexklausulerna. Trots detta fästes avgörande vikt vid hur konsumenterna hade uppfattat bristen på information (1984 s. 115) respektive lämnad information (1984 s. 280). I det förra fallet ansågs det avgörande vara att entreprenaden omfattade ett betydande antal hus, att arbetet varit utsträckt över betydande tid och att avtalen ingåtts under en lång tidsrymd, vilket i sin tur medförde att konsumenten inte haft fog för att uppfatta entreprenörens tystnad som att indexökningen inte skulle överstiga ett à conto-belopp. I det senare avgörandet ansågs av en säljarrepresentant lämnad information ”antas ha ingivit spekulanterna föreställningen att köpeskillingen skulle komma att hålla sig inom den av” representanten angivna ramen, något som denne borde ha insett, varför bundenhet till tilläggsinformationen befanns föreligga. 1.7 Ansvaret i samband med avtalsförhandlingar och annat agerande före avtalsingåendet 1.7.1 Letters of intent En vanlig typ av handling i näringslivet har varit och är fortfarande ett s.k. letter of intent som ofta föregår faktiska avtal av skilda slag. I dessa handlingar uttrycks ofta att parterna nu önskar och i framtiden har för avsikt att ingå ett bindande avtal. HD har i NJA 1990 s. 745 gjort vissa uttalanden om betydelsen av sådana handlingar. Här anfördes bl.a. att letters of intent ”betraktas i princip inte som bindande men de kan innehålla klausuler som är avsedda att vara förpliktande för parterna” och att ”någon allmänt omfattad uppfattning om deras rättsliga innebörd föreligger inte [i den rättsliga doktrinen] och det synes råda en betydande osäkerhet om de, när de saknar bindande klausuler, har några rättsverkningar”. I det aktuella fallet hade ett bolag skickat ett brev till L, med vilken bolaget förde förhandlingar om ett framtida återförsäljaravtal. I brevet hade endast uttryckts att bolaget i ett samarbetsavtal med tredje man angivit att man, när slutligt avtal träffats med tredje man, skulle teckna avtal med L. Enligt HD talade såväl innehållet i brevet som det sätt på vilket brevet tillkommit mot att bolaget avsett att tillställa L en uttrycklig avsiktsförklaring. Brevet kunde därför ”inte anses utgöra ett till [L] riktat letter of intent. Inte heller i övrigt har förhållandena varit sådana att bolaget kan anses ha avgett en avsiktsförklaring”. Domskälen ger dock inte någon klarhet i vilken betydelse det hade att brevet inte var att uppfatta som ett letter of intent eller annan avsiktsförklaring. 1.7.2 Prekontraktuellt ansvar Ansvaret för agerandet i samband med avtalsförhandlingar, som utgör en del av det s.k. prekontraktuella ansvaret, är ett ämne som beretts relativt litet utrymme i svensk och övrig nordisk rättsvetenskaplig doktrin och rättspraxis. Det finns emellertid några rättsfall där frågan behandlas eller där HD gjort uttalanden som har betydelse för fastställandet av ansvarets omfattning och innehåll. I NJA 1978 s. 147 hade fastighetsägaren A träffat ett s.k. projekteringsavtal med T som syftade till framtida upplåtelse av lokal för livsmedelsbutik. Avtalet lämnade öppet vad upplåtelseavtalet skulle innehålla (hyra eller bostadsrätt, hyrestid och vederlag). A hade sedan vidtagit omfattande och kostnadskrävande åtgärder för planering och inredning av lokalen i enlighet med T:s önskemål för livsmedelsverksamhet och önskade ersättning för bl.a. onödiga kostnader när väl T bestämt sig för att inte etablera butiken i fastigheten. Bakgrunden för T:s del var att bolaget sex månader efter det att projekteringsavtalet träffats upprättat en drifts- och lönsamhetskalkyl, att T månaden efter genomfört en marknadsundersökning som visade att förutsättningarna ändrats (bl.a. genom etablering av annan livsmedelsbutik i området och genom att sanering av bostäder i området inte skett i antagen omfattning), att T månaden härefter fått skriftligt avtalsförslag från A med kalkyl och att styrelsen i T månaden därpå beslutat avstå från etablering. Enligt HD kunde en överenskommelse av ett så lösligt slag som projekteringsavtalet inte anses medföra ens en villkorad skyldighet för någondera parten att gå vidare och ingå ett upplåtelseavtal. Något avtal om att T skulle bära onyttiga projekterings- och installationskostnader om upplåtelse ej kom till stånd hade inte heller träffats. Dock hade genom projekteringsavtalet ”uppkommit förpliktelser för parterna att samarbeta med sikte på en framtida lokalupplåtelse och därvid ta skälig hänsyn till medkontrahentens intressen”. Enligt HD måste båda parter ha förstått att möjligheten till ett senare upplåtelseavtal berodde på vissa osäkra faktorer och därför innebar ett risktagande, där T hade fog att förutsätta att A själv kunde tillvarata sina intressen utan initiativ eller påpekanden från T:s sida. Det enda ansvar T kunde anse ha var enligt HD att ”lojalt verka för ett definitivt avgörande i etableringsfrågan, innan [A] ådragit sig mera omfattande projekteringskostnader, och hålla [A] underrättat om hur frågan utvecklade sig på [T:s] sida”. Eftersom T inte kunde anses ha brutit mot denna förpliktelse ogillades A:s talan.
- Liknande uttalanden har gjorts av HD i ett senare mål, NJA 1990 s. 745, där ett bolag, som för viss tid hade licensrätten till en uppfinning och som förde förhandlingar om slutligt licensavtal, inlett förhandlingar med en person L om att ge denne återförsäljarrätt om man fick slutligt licensavtal. När bolagets förhandlingar ett år senare kröntes med framgång och slutligt licensavtal ingicks beslöts emellertid att inte ingå avtal med L, varför L krävde ersättning av bolaget grundat på bolagets agerande under förhandlingarna. Här uttalade HD att när förhandlingarna mellan bolaget och L nått så långt att de var inriktade på att L skulle få återförsäljningsrätten om slutligt licensavtal ingicks, så hade för bolaget ”uppkommit viss förpliktelse … att ta hänsyn till [L:s] intressen” som närmast hade avseende på L:s ”intresse av att begränsa sina kostnader för det fall att något återförsäljningsavtal inte kom till stånd”. Enligt HD kunde därför skadeståndsskyldighet komma i fråga om bolaget ”uppträtt på ett sätt som måste bedömas som illojalt, t.ex. genom att underlåta att underrätta honom om förhållanden av betydelse för frågan att få till stånd ett avtal”. Emellertid ansågs det ha stått klart för parterna att möjligheten till ett återförsäljaravtal mellan bolaget och L ”berodde på flera osäkra faktorer” och ett fortsatt marknadsföringsarbete från L:s sida ”innebar ett risktagande” (jfr formuleringarna i nyss nämnda NJA 1978 s. 147).
- De båda avgörandena NJA 1978 s. 147 och NJA 1990 s. 745 visar att parter i en förhandlingsposition kan nå ett stadium där de får en särskild skyldighet att agera lojalt och härigenom se till också motpartens intressen. Lojalitetsplikten kan här bestå i att informera om hur motparten bör agera för att öka sina möjligheter och om vilka beslut som fattats av mer avgörande betydelse för förhandlingarna eller i att agera med viss skyndsamhet när man är medveten om att motparten drar å sig kostnader i avvaktan på beslut.
- 83 förmoda att det råder en viss växelverkan dem emellan över tiden. Den svenska Högsta domstolen kan knappast sägas ha anammat själva lojalitetsbegreppet även om den rättsliga argumentationen kan tolkas i den riktningen. I NJA 1990 s. 745 diskuterar Högsta domstolen angående huruvida ett visst beteende var illojalt eller inte. Ett annat fall, som i doktrinen förknippas med lojalitetsprincipen är, ovan nämnda, NJA 1992 s. 351.4971 detta rättsfall uttalar Högsta domstolen att det uppkommer ett kontraktsförhållande vid ingående av en borgensförbindelse och att detta kontraktsförhållande innefattar ömsesidiga förpliktelser. Borgenären har, fortsätter domstolen, en principiell skyldighet att beakta att borgensmannens regressrätt inte helt eller delvis går förlorad. ”Av betydelse härvid är särskilt att borgensmannen underrättas om förhållanden av viktf ör regressrättens utövande, när det inte kan förutsättas att han själv håller sig informerad härom. ”498 I det aktuella borgensavtalet fanns det dock ingen klausul som angav denna borgenärsförpliktelse. HD uttalar att borgenärens skyldighet får ses mot bakgrund bl.a. av att borgensmannen, om han nödgas infria skulden, inträder i borgenärens rätt gentemot huvudgäldenären. Det anges ingen annan rättsgrund för denna förpliktelse, däremot hänvisas det i domen till två uttalanden i doktrinen.499 1 en artikel av Kleineman där bl.a. ovanstående rättsfall kommenteras, benämndes bankens förpliktelse såsom en lojalitetsförpliktelse,500 en benämning som anammades av andra.501 Kleineman i sin tur synes ha inspirerats av anglosaxisk rätt, där begreppet sedan tidigare varit etablerat.502 I Sverige har Högsta domstolen endast snuddat vid lojalitetsbegreppet i något eller några fall. I våra nordiska grannländer synes domstolarna använda begreppet i större utsträckning, vilket framkommer nedan. Taxell påpekar att verkningarna av lojalitetsprincipen sträcker sig över vida falt: såväl före, under som efter den avtalade huvudförpliktelsens fullgörelse: detta motsägs inte av att ordet lojalitet sällan förekommer i rättsliga motiveringar.503
- försumlighet hos båda kontrahenterna, varför skadan fick vara kvar där den först utföll. Det finns ytterligare ett rättsfall där HD bedömt en situation vilken kan sägas innehålla problem av culpa in contrahendo-karaktär. I NJA 1990 s. 745 hade bolaget SRM förhandlat med ett annat företag (X) om att förvärva licensrättigheten, avseende en vakuumpump, för en